Då får doktorn inte komma . . .
 
nr 10 1979
 ■■■ De privatpraktiserande läkarna ska bort. I min kristallkula har jag kollat in framtiden och sett detta:
    I februari månad 1948, i den stora asiatiska influensans tid, ropade löpsedlarna med svarta rubriker på stan:
    SVART LÄKARE på Norr! 14 fall smygbotade! Kommissarie Niklasson på 15:e roteln suckade tungt över den digra rapporten och sa:
    — För in Claesson.
    — Doktor Claesson? undrade konstapeln.
    — Fan heller, herr Claesson! fräste kommissarien. 
    Med. dr Håkan Claesson fördes in som han gripits, klädd i vit läkarrock som medicinare förr i tiden.
    — Dessa protestklädda reaktionära typer, tänkte kommissarien, precis som om inte statens medicinaroveraller skulle duga även åt dem som jobbar illegalt!
    — Sitt, sa han högt. Han betraktade den långa seniga karln kisande genom halvslutna ögon . Ser frisk ut, rentav ganska sympatisk, kunde väl vara kring de sextio . . . ingen förbrytarnatur direkt. Fast sånt vet man ju aldrig. Kommissarien betraktade fallet med nyfikenhet. Det är inte var dag man träffar en så pass celeber skummis som en privatpraktiserande läkare.
    Tjaha, återtog han, när började nu det här?
    — Det har väl egentligen aldrig slutat, sa doktor Claesson och log.
    — Enligt polisrapporten grep vi er på bar gärning kl. 15.05 den 10 februari i en lägenhet på Norrtullsgatan. Ni gav just feberstillande medel åt en änkefru Marta Karolina Gabrielsson. Medger ni det?
    — Javisst, fru Gabrielsson hade 39,4 i feber och hade trots fyra dygns försök inte lyckats få tag i någon läkare från den offentliga sjukvården, SJUK- Centralens telefonsvarare malde sitt eviga "Doktor, var god dröj". När hon någon gång kom fram upplyste man, att i rådande influensatider prioriterade man 40,2 patienterna. Läget den 10 febr. var att 39,4:orna kunde räkna med åtta dygns väntetid.
    — Ni är medveten om, att ert handlande står i strid med sjukvårdslagarna som förbjuder varje icke stats- eller landstingsanställd läkare att utöva egen verksamhet?
    Doktor Claesson nickade svårmodigt.
    — Hur laborerar ni? Raggar ni upp lättrogna patienter på egen hand eller är ni i händerna på någon hallick?
    — Det rör sig om gamla patienter från förr.
    — En fru B på Karlavägen hör till klientelet ser jag. 
    — Ack ja, log dr Claesson, hennes farfar och far hörde till mina patienter.
    — Döa båda två, förstår jag? Vad dog farfar av?
    — Del var ganska väntat, kommissarien. Han var 103 år och envisades med att jaga fruntimmer fast jag varnat honom för hans klena hjärta.
    — Och fru B:s far dog rätt ung. Han kanske hade levat än i dag om han haft vett att anlita den statliga sjukvården?!
    — Knappast troligt, sa dr Claesson. Gubben ramlade ner från Katarinahissen när han skulle vinka till en snygg tjej. Han tog mark efter 3,2 sekunder, varken jag eller den statliga sjukvården hann ingripa.
    Fru Å på Vanadisvägen då? Varför sökte hon?
    — Hon kom sen hon blivit utkastad från röntgen på Huddinge.
    — Inte kör vi väl ut folk från statliga kliniker?
    — Nej, bara dom som lägger sej bakåfram när dom ska röntga näsans bihålor. Syster som granskade plåtarna sa, att hon aldrig sett maken till bihålor.
    — Den här figuren, herr Z, som närmare pressad har erkänt att han hör till era kunder. . .
    — Jasså han, jo han kom efter att ha blivit opererad för bråck på S:t Erik.
    — Vill doktorn påstå att han var missnöjd med den bråckoperation staten bjudit på?
    — Nej, men han var faktiskt inlagd för blindtarmen.
    Det berodde på datorn, sa S:t Erik. Det är inte första gången sånt händer herr Z. När han sökte för sinusit på Sabb, spände man fast honom i gynekologstolen och försäkrade att han var i 6:te månaden.
    Hm, sa kommissarien och rev sig i håret. Sen kommer vi till den ekonomiska sidan av brottet. Som alla svarta läkare jobbar ni förstås med saftiga taxor?
    — Jag ber, sa dr Claesson. Ända sedan privatpraktiserandet förbjöds i lag har jag tillämpat 1977 års taxor. Som kommissarien kanske vet kostade ett besök hos en försäkringsansluten privatläkare det året i genomsnitt 102 kr, varav patienten svarade för en tredjedel. Samma år kostade motsvarande besök inom distriktsläkarvården totalt 131 kr
    — Doktorn vill påstå att statsmakterna gick över från ett billigare system till ett dyrare?
    — Det behöver inte påstås, det förhöll sig så.
    — Tokeri, varför gjorde statsmakterna det?
    —Tja, log dr Claesson, varför reste Napoleon till Waterloo?
    Jaha sa kommissarien och lade pannan i djupa veck. Han lyfte blicken, spände densamma i doktorn, lade sin tunga hand på den digra polisrapporten. Sen reste han sig i stolen, såg ut som Albert Edelfelts teckning av landshövdingen i Runebergs dikt och sa hest:
    — Jag är beredd att glömma det här om . . .
    — Om vad då?
    — Hör på, väste kommissarien Nicklasson. Det är ryggen, den förbannade ryggen! Det hugger och molar. Jag har varit på Karolinska, Sabb, S:t Erik, Huddinge, hela förbannade svängen . . . Kan doktorn hjälpa mig? Dom andra kan det inte.
    — Men . . .
    — Snälla doktorn, för fan doktorn! Hjälp mig. Halv nio i morron, passar det?
    — Låt oss säja klockan nio och femton, sa doktor Claesson. Halv nio har jag herrns chef, polismästaren.