Dom dansade tango till, "Ja vi elsker" 
                                                   
nr 19  1970                               
■■ Det låg i luften hela våren. På den lilla Örebrotidningens redaktion tickade teleprintern flitigare än någonsin under fem års krig. Det var referaten av kapplöpningen mot Berlin som kom, Patton och Montgomery från väster, Rokossosrskij från öster.
■   Örebro var ännu ett åomflutet Wadköping. Erik Rosenbergs kanadensiska gäss snattrade i Svartån, nedanför Slottet och på avsatsen mellan vallgraven och slottsmurarna hängde landshövdingskan Aline Hasselroth ut tvätten till tork. Landshövdingen själv motionerade sina små feta hundar på grusgångarna kring Strömparterren. Den gamle mannen med de vita hängmustascherna hade fullt sjå med att ömsom lyfta på homburgerhatten för de av stadens invånare som bockade och ömsom ropa  “Fy” varje gång nån av de båda feta mopsarna slök en tulpan ur trädgårdsmästare Knutssons rabatter.
    ÖVER Hamnplan, där Örebro III låg vid kaj och smårykte med skorstenen. kom skalden harald forss som då fortfarande stavade med små bokstäver. Det glesa skaldehåret fladdrade för majvinden under den vidbrättade hatten. I den blankslitna portföljen låg åtta ex av hans senaste diktsamling “Bort över havets långa smärta”. Vi hade skrivit den på Kurirens redaktion kring in flaska “Hoppa högt” och en gammal Royal med trasigt färgband och fönsterrutor på sidorna. harald dikterade och jag skrev. Och nu sålde han böckerna från eget förlag.
    DOM SÄJER sa harald, att det är bara en fråga om timmar nu. Rokossovskij lär ha gått över Wartafloden. . .
    — Ja, sa jag, det är väl fråga om Oder nu. Häng me opp på redaktion och titta på printern . . .
    — Nja. sa skalden tveksamt, är Oscar där?
    — Ja än sen då? 
    — Nja.
    OSCAR, det var Oscar Hällvik, redaktionssekreteraren. Han gillade inte skalden harald forss något vidare, ty skalden ansågs ha ett kommunistiskt förflutet. Skalden hade ju varit affischklistrare för kommunisterna under 30-talet. Stans poliskår under ledning av konstapel Gullberg var honom alltid i hälarna, men harald forss var inte bara skald, han var dessutom en utmärkt sprinter. en av de bästa i IF Start. Han sprang ifrån alla plattfotade poliser utan vidare, lurade in dem festliga hetsjakter genom Älvtomtas kolonistugor och hade fräckheten att då och då sticka upp huvudet bakom krusbärsbuskarna, vifta med affischrullen och skrika: Tittta konstapeln, här är jag!
    MEN ACK, detta var ju 15 år sen. Även redaktionssekreterare glömmer, Harald följde med opp. Hela redaktionen stod kring printern och inte bara redaktionen för resten utan alla andra gubbar i kåken. Partidistriktets Otto Hellqvist, hans påläggskalv Harald Aronsson och så var det Nicklasson från Handelsarbetarförbundet, Holger Lundberg från Lantarbetarna, Johnny Holberg från SSU och Folke Allard från Fackliga Central.
    — Hurra, skrek Hällvik ur klungan kring printern. Rokossovskij har gått över Oder!
    I det samma fick han syn på skalden.
    — Va fan gör den där kommunistdåren här? skrek Hällvik.
    SKALDEN tog ett tangosteg framåt och ett tangosteg bakåt, ty sådan var hans plastik, formade sin sensibla poethand till en tratt kring munnen och ropade:
    — Broder Oscar, broder Oscar. . . vi ska talas vid när Rokossovskij står vid Svartån!
■   Jag har tänkt på den där repliken ibland. På sätt och vis förebådade den slutet på idyllen, slutet på den tid när Wadköping tilläts vara rätt och slätt Wadköping. Kanske skulle vi inte uppleva att Rokossovskij bokstavligen trängde fram till Svartån, men vi anade liksom att en ny tid randades, när Wadköping inte kunde vara bara Wadköping och Jönköping inte bara Jönköping och Norrköping inte bara Norrköping. Lite diffust ante det oss att efter krigets isolering skulle komma en tid när alla städer blev städer i världen.
    FREDEN kom ett par dagar senare. Norrmän och danskar som vistats i stan i tusental fyllde Storgatan och tågade fram på åtta led kolonn och sjöng “Ja, vi elsker” och “Der er et yndigt land”. Vi lite mer reserverade svenskar anslöt i kön och trallade med så gott vi kunde. Vi gick till Strömpis och sjöng utanför fönstren, vi gick till Frimurarlogen och sjöng, fast där kom Birger Ståhl som var krögare, ut och undrade vad det var för ett helvetes liv. Då gick vi över till Grand på Järntorget och sjöng för alla groggfarbröderna på verandan. En del av oss gick in på Grand. Det var fullspikat till sista bordet och dans. Alla firade freden med att vara ordentligt på kanelen.
    ORKESTERN återvände efter att ha fått sej en pauskrök ute hos krögare Berglund, och det var på tiden för människorna var danslystna. Men orkestern spelade upp ‘‘Ja vi elsker” och hela krogen stod upp, alla utom en av stadens sportredaktörer som bjöd upp en ung dam till dans. Dom dansade ut i en svepande tango till den norska nationalsången och hovmästaren gamle Gystaf fick omedelbar känning av blodtrycket. Han rusade ut på golvet för att stoppa den pinsamma tangon, men sportredaktörens blonda moatjé, som också, var på trycket, spände ögonen i Gystaf, satte händerna i sidorna och skrek:
    — Vafan, får man inte dansa tango? Vi lever ju i ett fritt Europa för fan!
    FÖR MEJ är det i all sin töntighet det starkaste minnet av freden, två ensamma människor på ett ödsligt kroggolv som dansar tango till ‘‘Ja  vi elsker”.
    Ack ja.