nr 41 1966
■■■ Livet är en enda lång rad av krossade illusioner. Snart pallar man inte längre.
  Man trodde på storken ända tills man en dag mötte henne i farstun. Hon hade skäggvårta på hakan, bar grå uniform och kallades barnmorska.
  Man trodde på tomten ända tills man en jul upptäckte att tomten hade samma golfstrumpor som far.
  Man trodde på Gud ända tills man fick en simdyna i stället för den kanot man så ivrigt bett om i hundra aftonböner.
  Man trodde på Tage Erlander ända tills man fick se valvakan i TV.
    Och nu får man inte längre tro på Kolingen heller! En herre i Lund har tagit reda på att Albert Engström knyckt denna figur från Amerika. Det var inte alls så att Engström mötte denne glade hamnsjåare och livsfilosof i Stadsgårn i Stockholm och blev så fascinerad av honom att han gjorde figuren odödlig. Nej han knyckte helt enkelt figuren ur en amerikansk skämttidning!
  Kolingen tittade inte på häggen och sa: Du doftar du, häggjävel! Han tittade på häggen och sa; You smell you, häggdevil.
  Kolingen stod inte utanför Operakällarens veranda och tryckte näsan mot rutan och saluterade stamgästerna med en pilsner sägandes: Putäll på er, grevar och baroner! Han sa: Bottle on you, counts and barons!
  Och hur var det med göteborgsbusen Kalle Lodis? Han som under sina strövtåg kom till Falköping utan pengar? Engström berättar: Då han vid sitt intåg får se bryggeriaktiebolaget Victoria, blir han naturligtvis törstig, varför han smiter in i en urmakeriaffär på Storgatan och ber om en slant till nattlogi. Kalle blir utkörd men vänder sej på gatan och säger:
    — Förlåt, minutvisaren men tycker, ni det är roligt att se kunderna gå?
  Var Kolingen knyckt, så var väl Kalle Lodis det också. I stället för Falköping så var det förmodligen i Bradford, Pennsylvania som Charlie Tramp dök upp. Det var Budweiser Breweries som gjorde honom törstig och det han sa till urmakaren var; 
    — Excuse me, my long hand, do you like to see the seconds go by?
    Och Österman som brassade sin hembränningsapparat på Harö, var väl inte rospigg ett dugg? Han hette sannolikt Eastman och bodde med hustru och barn och homeburningsapparat vid Daytona Beach.
    Ännu en av ens illusioner är krossad. Markera! Men ett par tre illusioner återstår faktiskt att krossa. Här var'e nya bollar, endast femtio öre!
    I Sovjet, för att tala om någonting helt annat, tycks det ha hänt saker och ting. När jag senast var där, 1964, rapporterade jag hem om det besynnerliga restauranglivet. Att vänta i tre timmar på att bli serverad och bli hunsad från bord till bord av sura servitriser och hovmästare hör till ordningen för dagen, skrev jag.
  Arga läsare, som själva hade varit i Moskva, sa att jag överdrev och att sådana illvilliga skildringar som dem jag presterat inte var ägnade att stärka de svensk-sovjetiska banden. Till dessa mina kritiker rekommenderar jag ett studium av senaste numret av den sovjetryska veckotidningen Ogonjok. Där läser man nämligen detta:
    — Klockan är sex på kvällen. Jag står i staden Novosibirsks centrum. Vart ska jag ta vägen för att få en bit mat? Här i centrum ligger tre restauranger. Vid den ena är det lång kö utan för dörren. Otur. Likadant vid den andra restaurangen. Jag lyckas tränga mej in på den tredje och slår mej ner vid ett ledigt bord. Servitrisen kommer omedelbart.
    — God afton — Naturligtvis var det jag som sa det.
    — Hur många är ni? — Naturligtvis var det hon som sa det,
    Hon värderade mej med blicken och tycktes grubbla över något. Sen sa hon:
    — Flytta till ett annat bord, det här är upptaget.
    Bordet bredvid var ledigt. Jag tog det. En ny servitris kom fram och rensade bordet från flaskor. Hon sa ingenting till mej men hon pratade högt för sej själv.
    — Märkvärdigt att folk ska sätta sej vid bord som inte är avdukade. Och inte nog med det. Dom kommer en och en!
    Till mej sa hon:
    — Jag ska servera er när ni är fulltalig!
  Tre berusade kamrater kom och slog sej ned vid mitt bord. Servitrisen kom som ett skott och tog beställning av de berusade. De fick en flaska vodka som de drack upp mycket snabbt.
    Efter en stund bestämde sej mina bordsgrannar för att umgås med mej. Den som var fullast sa:
    — Kollja jag vill kyssa dej!
    — Jag heter inte Kollja, sa jag och lutade mej bakåt så att pussen missade.
    — Desto större anledning att kyssa dej, sa den fulle och lutade sej över bordet så att han spillde ut såskoppen över mina knän. Servitrisen kom fram och skällde ut mej.
Efter att ha gått till en annan restaurang och där väntat förgäves i 45 minuter bestämde sej författaren i Ogonjok för att ta en chans på en statlig matsal. Han beskriver:
    — Matlokalen hade ett poetiskt namn "Nr 4 NOD nr 3 vid Västssibiriska JV" . . . Förutom mej fanns det bara en gammal gumma med en säck i lokalen. Hon studerade en papperslapp som satt med en spik på väggen. Det var matsedeln.
  Så var det min tur att studera matsedeln. Föreståndarinnan avbröt mej genom att ryta tvärs över lokalen:
    — Det är ingen idé att ni anstränger ögona, medborgare, vi har bara kotletter kvar!
■  Ogonjok-skribenten avslutade dagen med att gå ner till Centralstationens bar och käka fyra piroger. Han säjer: "Allmänhetens matförsörjning i Novosibirsk är inte alls så dålig. Den myndighet som har hand om den meddelade mej följande:
    Vi har följt den fastställda planen till punkt och pricka, endast de senaste månaderna har kaloriantalet sjunkit med 2 procent. Vi har i hela distriktet 15 restauranger, 401 matsalar, 16 smörgåsrestauranger, 24 hemmakök, 12 kaffe- och tehus. Till oss har kommit 3.500 tack från nöjda gäster och endast 190 klagomål.
    0, ni statistikens naiva offer, präster, ni enfaldiga riddare av krystade procentsatser. . . hur instängda är ni inte av jättehöga siffror! slutar skribenten i Ogonjok. Han heter Jurij Riitoff.
    Det meddelas inte i vilken gruva han sitter.