nr 45  1965        
■■ Vilken amatör man var!
    Man tubbade begåvade kamrater att skriva mattelösningarna på ens smörgåspapper.
    Man smugglade rätta svaren på lappar hoprullade och instoppade i huven på reservoarpennan.
    Man smög in fusklappar i ryggbandet på sina lexikon.
    Man försökte allt!
    Men man framstår ändå som en ynklig liten amatör.
■   I dag går eleven fram till adjunkten som sitter skrivningsvakt och säjer: Vill magistern låta bil att skramla så där med pennan. Jag hör inte ett ord av vad kompisarna säjer i min radiosändare.
    Sånt slår ju ut allting. Tekniken har gått framåt. Vi som fuskade på 40-talet hade inte sådana tekniska hjälpmedel. Man kunde ju inte gärna komma dragandes med familjeradiogrammofon i polerad björk till skrivningarna, det var en pjäs som såg ut som en traktor och f. ö. lät ungefär som en sån.
    Med fusk kommer man ingenstans här i livet, upprepar nu pedagoger som blivit uppbragta över det aktuella radiofusket vid Beskowska skolan.
    Nej, jag vet det.
    När man kom ut i livet så försökte man ibland praktisera ett och annat man lärt sej i skolan ifråga om fusk. Landsortstidningens redaktör skickade en att recensera den store hovsångarens konsert i Folkparken. Men det var en kväll när ens stora kärlek råkade vara ledig från rikstelefonbyrån. Och vi hade faktiskt andra planer för vår lediga kväll än att lyssna på hovsångare. Dessutom visste man ju sen gammalt hur en hovsångare låter. Den kunde man recensera utan att behöva åka ända ut till parken och lyssna.
    Redaktionssekreteraren var jättesur dan därpå. Det var i och för sej inget fel på recensionen som stod under tvåspaltig rubrik på sidan 7. Det var bara det att hovsångaren hade fått förhinder och aldrig sjungit i parken.
    Fusk lönar sej inte.
■   Efter kriget var vi valutasmugglare lite till mans. Det var ju förfärligt ont om dollar i landet. Man fick bara ta med sej några futtiga dollar och man skulle resa utomlands. Tullen slog obönhörligt ned på dem som försökte smuggla ut något extra. Rune Moberg brukar berätta om när han skulle smyga 40 dollar förbi tullen i Hälsingborg. Han hade rullat ihop dollarsedlarna och gömt dem i huven till reservoarpennan. Det var kö vid valutakontrollen.
    — Har ni med er några dollar? frågade tullen mannen som stod omedelbart framför Moberg i kön.
    — Massor, sa killen glatt, jag har hela skorna fulla med dollar
    — Hahaha, skrattade tullaren, ja det är åtminstone lite originellare än att stoppa dom i reservoarpennan som 99 av 100 gör!
    Herr Moberg har aldrig varit så förlägen i hela sitt liv.
    Fusk lönar sej ibland, men det är förbaskat nervöst.
    Grånade kolleger i journalistiken brukar berätta hur man fordom lurade domstolarna, där fotografering var förbjuden. Man slog in den tidens otympliga presskameror i julklappspaket, gjorde ett litet hål för objektivet och satte sej på första bänk som åhörare. I ett obevakat ögonblick tryckte man av. När man på tjugotalet skulle rannsaka en ovanligt svart bov i Västerås, hade Dagens Nyheters chefsfotograf hittat på något alldeles extra. Han hade kommit över en japansk miniatyrkamera som man kunde skjuta genom knapphålet med. Utrustad med denna välsignade uppfinning intog chefsfotografen, Ivar Ericsson s:r, en strategisk position bland åhörarna för att få boven i profil där han stod framför skranket. Men just som han skulle trycka av, slogs dörrarna till rättssalen upp på vid gavel och Västerås ledande ateljéfotograf stolpade in med stativkamera, svart skynke och magnesiumblixt. Rätten och boven poserade villigt och därefter tog rätten fem minuters paus i rannsakningen för att vädra ut blixtröken.
    Fusk lönar sej inte alltid.
■   Apropå tidningar och nyhetsjakt så utlöstes stora katastroflarmet på tidningen Expressens redaktion i förra veckan. Plötsligt löd redaktionschefen Sigge Ågrens stämma i alla högtalare:
    — Hallå, hallå. . . vi gör om ettan, vi gör om löpet . . . Riv allting. Spårvägskatastrof på Odenplan! 2 konduktörer döda och 35 skadade! Alla reportagebilar ryckte ut med fotografer och reportrar, hemmaredaktionen beordrade omgörning av flera sidor.
    — Var på Odenplan var det? undrade någon.
    — I hörnet av Upplandsgatan och Odengatan, säjer TT!
    — Upplandsgatan? sa en annan, Där har ju inte gått några spårvagnar på år och dag!
    Man tittade närmare på på telegrammet. Jo, där stod tydligt att 2 konduktörer dödats och att 35 människor skadats. Men telegrammet var lite konstigt avrivet på teleprintern. Man tog reda på resten av telegramremsan. Och där framgick det att spårvägskatastrofen inträffade för 25 år sen och att telegrammet ingick i en TT-resumé.
    Alla reportagebilar återkallades per radio.