En tråkmåns mindre på tåget!
nr 6  1978         
••  Det är väl egentligen ingenting att skryta med, men i förra veckan fick jag faktiskt en absolutist att rusa av Norrlandståget i Jörn och försvinna in i de västerbottniska skogarnas tystnad.
•   Det förhåller sig så, att jag reser rätt mycket i sovvagn. Varje vända är ett lotteri. Man vet aldrig vad det är för en prick man ska dela sovkupé med.
    Det finns dom som bjuder på en rackare före sängdags och samtal uppstår i natten. Ibland bjuder jag på en rackare själv, och det blir samtal då med.
    Ibland bedömer man kupégrannen som ett hopplöst fall och tar inte fram någon rackare. Som en kväll med sista nattåget från Göteborg. Äldre korrekt herre i 60-årsåldern, hornbågade glasögon, nackbena och hållning som en kavallerist. Sur och grinig, enda trösten var att han inte hade hästen med sig i kupén.
    Vi teg i två timmar. Jag läste DN, han läste SvD. Plötsligt vek han ihop tidningen med en smäll, spände ögonen i mig och skrek:
    — Gagnas det?
    Jag medgav att det händer att jag gagnar.
    Den gamle mannen reste sig, slog ihop klackarna samt körde fram kardan som om det gällde att dra snabbast på en rökig krog i Dawson City.
    — Magnusson, skrek han.
    Därpå halade han blixtsnabbt fram en pava konjak ur bagaget och hällde upp rejäla dragnaglar i plastmuggarna.
    Det blev inte mycket sovet den natten, ty Magnusson berättade sitt livs historia. Han var bosatt i Luleå och änkeman. Han och frun hade fått infarkt samma vecka. (Infrakt, sa han.) Magnusson hade klarat sig, men fruns infrakt var så elakartad, att hon strök med. Att bli ensam vid drygt 50 år hade varit svårt. Magnusson hade svarat på en annons från någon madam som önskade en rökfri man för ev. äkt. Det blev napp och upp till Luleå kom en förtjusande skånska med en liten svart pudel.
    I fyra år delade vi ljuvt och lett, och jag började tro på en ålderdom i harmoni, sa Magnusson och slog upp en konjak till. Men så en dag, när jag tittade hem på lunchen, låg där bara en lapp på köksbordet med en avskeds- hälsning. Hon hade stuckit och tagit pudeln med sig. Vad säjs om sånt?
    — Sånt är för jävligt, sa jag.
    — Inte sant? sa Magnusson och suckade. Det som var en sån trevlig pudel!
    En annan kväll (Malmö— Stockholm) var det jag som bjöd. Föremålet var en herre i plastbranschen som inte visste var han skulle göra av Fabian. Han talade om Fabian genom hela Småland. Fabian var hans svärfar. Fabian hade dött. Min vän hade gått till posten för att meddela att Fabian var död och inte längre behövde någon post. Fanns det någon blankett för ändamålet?
    — Nej, sa posten, ni får ta den vanliga blanketten om adressförändring.
    — Finns det ingen annan?
    — Nej!
    Här dör folk varenda dag, men postverket har ingen blankett att fylla i för dem som vill meddela postverket det sorgliga faktum att deras adressater lämnat det jordiska.
    — Är inte det för jävligt? sa min vän i natten. Det kommer post till Fabian ännu ett år efter hans bortgång. Och posten bara kör med sin evinnerliga blankett för adressförändring. “Ny adress” står det. Vad väntar dom sig att man ska skriva där? Varken frugan eller jag är riktigt säkra på om Fabian bor 1 tr. upp eller 1 tr. ned. En utvärdering av Fabians leverne tyder på att han var kvalificerad för bägge ställena.
    Säja vad man vill om herrar man sussar med på tåg, de har sina intressanta problem att ventilera. Egentligen är sovvagnsåkandet ett ganska trevligt sätt att göra bekantskaper. Ibland kan det dock gå snett... som när jag bjöd en elegant marknadsförare i tekobranschen på en nattfösare på väg till Norrland. Det var ingen stor skvätt jag hade, så jag började palta av mig i höjd med Uppsala. Men marknadsföraren ville inte ge sig, han fiskade upp en helflaska ur väskan och vi kom inte omkull förrän i Ånge.
    Ibland går det ännu sneare. Som i förra veckan på väg till Norrland. Kupégrannen såg ärligt talat inte särskilt lovande ut där han gjorde entré i parkas, keps med öronlappar och polisonger som en cockerspaniel
    — Nattfösare? fräste han och såg ut som om jag hade hotat honom till livet. Verkligen inte! Jag är absolutist!
    — Då tar jag väl en själv då.
    — På toaletten i så fall, jag tillåter inte att min herre förtär starkvaror i den kupé där jag ämnar sova!
    Därpå klättrade han upp i överslafen, släckte ljuset och vände sig mot väggen. Sen höll han mig vaken hela natten. Maken till karl att snarka har jag inte hört på år och dag. Det var som att ha sovplats på dieselloket. Ändå var inte snarkandet värst. Mannen talade i sömnen. En gång i minuten kastade han sig runt i slafen och skrek osammanhängande, hade väl druckit en juice för mycket. För det mesta skrek han obegripliga ord, men i ramsorna återkom han till något man faktiskt kunde urskilja.. “Gunilla... telegram till Gunilla... glömde telegrafera Gunilla . . . tele.. tele... till Gunilla ...“
    Morgonen därpå log han lite blitt och ursäktande och bad mig förlåta att han inte varit särskilt sällskaplig kvällen före. “Men jag är reserverad av mig och dessutom dricker jag inte”, sa han.
    — Spelar ingen roll, ni var spännande ändå.
    — Hur då?
    — Jag råkar vara tankeläsare.
    — På så sätt.
    — Ni var det mest spännande jag läst den här veckan.
    — Försök inte, skrattade han när tåget saktade in i Jörn. Ni menar att ni ser vad jag tänker just nu?
Ha, det är ju rena båget.
    — Tro vad ni vill, sa jag, men jag vill bara påminna er om, att ni ska skicka telegram till Gunilla.
•   Jag har aldrig sett en man vitna så bokstavligt. Han bara stirrade på mig, rafsade åt sig bagaget och rusade ut i snön.
    Kanske skulle han av här, kanske var telegrammet något viktigt han hade glömt. Vad vet man? Jag var bara rätt nöjd med att det blev en tråkmåns mindre på tåget.