För er som ska på middag: Etikett är att kunna!
  nr 40 1971
    Det händer att man blir bjuden på middag och sånt är mycket nervöst. Jag måste slå i uppslagsboken varenda gång för att veta hur man ska bete sej. Tyvärr börjar boken bli lite gammal. Den heter "Etikett och god ton" och är från 1933.
    Så här ska det gå till enligt boken:
     Värd och värdinna skola vara färdiga fem (tio) minuter före festen, då naturligtvis rummen skola vara i ordning, bordet dukat med mera. Det finns gäster, som av princip, eller därför att de bo på landet och ej kunna beräkna tiden, komma 2-3 minuter, ja mer, före klockslaget. Ofta händer det att alla gäster ha kommit när klockan slår.
•   Gästerna skola vara punktliga, de skola likna de kungliga i det avseendet vid middagar, luncher och supéer med dans, där det står angivet ''precis", vilket vill säga, att supén serveras genast man kommer. Men å andra sidan kan en gäst dock få komma några minuter senare än det utsatta klockslaget. Tio minuter är dock maximum.
    Vi tänka oss nu emellertid att klockan slår om en eller ett par minuter och att värd och värdinna bredvid varandra och ej för långt från dörren, stå färdiga att mottaga gästerna. Vanligen brukar vid tamburdörren hembiträdet eller serveringshjälpen stå och passa när de höra steg i trappan eller hissen komma, så att gästerna bara stiga på in i tamburen, där de genast hjälpas av med ytterkläderna.
•   När man och hustru tagit av ytterplaggen och justerat sig framför spegeln tar herrn det orienteringskort som brukar ligga på ett fat på tamburbordet. Där står angivet, vilken dam han skall föra till bordet samt visar också, var vid bordet hans och hans dams platser äro belägna.
    Äro redan förut några gäster i kapprummet, hälsar man naturligtvis, om man är bekant, men presenterar sig ej för någon.
    Ja, så öppnar serveringshjälpen dörren till salongen och gästerna träda in par om par, alltså om det är tre par, som samtidigt äro färdiga, så gå ej de tre damerna först, utan vart par går för sig, hustrun före mannen, alltså de båda ej arm i arm . . .
•   Hustrun går fram till värdinnan och hälsar samt hälsar därefter på värden, medan hennes man hälsar på värdinnan. Sedan även han har hälsat på värden, hälsa gästerna på eventuellt fullvuxna barn i familjen och sedan på eventuella bekanta. Är någon dam av dessa särskilt förnämlig, hälsa de först på henne, men vanligen hälsar man helt naturligt på närmast stående först.
    Känner man ingen av de redan anlända, presenterar värdinnan eller värden, om de nu ha tid, de nykomna för de andra gästerna, annars får man presentera sig själv. Och det är de nykomna som presentera sig för dem som redan anlänt.
•   När alla presenterat sig för alla, står man i grupper och pratar, endast få damer slå sig ned. Herrarna göra nu klokt i att, om de ej igenkänna sin dam, ty trots presentation är det inte alls sagt, att de uppfattat damernas namn, av värden eller en vän ta reda på vem deras dam är.
    Det verkar så avigt, när en herre in i sista minuten söker sin dam.
    Så kan det ju hända, att det ej ligger något orienteringskort i tamburen, så att herrarna ej veta, vem de skola föra till bordet. Då meddelar värden dem i låg ton vilken som skall bli deras bordsdam och pekar diskret ut denna, om gästen ej känner igen henne.
•   När alla kommit, slås dörren upp till matsalen. Värden säger då: "Får jag be herrarna bjuda damerna armen" och därmed bugar han sig och bjuder sin dam armen och för henne före alla andra till hennes plats. De andra följa efter, värdinnan med sin kavaljer sist. Varje par söker ut sin plats och när slutligen alla stå vid sina platser bakom sina stolar, sätter man sig. Dvs. herrarna skjuta in sina damers stolar och sätta sig sedan själva.
•   Värdinnan bör se till att gästerna taga för sig, men får ej truga, det är bortlagt och gästerna får inte krusa, det är också bortlagt, utan taga för sig mer, om de så vilja.
    Både värdfolk och gäster skola förstås uppbjuda allt för att göra måltiden trevlig och höja stämningen. Kanske man får varna för att tala för mycket om mat vid bordet. För all del, att tala om mat är inte tabu, men det bör ske med urskiljning. Vilken värdinna sätter t ex inte oändligt värde på att en gäst spontant utropar:
"En sån härlig tårta!" eller i tacktalet gör en antydan — — —
    Tyvärr hann jag inte läsa längre i boken innan det var dags att störta till middagen.
    Jag nödgas rapportera, att jag inte riktigt kände igen mej från boken.
•   Värden och värdinnan stod inte alls i givakt i tamburen när jag kom, utan satt grensle över en soffrygg inne i rummet och skrek:
    — Hej din gamla sneseglare, jaså'ru kom i alla fall. Ja. nä're ä kröken i faggorna, då kan man lita på dej!
•   Något orienteringskort med skiss över bordet och placeringarna angivna kunde jag heller inte hitta, bara ett inbetalningskort från ett försäkringsbolag samt en påminnelse om räkningen från televerket.
    Värden gjorde en gest mot mej och ropade till de andra gästerna: Ja, den här sopproten känner ni väl allihopa, annars heter han Olsson.
•   Placeringen tycks man heller inte ta så högtidligt på numera. Eftersom det saknades orienteringskort i tamburen hade jag väntat mej att värden i låg ton skulle viska min bordsdams namn i mitt öra samt göra en diskret utpekning. Istället tutade han med ett gammaldags bilhorn så att alla närvarande höll på att få hjärtslag, samt skrek:
    — Nu käkar vi!
•   En vilsen skara klungades vid bordsändan och värden sa:
    — Gustaf, du kan sätta're på ändan, haha, me Greta, men ge fan i att kladda på'na! . . . Och du Bigge kan hoppa opp i soffan med Margaretha . . . Och du Pyttan får finna're i att sitta med Olsson, men passa're noga för han e jävli på fruntimmer . . .
    Jag har hört lågmäldare placeringsanvisningar.
    Damen var förtjusande men hade tydligen inte läst "Etikett och god ton" ordentligt, för hon talade ideligen om piffiga maträtter hon upplevt. Grillkorv, pommes frites och räksallad uppgavs vara toppen. Jag beslutade mej för att visa henne hur man gör i stora världen och grep chansen vid varmrätten. Med fast och ljudlig stämma utropade jag spontant:
    — En sådan härlig tårta.
    Det slog inte alls. Värdinnan satte maten i halsen så att hennes bordskavaljer måste dunka henne i ryggen.
    Värden såg mej djupt i ögonen och sa:
    — E'ru inte klok, din jävel. Det var inte tårta. Det var Sjötunga Walewska.