Fint ska de heta...
nr 11  1978                                 
••  Livet har sina gripande ögonblick.
I rulltrappan på NK stötte jag ihop med Brusiga Berra, en polare från förr.
    — Det här e Ginger, sa Berra och presenterade sin fru.
    Ginger? Emma, Hilda eller Hulda hade stämt bättre.
    Hon var liten, tjock och skrynklig och hade läppsmink på tänderna, men hon var väldigt stark för det kändes som att skaka hand med klorna på en lyftkran. Kul och präktig, men Ginger...
    Ginger försvann blixtsnabbt in bland damavdelningens två miljoner kappor. Endast ett risslande av kappgalgarna på stängerna förrådde var nånstans i högen hon opererade.
    Brusiga Berra log efter henne: 
    — När hon var ung, sa han, var hon faktiskt ganska lik Ginger Rogers. . .
    Jag log tillbaka, sen gick han iväg på krumma påkar med pälstovan på nacken och den slitna ulstern fladdrande med ett hoprullat Aftonblad i fickan, en Bagarmossens Fred Astaire.
    Vi har en patetisk böjelse för stiliga namn på vårt elände, vare sig det är frågan om utslitna fruar, försupna karlar som heter Tyrrone, risiga kåkar, fallfärdiga torp eller sjunkfärdiga båtar. De ska heta något storvulet, för alltid lyser det upp lite grann.
    En gubbe i Bällstaån visade mig en gång det fulaste jag någonsin sett i båtväg, en stålbåt som var resultatet av tre års svetsande i garaget. Oss emellan såg den ut som en flytande pisskur men hette “Aphfrodite” med ph och allt.
    En annan person hade en gisten eka i en sjö i Småland. Den hette “Thalatta” vilket är grekiska och har med havet att göra. Under de tiotusendes återtåg hem till Hellas ropade krigarna “Thalatta, thalatta” när de fick syn på Svarta havet över vilket de hade chansen att rädda sig. “Thalatta, thalatta, sei mir gegrüsst, du ewiges Meer”, skaldade Heine. Den skitiga ekan i den småländska sjön skulle aldrig någonsin se havet, men Thalatta skulle hon heta.
    Man anar en småländsk gubbdröm bak detta, en dröm om världar och hav utanför Algutsboda, Skruv och Eriksmåla.
    Drömmar i Småland kan vara nästan hjärtslitande.
•   Det kan drömmar i Ångermanland också vara. Det gör mig nästan ont när jag reser i norrländska bygder och ser biograferna. Ofta är det gamla ordenshus som ingen målat på åratal, som satt sig och blivit lite sneda och fönsterna är det ingen som putsat de senaste tio åren. Men på gaveln har man spikat upp en baldakin och två glasskåp för affischerna. På baldakinen lyser “Cosmorama” i neonbokstäver och i skåpen gör man reklam för “Kallt blod i Klippiga bergen” eller “Hämnaren från Texas”.
    I dag är biograferna stängda. Över bioaffischerna sitter plakat som lockar med jättebingo och neonskylten har tröttnat. En del av bokstäverna fattas.
•   Bioepoken i glesbygdens samhällen varade inte länge, i 50 år lyste namn som Palladium, Cosmorama, lmperial, Saga och Broadway ut över tysta grusvägar och järnvägsstationens tomma cykelställ. Jag tycker sånt kramar hårt om hjärtat.
    I Ådalen och längs Norrlandskusten ligger sågverkspatronernas övergivna träslott och gapar mot den nya tiden med sina krossade fönster. De heter Eolshill, Oscarsminne, Augustenhof och Marienbad. En gång satt patronerna här och betraktade livet genom punschglasens gyllene filter, i dag är bara namnen kvar, patetiska i sin övergivenhet.
    Det var inte bara småländska bönder och storvulna sågverkspatroner som lät den yviga fantasin blomma över, folkrörelserna var inte dåliga de heller. Uppfinningsrikedomen när det gällde att döpa de lokala nykterhetslogerna var inte dålig. Poesin flammade i guldskrift i de röda fanornas veck.
•   När Carl Albert Anderson förverkligade sin dröm om ett centralt bullbageri för Konsum i Stor-Stockholmsregionen, lade han ner ansenlig energi och en stor summa pengar på att av Evert Taube köpa ensamrätten till trubadurens visa om den glade bagaren i San Remo.
    Den som kör Södertäljevägen ut från Stockholm ser bageriet på vänster sida, en stor ful fabrik i ett fult fabriksområde. Men på taket lyser jättebokstäverna i eldskrift, “San Remo”.
    Detta italienska namn i denna erbarmliga industrimiljö får mig nästan att ta till lipen. Jag pallar inte för hur magnifika stilvurpor som helst.
    Det finns en kommunal hurtighet som följer upp vårt gamla behov av storslagenhet. Ibland blir hurtigheten så påträngande att den skaver på nerverna. På värmländska bruk river man hela den gamla klassiska bruksmiljön och ersätter den med centrumtorg exakt likadana som centrumtorg i Skåne, centrumtorg i Hökarängen eller centrumtorg i Norrbotten . . . Sjukkassa, systembolag, bibliotek, frisör, Domus, pressbyråkiosk och en grillrestaurang som helt käckt heter “Valsaren” därför att man tror att samhällets 2 000 valsverksarbetare ska trivas med att tillbringa kvällarna på en plats som heter “Valsaren”. I Västgötabygden blir det “Knallen” eller “Vävaren”. Vid kusten blir det “Trålaren” eller “Tumlaren”. I Norrland blir det “Flottaren” eller “Huggaren”, i den mån det inte blir någonting på “tre”, “Tre sågar”, “Tre rallare”, “Tre hästar”, “Tre tallar”, “Tre Snäckor”.
    Ack du kommunala fantasi, måste du alltid tända snett? I Brandbergen utanför Stockholm, en förort som man smällde upp på rekordtid för att ha nånstans att förvara människor på nätterna, heter den lokala grillkiosken “Brand burgaren”! Vad är det för en niding som hittat på detta namn i neon som lyser som ett hånfullt skrik i sovstadens mörker?
    Det är nästan lika gräsligt som när bryggeriet i Nässjö döpte sitt nya öl till någonting så klämmigt som Nässjöl.
    Trista bananer, men fina namn ska de ha.