Född i gryningen, en kändis...
  nr 48 1974             
••• En morgon i november när neonormen slingrade sej mot staden genom förorternas mörker, var jag plötsligt en kändis.
    Inne i vagnen, där neonrören blinkade och fick hundra morgonpendlare att likna bleka grefvar ur en gammal stumfilm, gick det plötsligt opp för mej hur det är att vara kändis.
    Men törst förstod jag det inte. Jag försökte läsa Dagens Nyheter, vilket har gått bra flera veckor nu sen polyanthasnackaren blev sjukskriven för benet. Polyanthasnackaren ska annars alltid babbla om rosor och hönsskit samt utveckla tankar beträffande ympning av Säfstaholmare. Polyanthasnackaren omöjliggör all tidningsläsning ombord på neonormen. Men de senaste veckorna har han legat hemma och snackat med sej själv.
    Just som jag lyckats begripa varför TV-recensenten tyckte så illa om TV-showen jag själv gillade så rent, var det en blek grefve som stack fram sitt degiga nylle och sa:
    — Gumman Flod i Hemsöborna var ingen mamsell. Hon var madam!
    Jag tittade ut genom fönstret där Sundbyberg susade förbi med sitt fagra kabelverk i diset. Vad gör man? Här blir man anfallen i gryningen av en galning som gapar om madam Flod i Hemsöborna. Det är väl bara att hålla med? Dom kan vara riskabla såna där.
    — Nä, de e sant, sa jag
    — Har dom så förbannat obildade personer på tidningsredaktionerna att dom kallar gumman Flod för mamsell?
    Jag vände på min DN och glodde på andra sidan. Där fanns inte ett ord om nån Flod, varken mamsell eller madam.
•   En blek grefvinna vid mannens sida lade sej i.
    — Och den där figuren längst oppe i hörnet. Skulle det vara en örn det? Jag tyckte han såg ut som Carl Lidbom.
    Jag klev av vid Karlberg och bytte vagn, för man vet aldrig vad galna grefvar och grefvinnor kan hitta på. Det fanns en hörnplats ledig.
    Mittemot satt en grefve som var askgrå. för den här vagnen hade tjall på hälften av neonrören.
    — “Gustafs döttrar” trodde jag skulle bli nåt kungligt, och så blev det “kullor” för det var Gustafs i Dalarna dom menade. Hur dum får man vara?
•   En askgrå herre, som inte gärna kunde vara grefve eftersom han pratade som grodan Boll, såg mej stint i ögonen och sa:
    — “Gnom”, det har jag alltid trott skulle vara “jordande”. Men du ville ha det till “tänkespråk”.
    Jag vek suckande ihop tidningen. Vad var detta? Var det jag eller den samlade menigheten i vagnarna som fått snurren?
    En dam, som klädde riktigt bra i askgrått, lutade sej fram, betraktade mej från två decimeters håll och sa:
    — Ni är inte lika fräknig i verkligheten som i Vecko-Revyn.
    Först då gick det upp ett ljus. Man hade tydligen blandat in mej i nåt slags korsord i Vecko-Revyn. Det måste vara så, för grodan Boll undrade i samma veva vad “sega gubbar” på fyra bokstäver kunde bli. 
    — Gott, sa jag matt.
    — Tack, sa mannen, det ska jag fylla i när jag kom mer hem i kväll.
    — “Flickors nojs” blev “trams”, sa damen. Det tycker jag är könsdiskriminerande.
    Jag skaffade Vecko-Revyn på centralen. Jo då. Där satt mitt pösiga tryne mitt i korsordet. En som heter Thorén hade tecknat av mej.
    Kan han vara släkt med Ulf Thorén i TV? Det där att jävlas med folk i bild ligger månne i släkten? Hur som haver, så var jag vorden en kändis. Jag tog en taxi upp till jobbet, eftersom det var billigare att åka taxi än att köpa solglasögon och åka tunnelbana.
    Taxichaufförn nästan vände sej om och sa:
    — Lös i mun på tre bok stäver, det blev “gom”. Är det riktigt smakligt det?
    — Kanske inte.
    — Fast att “medelhavsfrukt” skulle bli “granatäpple” det klarade jag. Frugan ville ha det till “ananas äpple”.
    Ack, detta kändisskap. Det gick inte att läsa DN i taxin heller.
    Det var först denna morgon som det på allvar gick upp för mej hur kändisarna kan ha det. Det var väl i och med TV:n som vi fick kändisar, ett uttryck som f.ö. påhittades av Kid Severin i Veckojournalen. Visst var farbror Sven och Lars Madsén lite kändisar redan på 40-talet men inte värre än att dom kunde visa sej ute. Men när vi fick TV i slutet av 50- talet, så fick vi samtidigt femtioelva nya ansikten att hålla reda på, och det utbröt en hysterisk dyrkan av dessa ansikten.
    I starten var TV-programmet magert, det bestod av Andy Pandy, Kvitt eller dubbelt, lite Perry Como show och sånt. Men det räckte för att skapa idolhysteri. En av de första reportrarna, Bengt Bedrup, var i Norrköping för att direktsända TV:s första fotbollsmatch. I pausen rusade han som en oljad blixt ner på toaletten, det var bråttom, han hade fyra minuter på sej. På toan stod en gubbe med en halvpanna och sa:
    — Tjenare, här ska du få en sup!
    — Nej tack, jag vill inget ha, sa Bedrup..
    — Va? sa gubben argt. Har du blivit stöddig nu, jädrans Andy Pandy eller vad du heter?
•   Pekka Langer blev uttittad av två tanter på en kaffeservering i det västerbottniska Jörn. De iakttog honom under spänd tystnad. Tills den ena knuffade den andra i sidan och sa:
    — Där ser du, Sonja, de e inget fel på din TV. Han ser ut så där!
    Ack, kändisskap, var är din udd?
    I dag ska jag gå på Operabaren.