Folk har börjat prata på tågen... 
nr 10 1972                            
••• För det första så är gamla människor inte värda någon pension, för om dom hade arbetat riktigt hårt och strävsamt under sin levnad, skulle dom inte ha blivit över 50 år. Det är bara oduglingar som uppnår pensionsåldern.
    För det andra så är välfärdssamhället bara skit. Hur vet jag nu detta?
    Jo, folk har talat om det för mej.
    Det skedde på tåget mellan Stockholm och Göteborg, i cafeteriavagnen. Förr pratade människor inte så mycket med varandra på tåg, men sen cafeteriavagnarna infördes, har man alltid det här eländet med plastmuggar och plastskedar och plastförpackningar att inleda samtalet med. Folk har börjat prata på tåg.
    En man som svarade för prestationen att redan mellan Stockholm och Södertälje, i arla morgonstunden, trycka i sej tvenne starkbärsa på raken, sa efter andra bärsan, att på sätt och vis kunde han förstå Hitler som gjorde tvål och lampskärmar av gamla människor, för dom var ju bara en belastning för samhället.
    Han verkade inte så grym som han lät, den här mannen. Vid ett första påseende skulle man gissat att han var en medelålders resepredikant. Ett par gudfruktiga polisonger inramade ett rosenrött ansikte som inte ägde mera karaktär än en skiva leverpastej.
    — Gå till historien! sa mannen påstridigt när jag ville avråda från en nedskjutning av alla pensionärer. Historien visar att män som betydde nånting aldrig blev gamla, medan höpåsarna, oduglingarna, blev gamla som troll.
    — Sigismund, sa mannen i höjd med Gnesta, blev 66 och såna vita plåster som Fredrik I av Hessen och Adolf Fredrik blev också jättegamla. Fredrik 75 och Adolf Fredrik 61. En annan av dom mera prominenta pottsorkarna i historien, Karl XIII blev 70 bast och Carl XIV Johan, den där franska korpralen som vi tog hit, den blev vi inte av med förrän han fyllt 81.
    Men, Gustav II Adolf, Karl X Gustav och Karl XII, det var pojkar som höll i gång det! Gustav II Adolf blev bara 38 år. Karl X Gustav gick bort i exakt samma ålder och Karl XII var bara 36 när han fick en knapp i roten i Norge. Gustav III var också en kille som betydde nåt, han blev inte mer än 46.
    — Nej, men det var visst en livad maskerad. . .
    — Nuförtiden, sa mannen och hällde in en sista klunk öl i leverpastejen, nuförtiden sitter kungarna bara och rullar tummarna och blir gamla som fan. Oscar II skrev poesi och seglade med “Drott’ tills han blev 78. Gustaf V broderade kråkspark tills han blev 92 och han vi kör med för närvarande ser ut att kunna odla rhododendron tills han blir minst hundra.
    I Laxå avvek leverpastejen och ersattes av en herre med något mera karaktär i ansiktet, polisongerna inramade i hans fall något som mera påminde om prickig korv. Han drack läsk ur sugrör och fick smilgropar som Sickan Carlsson varje gång han sög. När det sa slörp om sugröret till tecken på att saften var slut, la mannen handflatan för den prickiga korven och rapade. En diskret och militäriskt kort rapning. Klorp, sa det. Sen tittade han ut över bygden mellan Älgarås och Töreboda och sa:
    — Dä ä bare skit mä välfärdssamhälle!
    Han sa välfärdssamhälle med betoning på ‘hälle” och röjde därmed ett norrländskt ursprung.
    — Jaså, sa vi intresserat. Hurså?
    Förr, sa mannen, fick man posten hemburen t.o.m. på söndan. Förr hade mjölkaffärerna öppet på söndagsmorron. Förr kunde man ringa handlarn och beställa varor som kom hem med en springpojke. Förr kunde man åka tåg hem till Hede, men nu får en stiga av i Sveg och ringa på svågern som kör en sista biten me Volvon. Förr var dä mycke bättre. I dag finns dä ingen sörrvis kvar.
    — Egentligen är det konstigt att sörrvisen blir sämre, för samhället är ju bevisligen rikare i dag än förr i världen. Ibland kan man undra vad det beror på?
    — De vet väl varenda jävel vad då beror på, sa mannen. Det är Palme. Han ä knäpp, han. 
    — Knäpp?
    — Ja, vafan. . . hålla på å gapa om att vi ska tänka internationellt å hjälpa en massa uländer när vi inte ens har råd att hålla snön borta från Kungsgatan i Stockholm! Snacka om välfärdssamhälle, sa mannen, när vi inte ens har råd att skotta bort snön.
    — Dä hade man ändå inte trott, tillade han, att gubbarna i snösvängen skulle bli friställda!
    — Jag undrar vad Jonsson gör, sa jag.
    — Vem ä Jonsson?
    — En lumparkompis till mej... han var säsongarbetare, gick i jordbruk på sommarn och snöskottning på vintern. Han sa att det var en utmärkt kombination “jag vålmar hö på sommarn och Volmar Yxkullsgatan på vintern”.
    Då gick den prickiga korven och hämtade en ny läsk. Men när han återvände hade hans fönsterplats övertagits av en lång drasut med kaffe och två mazariner. Det var en originell herre, han hade inga polisonger. Han klarade av inledningsfraserna om plast- muggarna och plastskedarna på tjugo rappa sekunder och framhöll nästan i samma andetag att Per Grevér är bra fast Gary Engman var bättre men att Karin Sohlman är betydligt gladare.
    Den polisonglöse ansågs ha kommit fram till någonting, en epokgörande idé:
    — Varför ska man hitta på så många konstiga namn på alla TV-program? Kalla dem i stället för Halvsju, Halvåtta, Halvnio osv. Folk skulle säja: “Blir’e inget Halvtio i dag?” Nej, det är tisdag och långfilm ända till programmet Halvelva”.
    Här lade sej den prickiga korven i samtalet och sa att det svenska TV-programmet är en enda gäspig spegling av det svenska välfärdssamhället, och när välfärdssamhället, bara är skit, så är det rent logiskt att programmen också blir skit.
    Då tyckte jag att det räckte med konversation ett tag framåt och sade hej samt avgick till kupén. Det sista jag hörde var att prickiga korven berättade en historia för den polisonglöse. Den handlade om en man som var säsongarbetare, jordbrukare på sommaren och snöskottare på vintern. Han brukat säja: “Jag vålmar hö på sommaren och Surbrunnsgatan på vintern. . . hahaha”.
    Men huvudsaken är ju folk har börjat prata på tåg.