Författare kan man visst aldrig lita på. . .
 
nr 44 1971
■■■ Jag har inte lyckats få tag i den där boken som folk talar så mycket om, Lars Ulvenstams "Harlem, Harlem". Var finns den att köpa? Har den kommit ut i Manhattanserien?
    Men jag har läst desto mera om den. Man vill påstå att Ulvenstam valsar när han i boken uppger sej ha bott i Harlem i New York en längre tid. Folk påstår att han knappt har varit där. Än sen då?
  Rune Lindström skrev Himlaspelet, men det påstås att han aldrig satt sin fot i himlen.
  Johan Ludvig Runeberg skrev om Pardala by, berättade om hur Sandels satt och åt frukost i Allskönsro, eller vad krogen hette, men det finns forskare som svär på att Runeberg aldrig varit synlig i Pardala.
  För att inte tala om Evert Taube och hans Carmencita, som bodde i Samborombon, en liten by förutan gata (den ligger inte långt från Rio de la Plata, nästan i kanten av den blåa Atlanten). Det finns folk som har letat förgäves efter någon by som heter Samborombon, dom har varken hittat den på den argentinska eller den uruguayska sidan av Rio de la Plataviken, utan det här med Samborombon var nog bara nåt som Evert hittade på.
    Man kan inte lita på ett ord av vad dom skriver, pojkarna som skriver.
    Vi som inte är så där störtkulturella av oss att vi skriver böcker utan får nöja oss med att skriva i tidningar, vi har mycket större krav på oss. Det lärde jag mej tidigt förstå.
    Mitt livs första intervjuoffer hette Hans Jansson, vilken jag 1942 besvärade för Svenska Morgonbladets räkning. Mannen hade något att göra med den frivilliga vedhuggningen under kristiden.
  Hans Jansson ringde mej dan därpå och var lite förbannad. Dels hette han Jan Hansson och inte Hans Jansson som det stod i tidningen, dels jobbade han i Bränslekommissionen och inte i Livsmedelskommissionen som det stod i tidningen, dels hade han sagt att det var ont om frivillig arbetskraft i stället för gott om, dels utgick det en ersättning med 50 öre i timmen för huggningen, inte 50 öre i veckan som det stod i tidningen. Vidare kunde han inte erinra sej ha sagt, att Göring borde stoppas i tjära och rullas i fjäder.
    När jag hänvisade till författares frihet att fabulera ville han inte ens höra på. De första åren på den journalistiska banan var kantad av idel småskurna individer som menade att jag lagt yttranden i deras mun som de aldrig fällt.
    Argast var en bonde på Närkesslätten om vilken jag berättat i tidningen att han hällt bensin över ladan och tuttat på själv för att få ut försäkringen. Jag vill minnas att han kallade mej dassråtta. 
  En kristendomslektor som jag beskyllde för att sprida nazistisk förkunnelse under lektionerna var inte dålig han heller, vid ett telefonsamtal vi hade efteråt åberopade han potentater långt utanför kursplanen.
    Folk vill så gärna komma i tidningen, men när uppgifterna om dem inte riktigt stämmer, blir de liksom förtörnade.
    Det ringde tex. en folkparksföreståndare till tidningen och tackade för recensioner som varit positiva.
    — Tack för raderna om Jussi Björlings konsert, sa han.
    — Å, det var bara välförtjänt, sa man.
    — Det var bara det, att Jussi kom inte. Han var aldrig i folkparken i går. Var du?
    Vad svarar man på sån kitslighet? Jo, man påpekade att Harry Martinson skrev "Aniara", en lysande skildring av en färd med raketskepp mot Lyrans stjärnbild, men inte behöver väl Martinson ha varit ute i rymden för det?
    — Nej, muttrade folkparksgubben, men rymden fanns där i alla fall.
    Man skulle ha blivit författare, man skulle ha skrivit skönlitterära böcker. Som journalist måste man hålla sej till fakta. Hela ens liv har man släpat på denna tunga börda av en massa fakta som bara hämmar ens  skrivarfantasi.
    Det slipper författarna.
   Levi Rickson, Jeremias i Tröstlösa, uppvaktades på sin ålders höst av intervjuare som till död och pina ville att Jeremias skulle avslöja vem hon var, Måns Tattares svartögda Emma. Men Jeremias bara plirade och teg. Hon hade förstås aldrig funnits.
  Än i dag händer det att litteraturforskare reser till Vänersborg för att kartlägga sanningen om Birger Sjöberg och Frida, Det besvärliga är att Sjöberg än skildrar henne som mörk hårig, än som blond. Hon fanns förstås inte i verkligheten hon heller.
  Och fortfarande blir kulturjournalisterna liksom lite besvikna, när det visar sej att gamla fru Berg på Kymmendö, gumman Flod i Hemsöborna, inte försvann genom isen med kista och allt för att aldrig mera återfinnas. Det hade Strindberg bara hittat på. Gamla fru Berg vilar i frid på Ornö kyrkogård. Det gör Carlsson också.
    Men ingen anklagar författarna för att dom hittar på. Man skulle ha blivit författare. Eller också skulle man ha blivit sportjournalist. . .
    Jag var på en skidtävling en gång, när det stakade in en segertippad västerbottning på en matkontroll. Han hade blåbärssoppa och snor i hela ansiktet och såg ut att nyss ha blivit överkörd av rälshussen. Kollegerna från sportsidorna kastade sej över honom med intervjublock och anteckningspennor och i tidningen dan efter läste jag att västerbottningen yttrat:
    — Det här var årets härligaste tävling. Jag har lyckats fenomenalt bra med vallningen. Och inga problem är det med andningen. Jag har fyra sekunder kvar på första man, men jag kommer att vinna, för den här dagen kommer det att hänga på viljan. Det är viljan som avgör allt!
    Så talar en kämpe i spåret! utropade tidningen.
    Personligen hade jag inte kunnat höra att denne västerbottning yttrat något annat än följande:
    — Huuuh!
    Ett blodsprängt budskap från de västerbottniska skogarna! Det är sånt som gör att man uppsöker stillheten och faller i grubbel.
    I dessa dagar då ingen är rädd för att kasta första stenen och journalister anklagar varandra för ovederhäftighet, tänker jag på den gamle landsortsredaktörns ord, när han diskuterade evangelierna med prosten.
    Han sa:
    — Käre bror, visst ville jag gärna äga en bokstavlig tro på evangelisternas berättelser om Jesu vandring på jorden, men de är ju ändå bara referat. . . och jag är journalist själv.