Full rulle i Luleå...
nr 45  1976         
■■■ I Bastuträsk rullade Norrlandståget in i vintern. Ett stilla puder föll över järnvägsrälsen. På ett sidospår stod ett gammalt svart ånglok med vit pannlugg av nyfallen snö. Bilden ägde en grafisk skönhet, som en etsning av Björn Jonzon.
    Åker man nattåg till Luleå är det alltid spännande att se var man vaknar, i Västerbotten eller Norrbotten. Det beror på föraren. Är han en harmonisk typ som bromsar mjukt och accelererar med måtta, så sussar man ända in i Norrbotten. Men det finns nervösa förare som rycker och står i så att man vaknar redan i Jörn och då är man i Västerbotten. 
  Häromnatten åkte jag med en som verkade vara förbannad på både loket och hela världen. Han hade kanske fått på skallen av tanten innan han startade hemifrån, vad vet jag utom att jag vaknade av en tvärnit i Bastuträsk. Och då är man ännu inte i Jörn. Tjong sa det, så satt man som ett frimärke på kupéväggen.
    Det är bortsett från det gamla loket inte särskilt vackert i Bastuträsk. Man klättrar därför ner från väggen och stoppar om sej for att somna om.
    Jo, hej då.
    Det visar sej att man ligger vägg i vägg med toaletten. Och mellan Bastuträsk och Jörn ska det tågåkande svenska folket ta sej en morronprutt. Dasspappersrullen snurrar på toppvarv fyra centimeter från mitt öra.
    Det rivs väldigt olika om man hör efter. Somliga rycker till sej papperet så man tror att väggen ska följa med, fladderrummm! låter det. 
    Andra drar försiktigt och länge, man hör att dom knölar ihop en hel liten fotboll av papperet innan dom använder det. Och så finns det dom som knappt hörs alls, som nyper en liten lapp i taget och låter som om dom höll på att frankera brev.
    Man går ut i korridoren och tar sej en morronrök, driven av ett sjukligt intresse att se hur dessa okända pappersrivare ser ut.
    Här kommer t.ex. en stor bamse i rutig skjorta och klafsande kängor. Dom stora labbarna skakar, det är väl vibrationerna från motorsågen kan tänka. Här blir det nog full rulle. Men icke. Två försynta riv och så är det klart.
    Däremot förorsakar en liten spenslig skolfrökentyp gryningens våldsammaste fladderrrummm, en satsning på 20 meter.
    En sober tjänstemannatyp i mörk kostym och hornbågade glasögon klarade det hela med ett antal snabba riv. Kanske har socialstyrelsen annonserat igen och manat till 6 — 8 papper om dagen, jag har inte följt med så noga.
  Sen kommer en man som är så gammal och skröplig att han knappt orkar ta sej över tröskeln. Men även han har en sagolik fart på rullen när det blir så dags. Old man river.
    Man vet alltså aldrig hur människor river. Dom river inte alls som dom ser ut att göra. Det är egentligen rätt intressant det här. Någon sociolog borde forska i ämnet och kartlägga våra vanor på toa.
    Hur var det i Luleå? frågar folk när man är tillbaka i Stockholm. Och lägger huvudet på sned och ser bekymrade ut när dom frågar. Precis som om dom efterhörde tillståndet på en mycket sjuk vän. Dom har läst att Stålverk 80 inte blir av och att ridån har gått ner för Luleå och att nu dör stan.
  För att vara dödsdömt är Luleå sagolikt piggt. Det finns inte en ledig pinnstol att uppleta på Stadshotellet om kvällarna. Näringslivets män fyller lokalerna, glammande befattningshavare med yviga polisonger, skjortor med roliga gubbar på och en sagolik rutin i tangon. Somliga har svarta kostymer och vitnat hår och ser ut som översnöade lokomotiv från Bastuträsk.
    Damerna är de vanliga stadshotellsblondinerna, kanariebrända och hårt snörda. Bröstifikationerna är uppriggade så att damerna påminner om små godsvagnar med buffertarna redo till frontalkrock med lokomotiven. En försöker suga in mej med blicken. Hon jonglerar en Prince i höger hand, kliar sej på buffertarna med vänstern och ger mej ormlika blickar under ögonlock, blåmålade som musselskal. Men så blir hon uppbjuden av ett lokomotiv från Piteå.
  En “dödsdömd” stad slår klackarna i taket. Det är som på Atlantic 1940. Tyskarna hade just tagit Danmark och Norge och var på väg att ta Sverige. Vad brydde sej Atlantic om det, Stockholm dansade och log och det enda som påminde om kriget var smällarna från champagnekorkarna.
    Gubbar slår sej ner vid ens bord och pratar Stålverk 80.
    — Du ska int’ tro att vi står och faller med stålverke. . . Fy fan gosse, här finns andra möjligheter i Norrbotten. . . 
    Ni i tidningarna målar allt fan på väggen . . . Och så vidare.
  Ett lokomotiv med stora släpmustascher, det är kanske vinterplogen som kommit på, säjer så här:
    — Du tyck kanske ja’ e’ cynisk men vi skulle permittera 95 % av folket i Malmfälten och stänga driften. 5 % skulle vara kvar och sköta underhållet av gruvorna. Sen skulle vi köpa tackjärn från u-länderna som ligger 30—40% under i pris och förädla det i Luleå. Vi skulle få större vinst och ändå ha råd att avlöna dom permitterade 95 procenten.
    Sen kan vi sparka i gång våra gruvor igen om det skulle bli krig. Som säljare i branschen vet jag att det skulle funka.
    — Vad säljer du?
    — Stål.
    — Till vem då?
    — LKAB.
    — Var kommer det stålet ifrån?
    — Japan.
    — Herre gud! Japaner,  japaner, japaner. . .
    I baren sitter det gamla showproffset Bob London och lirar piano. Han undrar om jag har hört historien om killen i Hässelby som gick ner på T-banehållplatsen och bad att få lösa en biljett till Tokyo?
    — Den får ni nog lösa på Centralen nere i stan, sa spärrvakten.
    På Centralen sa dom:
    — Tokyo? Nej, men ni kan få en enkel till Köpenhamn, där säljer dom resor till Tokyo.
    I Köpenhamn sa dom:
    — Nä, men lös en enkel till Paris, där har dom en speciell organisation för Japanresor.
    I Paris fick mannen tips om en båt som just skulle gå från Le Havre till Port Said. I Port Said köpte han en enkel båtresa till Madras. Sen blev det tåg till Hongkong och därifrån båt över till Kobe i Japan. Mannen från Hässelby trivdes i Kobe i ett helt år. Men så kom hemlängtan över honom. Han reste in till Tokyo, gick ner på första bästa T-banestation och undrade om han kunde få lösa en biljett till Hässelby? Spärrvakten titta de upp från sin kassalåda och sa:
    — Javisst, Hässelby Gård eller Hässelby Strand?
    Sånt berättar man i Luleå just nu. Full rulle på tågen, full rulle på krogen.