Gamla Klara, det var ingenting särskilt med det!
nr 29  1973                        
••  Gamla Klara, det var ingenting särskilt med det, inte ens på gamla Arendorffs tid. 
    Men häromkvällen satt dom där igen i TV för femtielfte gången och mindes. Dels ett knippe unga trubadurer som är för unga för att kunna minnas nånting av Klara, dels ett antal äldre bohemer, tydligen för gamla för att kunna minnas klart vilket eländigt träsk som Klara var. Dom har bara den romantiska bilden kvar. 
    Till Klara kom alla med skrivklåda. De kom med sin klåda från folkhögskolor och bönehus för att få gnugga av sej klådan mot parnassens stora. Men de som var stora på parnassen satt sällan på sjappen i Klara och drack Villafranca, de satt i sina ombonade förortsvillor och drog Bourgogne med familjen.
    Det enda som brukade hända med de tillresta författardrömmarna var att dom fick en klåda till, för man brukade få skabb på dom skitiga hotellen i Klara.
    Den enda storhet som rörde sej mera regelbundet i Klara var Ferlin.
    Dom som vill berätta i dag att dom har upplevt gamla Klara, de s k Klarasnobbarna, kallar honom alltid för Nils Johan Einar. När någon kallar Ferlin för “Min vän Nils Johan Einar” brukar jag dra öronen åt mej. Jag vet ingen som verkligen kände Ferlin som inte kallade honom för Nisse. 
    Visst var man gripen av romantiken i Klara när man som tonåring satt i hörnrummet på Svenska Morgonbladet i gryningstimmarna och bläddrade i det tryckfärgsångande, ännu fuktiga exemplaret av dagens tidning som man varit med om att göra och tittade ut över de buktande plåttaken med dess tusen skorstenspipor.
    Visst minns man nätterna när man traskade över kyrkogården till Svenska Dagbladet för att hämta klichéerna (Svenska Morr. som det kallades förr, hade ingen egen klichéanstalt utan gjorde gubbarna hos kollegan nere på Karduansmakargatan). Man var sexton år och man nästan bockade när man passerade Bellmans grav och bockade igen för Anna Maria Lenngren, man stämdes till andakt av Klara skolas gamla fasad där Strindberg en gång danats. Och som en evig musik till dessa vandringar i natten hade man sättmaskinernas spröda tickande från tidningen Arbetarens officin, där fönsterna alltid stod öppna eftersom sättmaskinernas stilgrytor eldades med gas och utvecklade stor hetta.
    Visst var det romantiskt med typerna i Klara. t ex den gamla gubben i velourhatten som alltid dök upp bakom Continental på nätterna med en rulle etsningar under armen. Han uppgav sej vara bror till Thor Modéen och ville ha 4 kronor styck för etsningarna. Visst var det spännande så man rös när skalder, som man hört talas om, kom upp på redaktionen. Men man lärde sej att dom kom upp mest därför att dom ville värma sej eller låna vattenklosetten.
    Visst tyckte man det var helvetes roligt med historien om när Ferlin en natt fick en meteorsten på foten. Visst tyckte man det var tragikomiskt med Emil Hagström som träffade en full tandläkare på en krog, följde med denne till mottagningen och fick alla tänderna utdragna. Visst kände man sej inne därför att man var bekant med Intellektuella Johansson, som bodde i de kommunala sandlådorna på nätterna och lyckades sälja den enda dikt han åstadkommit till tidningarna på dagarna. Visst var det en skojig historia när Ferlin blev nobbad på Rosenbad trots att han i vaktmästarns närvaro ringde Per Albin i kanslihuset och klagade över tamburmajorers sätt att behandla kulturen. (Vaktmästaren bara log, för Per Albin satt redan i matsalen.)
    Och visst skrattade man när den kände politiske skribenten blev portförbjuden på Pilen efter att ha arrangerat en tävling i längdpissning i matsalen.
    Herregud, man var sexton år och trodde att så skulle det vara på parnassen.
    Man såg inte tristessen. Man begrep inte då att ett flertal av de halvförfattare och målarkluddar som befolkade Klara var misslyckade figurer. Gravt alkoholiserade satt de på krogarna och “firade ett honorar” som dom sa, fast stålarna i själva verket var ett resultat av ett besök på stampen med skrivmaskinen.
    De flesta författare som levde i Klara visade sej varken kunna författa eller leva. De dukade under och det var faktiskt djupt tragiskt och ingenting särskilt med det.
    Någon sällsynt gång kunde “de stora” titta in på Cosmopolite, Rudolf Värnlund, Vilhelm Moberg i väldig beredskapspäls som en gång varit vit. Lille Bror Söderlundh. Erik Asklund och Ivar Lo. 
    Men för det mesta rörde sej dessa inte i Klara. Rörde dom sej, så rörde dom sej på Freden i Gamla stan. 
    Över en lättgrogg på Pilen sa en gång en av de tillresta författardrömmarna, Sölve Forssell, till mej att man måste anpassa sitt skrivande till tiden om man ska komma nånvart. Dessutom var det inte bara fråga om att författa, det var också fråga om konsten att marknadsföra.
    — Skriver man om en bondjävel så går man inte till Signalen eller Förbundskamraten. Man går till Lantarbetaren eller LRF-tidningen.
    Det spirande författarämnet tog därpå upp en genom slagskopia på en nyskriven novell och läste den högt för de kringsittande. 
    Den handlade om en jourhavande kirurg på Sabbatsbergs nattklinik som opererade en blindtarm. När läkaren skulle sy igen såret, fick han ett återfall. Som barn hade han nämligen älskat att brodera, men hans far, som tyckte att detta var en sysselsättning för fruntimmer, stoppade sonens broderande mycket bryskt. “Får jag se dej med en synål igen blir det smörj.” Denna natt, 25 år senare, fick läkaren ett återfall. Han började brodera patientens mage full med korsstygn i silvertråd.
    — Syster, mera silvertråd! ljöd hans mäktiga kommandostämma.
    När morronen grydde var patienten så full med silverbroderier att han vägde 200 kilo. Läkaren sjönk ihop, astrött men lycklig.
    — Vad tyckte du? sa författaren.
    — Mja
    — Jag har redan sålt den, sa författaren och lyste med ögonen.
    — Åh fan! Till vem då om man får fråga?
    — Till Metallarbetaren, sa författaren och log lika trött och lika lycklig som den nyssnämnde kirurgen.
    Alla som levde i Klara brukar undra dan efter de tätt återkommande TV-programmen om Klara varför dessa inte blev bra. Svaret är väl inte så svårt:
    Klara var egentligen inget att minnas. Klara var tragik, alkoholism, jämmer, skabb och elände. Det var lika bra att det kom bort. Det var ingenting särskilt med det.