Golf, en sport för stålhjälmar! 
                             
nr 41  1970                               
■■ Det är något konstigt med golf. Så fort man tittar på golf och samtalar med personer utmed banan, så försvinner dom. Ensam och övergiven mitt ute på Lovön tittade jag på mina skor, vilket man bör göra därför att andra gör det. Och se, där var han. Han låg vid mina fötter som en pannkaka. Det var första gången jag såg en pannkaka med rutig pirka.
    — Hörde ni inte hur prinsen ropade “fore”? sa han när han kom på fötter och hunnit borsta av sej.
    — Ja, men inte kastar jag mej till marken bara för att det springer prinsar och skriker i skogen.
    — Fore betyder att bollen har slicat och då måste publiken ta betäckning, sa Phileas Fogg.
    Golf är en konstig sport.
    Det enda jag vet om golf är att man förr i världen brukade spela golf i Stallmästargårdens trädgård. Där fick man slå bollar genom krokiga rör och ner genom skorsten på små roliga hus. Jag minns att jag fann det ganska underhållande, men jag har alltid trott det berodde på att man var berusad.
    När jag delgav Phileas Fogg dessa synpunkter på golf, lämnade han mej.
■   En dam i spetsbyxor och en skärmmössa som jag inte sett maken till sen dom visade “Flygande tigrarna” på bio frågade om jag spelade golf?
    — Nej, sa jag, det kanske ser så ut, men det är en vanlig åkarbrasa. Det är kallt i dag. Nicklaus börjar bli lite blå om nosen.
    — Ni borde gå in i klubben, sa damen. Det finns ingenting som golf. Det gör en galen?
    En herre såg ut som en 30-talscharmör från Katarina Bangata med rutig keps på svaj.
    — Det var en lattjo pirka, sa jag till damen.
    — Ssssch! sa damen. Det är Sigvard Bernadotte. Tala inte så högt.
    — Hur så är det han själv som har formgivit kepsen?
    En herre i rutiga byxor, knallgul tröja och en vit scarf kring halsen gled upp vid vår sida med fingret över läpparna.
    — Ssssch! Sa han.
    — Får man inte prata i den här skogen!
    — Ssssch! skrek mannen så att fåglarna lyfte. Nicklaus ska putta!
    — Men han puttar ju 150 meter härifrån?
    — Sssssch lik förbannat, sa mannen.
    Sen puttade Nicklaus bredvid.
    — Titta där, sa mannen. Det kanske var ert fel.
    — Äsch, sa jag, det var nog bara nåt skit i hålet.
    Då gick damen. Hon kanske var putt eller också var det väl nån som skrek “fore” så att hon grävde ner sej i nån grop. Frid över hennes minne.
    Min Väg korsades istället av en allvarlig ung man med polisonger ända ner i armhålorna. Jag har inte sett honom förr i mitt liv, men han sa utan vidare:
    — Tumba gick under i dag.
    — Pappersbruket eller ishockeyspelaren?
    Golfspelaren, sa polisongerna.
    — Så tråkigt, sa jag. Hur gick det till? Hörde han inte när prinsen ropade “fore”?
    Den unge mannen såg länge på mej. Därpå gick han bort med raska beslutsamma steg.
    Golf är en konstig sport. Jag vidhåller det. Så fort jag samtalar med någon om golf, så lämnar denne någon mig. Utom när man knackar ur pipan mot klubborna i Nicklaus väska. Då kommer en hel förening sättande och frågar om man inte är riktigt klok.
    Jag tror jag ska hålla mej till Stallmästargården. Är det nån, som vet om dom har golfbanan kvar?