Grävskopan talar om vem ni är!
           
 
nr 29 1969
    På mitt arbetsbord står en grävskopa. Den står där för att med människor som slår sej ner i min besöksstol ska ha nånting att plocka med. Om den stressade nutidsmänniskan inte får något att plocka med blir hon tokig. En del biter på naglarna, kapten Queeg i Myteriet på Caine körde med nickelkulor och andra rullar ihop slipsen så att den sitter som en kåldolme under kragknappen. Hos mej får dom leka med en grävskopa.
•   En firma som tillverkar grävmaskiner av märket Åkerman skickade mej en liten reklammodell av en grävmaskin. Den står på skrivbordskanten och har berett hundratals människor en sann glädje, samtidigt som den givit mej rika tillfällen att studera beteenden hos olika typer av plockdårar.
    Teknikern är en mycket vanlig typ. Han vet hur en grävmaskin fungerar, han har sett den i aktion på riktigt och när han suttit en stund i besöksstolen kan han inte avhålla sej ifrån att praktisera. Mitt i vårt samtal märker jag att han förlorar koncentrationen på ämnet och blir en smula drömmande. Liksom i trance rullar han fram grävskopan mot askkoppen och börjar veva som en dåre för att gräva upp en fimpad John Silver ur koppen. Han är döv för omvärlden, mej har han glömt för länge sen.
    — Putt-putt-putt-putt, säger han. Munnen plutar och ögonen lyser av febrig glans.
    När han genomfört operationen och flyttat fimpen från askkoppen till en tom kaffemugg genom att backa maskinen under ett alltmera högröstat putt-putt-putt verkar det som om han befriats från något. Med ett saligt leende sjunker han tillbaka i besöksstolen och suckar djupt av lycka.
    Den valhänte är inte lika driven. Han börjar veva på skopan men fastnar med tummen och skriker jävlar och helvete så högt så att redaktör Karlsson vägg i vägg tittar in och undrar om det är någon av Rune Mobergs läsare som hälsar på.
    Den fundersamme är en intressant typ. Han brukar tystna mitt i ett samtal och betrakta den lilla grävmaskinen med dyster blick. Så lyfter han blicken och säjer:
    — Är det inte fan att dom ska riva opp hela Klara med såna här?
•   Andra representanter för den fundersamma typen säjer:
    — Undrar vad dom har betalt.
    — Vilka då?
    — Killarna som kör dom här grävmaskinerna. Det ska visst vara nånting uppåt femtio spänn i timmen har jag hört...
•   En rätt vanlig figur är också han som först ägnar grävskopan ett ingående intresse för att sedan luta sej bakåt, titta i taket och säja:
    — Jag hade en morbror en gång som körde grävskopa. Han slog käringen. Han var en riktig knöl...
Den barnslige tittar försiktigt ut i korridoren för att kolla att ingen ser honom, river sen åt sej grävmaskinen och lägger sej på alla fyra på golvet och kör fram och tillbaka.
    — Brrrrr, säjer han med fladdrande läppar och rundar papperskorgen och två tomma pilsner med en fyrhjulssladd så att gummibanden håller på att lossna från skopan.
    I höjd med en låda med gamla bilder som står borta vid dörrposten brukar han plötsligt hejda sej. Han tittar generat upp, våra blickar möts, han rodnar, reser sej, borstar av sej och fnittrar förläget:
    — Festlig grej. En sån skulle man köpa till grabben.
    — Hur gammal är grabben?
    — 22 år.
    Sedan har vi en stor grupp representerande diverse beteendemönster. Där återfinns:
•   Plockaren som sätter av och på larvfötter tio gånger i minuten.
•   Tittaren som lyfter på maskinen för att kolla om det står nån liten gubbe inne i förarhytten.
•   Bollaren, som väger maskinen i handen och kastar den upp i luften stup i kvarten för att ideligen infånga den med ett “hoppsan”.
•   Våldsverkaren som tar sats med skopan och frontalkrockar med klisterburken så att locket flyger av och rullar in under telefonen.
    Kort sagt är jag mycket tacksam för denna leksak. Någonting säjer mej att den fyller ett mycket stort behov och att den gör det på ett mycket sympatiskt sätt. Tiden är så full av sadistiska prylar som tillverkas enbart för att jävlas med dessa stackars stressade plockdårar.
•   Det finns tjänstemän som har kortlekar liggande på sina skrivbord. När besökaren lyfter på leken får han en elektrisk stöt.
•   Det finns små karamellburkar ur vilka det hoppar en läskig gubbe så fort man fingrar på den.
•   Det finns dockor som smäller som luftvärnskanoner när man lyfter på dem.
•   Det finns små svarta likkistor ur vilka det hoppar ett benrangel vid minsta beröring.
    Alla dessa prylar är grymma. Den enda funktion de fyller är att slita sönder plocksugna människors nerver. Kommen till mig i allen som ären betungade, hos mej står en nervvänlig liten grävmaskin och väntar att ni ska ta den i er hand och säja putt-putt-putt och bli lyckliga.
    Och plockare är vi lite till mans. Det kan man ju se på folk när dom uppträder i TV och knäpper med fingrar och putsar glasögon, nyper sej i näsan och snurrar Ramlösa-flaskor.
•   Jag vet det inte säkert, men anledningen till att alla killar på TV-Aktuellt håller händerna under bordet lär vara att dom inte vill visa att dom kretar barkbåtar i tjänsten.
•   Eller se hur förtvivlat Gunnar Sträng rullar med pennan när han presenterar Statsverkspropositionen. Jag misstänker att han har en gammal nalle att krama om nätterna.
    I USA har man vetenskapligt klarlagt plockdårarna. Man följde tusen gems öden genom ett kontor. 75 gem användes som piprensare, 120 gem användes för att reparera BH:ar och strumpeband. 135 gem kastades på kolleger tvärsöver lokalerna, 87 gem petade man öronen med, 92 gem fick fungera som tandpetare, 15 gem kom bort, 308 gem blev “stresskulor” och bröts sönder under sammanträden. 50 gem satt i dörrhandtag, fönstervred och annorstädes där det fattades en sprint. 118 gem av 1 000 gem användes som gem.