Här är dom, Carl-Gustafs vanligaste! 
          
nr 1  1979      
■■ Det föreligger ingen risk att de gamla ursvenska anekdoterna och historierna ska drunkna i dagens strida ström av fräckisar, för rätt som det är så är det någon som samlar de gamla kära historierna i en bok och räddar dem åt framtiden.
    Nu senast är det allas vår Carl-Gustaf. Flera hundra historier, utgivna av Tidens förlag och allting.
    Jag läste dem i helgen. Får man dela med sig med lite smakprov!
  Det förhåller sig ju så, att folkliga historier i sina bästa ögonblick kan spegla något av den verklighet vi lever i. Sålunda säjer det lilla barnet i en av Carl-Gustafs historier:
    — Pappa är hemma och leker med mej i år, för han kom inte in på högskolan och jag kom inte in i lekskolan!
 Och i tider där det står på affischerna att barn inte ska köpa Aftonbladet utan sno tidningen från farsan, berättar han den här:
    Det är landskamp på Råsunda. Till en av de dyraste platserna kommer en sjuårig pojke och visar upp en biljett.
    — Vems biljett är det här? undrar vakten.
    — Det är pappas.
    — Och var är pappa?
    — Han är hemma och letar efter biljetten.
    Alla de här historierna har Carl-Gustaf under många år med läsarnas hjälp samlat i HSB:s tidning "Vår Bostad". Han har, som alla andra som redigerar sidor med historier från läsekretsen, upptäckt att barn är fruktansvärt logiska i sitt tänkande, det är därför som de råkar säja så många sanningar.     Exempel:
  Lärarinnan i Skåne arbetade hårt på att lära barnen ett rikssvenskt uttal.
    — Det heter inte maj och daj och saj utan mig och dig och sig, förklarade hon.
    På veckans första skoldag tittar rektorn in och ber lärarinnan börja ett förhör.
    — Jaha, säger hon till eleverna, vad var det för helgdag i går?
    — Första mig, säjer barnen.
    Det där påminner om skägget Åke Söderqvists favorithistoria, den om fröken i söndagsskolan som säjer till barnet:
    — Vad är det som är rödhårigt yvig och har svans och hoppar från träd till träd?
    — Tja, suckar barnet, logiskt sett borde det vara en ekorre, men eftersom det är du som frågar, så är det väl Jesus.
    Fanns det historier i historien? Drog man vitsar för varandra redan på 1500-talet? Jo, det påstår Carl-Gustaf. Erik XIV seglade under en månskensnatt omkring på Mälaren med Karin Månsdotter i båten.
    Han omfamnade henne och sa eldigt:
    — Karin, min enda!
    Och hon svarade:
    — Erik, min fjortonde! 
    Vad lär oss historierna om livet? Jo, att mycken falskhet bor det där. Hör bara:
  Ingenjör Stefansson kom ner till bilen som han hade parkerat på gatan och fann att det hade blivit en stor buckla på framflygeln. Under vindrutetorkaren satt emellertid en papperslapp med meddelande från syndabocken:
    — Skönt i alla fall att folk törs stå för vad de gör, tänkte ingenjör Stefansson och vecklade upp lappen.
    På den stod det: "Fyra personer såg när jag backade på er bil. Dom tror nu att jag skriver mitt namn och adress på den här lappen för att ge mej tillkänna. Det gör jag inte. Hejsan!"
  Bilismen har gett Carl-Gustaf många situationer, bl.a. den här: "En nunna fick bensinstopp på bilen i närheten av en bensinmack. Det fanns ingen reservdunk, varken på macken eller i bilen, men nunnan hittade en potta på toaletten, fick den fylld med bensin och traskade till bilen. Just som hon tömde drivmedlet i tanken, kom två ynglingar förbi på moppe. Dom tvärstannade och den ene sa till sin kompis;
    — Du, en sån tro skulle man ha!"
    En annan historia ur livet: "Lille Lars hade en ovana att ösa mer mat på tallriken än han orkade äta upp.
    En morron sa pappan:
    — Om du inte äter opp all gröten, ska jag anmäla dej för polisen!
    På eftermiddagen steg lille Lars på hos polisen, vände sej till jourhavande konstapeln och sa:
    — Har min pappa, Rune Andersson på Enbärsvägen 7, varit här och anmält mej för att jag inte åt opp all havregrynsgröten i morse?
    — Just det, min lille vän, log polisen.
    — En sån skitgubbe, sa lille Lars, han som inte har TV-licens, han som inte har betalat hundskatt, han som har hembränningsapparat i källaren!"
    Det handlar förstås också om en och annan kändis i Carl-Gustafs julbok, naturligtvis har han inte missat den där om när Povel Ramel tjänstgjorde som telefonvakt på regementsexpeditionen. En dag var en gammal ädling i reserven på trån:
    — Detta är major Adlersparre, kan jag få ett meddelande framfört till överste von Knorring?
    — Goddag, sa Povel, det här är baron Ramel. Ska jag gå med meddelandet själv eller kan jag skicka en ofrälse?"
  Däremot hittar jag inte en enda Karjalainenhistoria i boken. Tiden är ju full av dem. En av de bättre är den där om det Finska statsrådets besök hos Indira Gandhi i Indien. När Karjalainen kom hem till Helsingfors mötte finska pressen på flygplatsen och frågade vad det första var som Karjalainen skulle företaga  sig efter detta statsbesök i Indien?
    — Jo, jag ska genast köpa mig ett sånt där kastmärke att bära i pannan, sa Karjalainen.
    — Nämen, sa journalisterna, det ska ni väl ändå inte?
    — Jo, vidhöll Karjalainen, det var det sista hon sa, Indira Gandhi, när hon följde mej till flygplatsen. Hon satte pekfingret i pannan på mej och sa: "Jag är lessen att behöva säja det, mr Karjalainen, men det fattas någonting här uppe".
    Men den kan ju Carl-Gustaf ta med i nästa bok. Han kan gärna ta den där storyn om Tre Knas och blåvingepatrullen också.
    Den är faktiskt ganska rolig . . .