Här är förkylningens ABC! 
nr 19 1966                           
••• Alla större författare påstår att dom helst skriver i sängen. Tänk, jag tror att dom ljuger. Med värkande bröst och rinnande kran, ett typiskt offer för den stora vårförkylningen, har jag haft den äran att försöka.
•   Varje gång man kommer längst ut till höger på raden har skrivmaskinsvalsen kommit så långt ut till vänster att hela rasket tar överbalansen och dråsar i golvet med ett brak. Försöker man fånga maskineriet i fallet, får man bara tag i färgbandet som nystar opp sej och till sist ligger man där som en nysande köttbulle inlindad i svart spagetti. Sånt tar ju knäcken på den mest sprudlande inspiration.
•   Att man ändå framhärdar med dessa tragikomiska sängkammarscener beror närmast på att man i pur omtanke om sina nysande och hostande olycksbröder och olyckssystrar tänkt sej att åstadkomma ett Mummels eget lilla förkylningslexikon, ett nysandets ABC.
Alltså:
    Attjo är praktiskt taget det enda man kan säja som är begripligt för omgivningen. En medbroder som ringde doktorn och sa attjo i luren, fick höra en röst som sa: Detta är doktor Bergmans automatiska telefon svarare, prosit!
    A säjer man på läkarens begäran. Läkaren spanar en i gapet och säjer: »Det ser fult ut det här!». Vad hade han väntat sej? Mandlarna av 1925 års modell såg ut så där.
    Betalningen får bli en sak mellan doktorn och hustrun. Vad tog han? frågar man efteråt. . . 60 kronor, säjer hustrun. »Jag tyckte det var dyrt, men han sa att han skulle ha för resan också.» Nästa gång ska vi inte ringa efter Lappmarksdoktorn utan anlita nån i närheten.
    Bäcken , anordning över vilken den sjuke ligger och ropar hej.
    C-vitaminerna är slut, vi langade den sista burken på sophögen i samband med vårrengöringen för vi antog att dom hade slagit av sej. Men en talgoxe som pickade i sej pillerna sitter och bröstar sej i en gran utanför köksfönstret. Han tror han är en örn.
    DDT, vad all mat smakar när man är förkyld.
    Dalkullor som tutar i lur är jag inte särskilt svag för. Men när jag skulle muntra upp mej med melodiradion så framträdde där en kulla som fattade luren och blåste en nävergreen.
    Elektriska prylar är dumma. Jag har testat följande: 1) Värmelampa. Man sitter och glor in i denna röda moj i tio minuter och sen ser man rött för resten av dan och kan inte läsa. Det är första gången jag upptäckt att SvD är en röd tidning. 
2) Värmedyna. En omtänksam släkting tillhandahöll en sådan att lägga på bröstet. Det känns som att hångla med en brödrost.
    Feber, det röda i gamla hederliga termometrar. Numera har dom sticksmala genomskinliga termometrar som man inte blir klok på. Om man vrider sej ett halvt varv, sträcker armen mot taket och håller termometern i 45 graders vinkel mot nattygslampan och sedan lutar huvudet åt höger och sneglar på termometern ur vänster ögonvrå så inträffar två saker: 1) Man får veta att man har 39,8. 2) Nacken går i baklås så att man skriker.
    Nu har jag skaffat mej en termometer som man tar i mun. Den smakar som Kent.
    Gurgla sej ska man göra morron, middag och kväll. Det går till så att man tar mun full med vatten och Vademecum och sen ringer telefonen. Man får spotta ut i närmaste blomkruka och svara. En röst säjer:
    — Va? Olsson. Då måste jag ha kommit fel. Förlåt så mycket!
    — Å det gjorde ingenting, men har ni kläm på vad en ny pelargonia kostar?
    — Pelargonia?
    — Ja, det är en här som just håller på att säcka ihop.
    Lurpåläggning.
    Hostar gör man i fyra dar, sen kommer doktorn och säjer: »Hosta! » Man hostar och doktorn säjer: »Det här låter inte bra.» Det visste man väl förut och förresten, uppriktigt sagt, har ni nånsin hört nån hosta så det låter vackert?
    Intramuskulär injektion är bara ett finare namn på vad doktorn har för sej när han gör en kringgående rörelse runt en och ränner en spruta i ens ändalykt så att man är färdig att hoppa i taket. Det irriterar mej att han varje gång säjer: »Det här gör inte ont! » Hur kan han veta det? Det är väl för farao jag som håller med det muskulära och vet hur det känns. Doktorer får påstå vad dom vill, jag vet med bestämdhet att det gör ont!
    Jansson är sadist. Jansson kommer till ens läger när man ligger för ankar och säjer: »Jag hade en kompis som sprang på en likadan dunderförkylning som du. Det sluta me halsböld och kompisen dog.»
    En del människor är såna, de frestas att strö salt i såren. I varje fall är det Janssons frestelse.
    Konjak ska vara bra men inte ens det kan den sadistiske Jansson unna en. Han säjer: »Jag kände en som försökte bota lunginflammation med Rémy Martin. Han fick åka till bårhuset i en svart Renault.»
    Liniment som man smetar på bröstet ska ju vara så bra. Men äldste sonen som dök upp mitt under behandlingen flinade rått och sa att dom där fyra stråna som farsan har på bröstet var väl ingenting att offra schamponeringsmedel på.
    Mandlar, invärtes liktornar.
    Nattmössan, ett plagg på avskrivning men oumbärligt i influensatider! »Syster, får jag en nattmössa så jag har något att prata i när febern stiger.»
    Ont i bröstet har man. Hur ont ska det då inte göra i Lorna Maitland? Tur att man inte är hon. Det vore för mycket för en man.
    Postfröken, sån som betalar ut pengar på avin från sjukkassan. Hon sitter i en lucka som det står »Ingen expedition» på.
    Qrator stavas inte så.
    Recidiv, hosta som går i repris.
    Svettning är nyttigt. Ett bra sätt att åstadkomma svettning är att dricka en varm rödvins toddy, 1 dl rödvin, tre matskedar socker och kokhett vatten på det. Där vin går in går svetten ut.
    Stetoskop, avlyssningsapparat för doktorer. Man hugger tag i luren och skriker BU i den. Sen hör inte doktorn något på fyra dar.
    Tulo, vad dom kallar dr Olle Bergman för att han är så liten. Tulo, den lille halsläkaren.
    Utskriven, vad man blir från sjukhus så fort man visat så pass mycket livstecken att dom ringt och avbeställt entreprenörn.
    Vaccinering, verksamhet som ger doktorn nålpengar.
    X, dvs. oavgjort, står det just nu mellan mitt virus och dr Bergman.
    Yoghurt, vad dom försöker hälla i en när man är sjuk och inte kan försvara sej.
    Z  har man gjort, bara i dag har jag z framför värmelampan i 20 minuter. 
    Krya på er, olyckssyskon!

    Har ni hört den här?
    Det var en gång en man som fick blodsprängda ögon och susningar i örona och doktorn sa: Vi tar bort tonsillerna.
    Doktorn tog bort tonsillerna men suset i örona upphörde inte och mannen hade fortfarande blodsprängda ögon. Mannen gick därför till en annan doktor som sa: Ni har varbildning i käken vi får dra ut sex tänder.
    Men trots utdragningen så var suset kvar och ögonen lika blodsprängda som, förut. Mannen gick till en tredje läkare som sa: Ni har bara sex månader kvar att leva.
    Då gick mannen bedrövad bort och lovade sej själv att dom sex månaderna han hade kvar att leva, skulle han verkligen leva livet. Så han köpte sej en ny flott bil, han lät sy ett dussin kostymer och, varför inte. . . när man i alla fall skulle slå på stort så kunde han ju lika gärna också måttbeställa ett antal fina skjortor!
    — Få se nu, sa skjortskräddaren och tog mått, 52 i ärm och 42 i krage.
    — Nä, 40 i krage, sa mannen.
    — I helsicke, sa skräddarn, om ni går med 40 i krage så får ni sus i örona och blodsprängda ögon.