Här svenska folk, har du min filmkarriär!
     nr 20 1972             
••• Detta är historien om min karriär vid filmen.
    Jag är helt enkelt tvungen att berätta den, det finns ingen återvändo. Häromdagen fick jag nämligen ett brev från Svenska Filminstitutet som ville veta allt om min filmtid för att publicera uppgifterna i bokform.
  Så här stod det i brevet:
   “Svenska Filminstitutet och bokförlaget Forum förbereder för närvarande utgivningen av ett lexikon, sammanställt av Sven G Winquist, över alla skådespelare i alla svenska filmer. Bifogat översänder vi Er filmografi och vi blir tacksamma att få höra från Er om eventuella rättelser och/eller kompletteringar.”
    Sedan följde som sagt min filmografi. Den lyder i korthet så här:
    “OLSSON, Stig ‘Gits’, 1965. För tapperhet i tält. (En malaj) — Filmcenter — Arne Stivell.”
    Brevet från Filminstitutet var undertecknat av den förträfflige filmprataren i TV Torsten Jungstedt.
•   Det är klart att jag vill tillmötesgå Torsten med kompletterande uppgifter beträffande min tid vid filmen, även om minnet kanske sviker mej på en eller annan punkt, detta hände ju trots allt för drygt sju år sen.
    Det var en mycket påkostad film för att vara en militärfars. Rollistan myllrade av s k kändisar. Egon Kjerrman spelade sålunda nån slags fanjunkare. Putte Kock var kapten och mycket stilig i uniform. Roffe Bengtsson spelade löjtnant.
  Denna dramatiskt urstarka innertrio förde befälet över ett malajkompani, där malajerna spelades av sådana som Ingemar Johansson, boxarn, Rolf Björling, sångarn, Lars Lennartsson, sångare han också, Sten och Stanley, popbandet från Värmland med Sten Nilsson i spetsen, Carl-Axel Elfving, skådespelarn, Joakim Bonnier, chaufförn, och så jag, tidningsskrivaren. Vänta nu, det var nån konditor från Östermalm som var med också... förmodligen spann regissören på fria tårtor till pajkastningen.
    Hylands värdinna på den tiden. Berith Anserud, spelade en sjuksköterska som vakade över Putte Kock. Inte för att någon visste vad det berodde på men Putte Kock spelade mycket sjuk. Manuset talade aldrig riktigt om vad åkomman berodde på, men sjuk var han så vi trodde det var ute me’n. När krisen förestod, tog syster Anserud hans händer mellan sina och sjöng en känslosam visa som hette “Godnatt, mina drömmars kapten”. Kapten Kock överlevde ändå. Det är inte bara segt virke i dom gamla TV-idolerna, dom har en sagolik kameradisciplin också.
    Putte höll masken perfekt så länge Anserudskan sjöng och var riktigt febrig på ögona i närbilden. Men invärtes skrattade kapten Kock så att hela karln hoppade under filten. Den scenen var något av det sublimaste man sett på bio.
    Själv kom jag inte in i handlingen förrän vid Valhallavägen. Kapten Kock hade frisknat till och beordrat fanjunkare Kjerrman att ta ut malajkompaniet på marsch genom Stockholms gator. Fanjunkare Kjerrman var en hårding, bistert sammanbiten på ytan men, som det stod i manus, gullig innerst inne.
    Under hans ledning klapprade vi Sturegatan ner, passerade Stureplan och fortsatte, hela tiden med kamerabilen rullande framför oss, till Norrmalmstorg, där Kjerrman kommenderade halt. Han hade sina skäl. Dels skulle det sättas en ny film i kameran, dels måste regissören knata in på Systemet eftersom klockan var fem i sex.
    Instruerade av regissör med grön påse fortsatte vi marschen genom Kungsträdgården, förbi Karl XII fram till trappan ner mot Strömmen. Där kommenderade Kjerrman halt.
    — Men i filmen, sa regissören, gör inte Kjerrman det utan malajerna marscherar rakt ner i plurret och kommer upp igen vid Gustav III:s staty! Det blir jävla roligt! Det tar vi i morron klockan 9.30 och kommer inte Ingemar Johansson i tid, ska jag skära örona av honom.
    Ingemar Johansson kom inte förrän hon var elva, och påminde på något vis om regissören. Han hade två gröna påsar. Dom satt under ögona.
    — Ska vi verkligen gå rakt ner i plurret? undrade sångaren Björling som hade order från Operan att inte förkyla sej.
    — Fan heller, sa regissören. Vi ska bara filma luft bubblorna på ytan som kommer upp från er som går på botten. Det löser vi genom att släpa en luftslang med tyngd i ändan efter en eka och filma från ekan. Men vi måste blöta ner er så att ni ser illusoriska ut när ni kryper iland nedanför Sergels staty.
    På sätt och vis hade jag en drömuppgift i den här produktionen. Jag fick hälla tre hinkar av Strömmens skitvatten över tungviktsboxare Johansson utan att denne slog mej på käften. Åskådarna på Skeppsbron höll andan redan vid första hinken, trodde att det skulle smälla på direkten.
    Fortfarande utan order om “halt” från Kjerrman marscherade vi bara på. Drypande våta tågade vi Skeppsbrokajen fram som sentida ättlingar till Armfelts karoliner. Plötsligt stod en flyttbuss med nedfälld bakdörr framför oss. Den hade regissören ställt dit. De av oss, som varit ambitiösa nog att läsa manuskriptet, visste att vi skulle marschera rakt in i bussen, varpå ett par gubbar skulle slå igen dörren och köra iväg med bussen.
    Sen skulle fanjunkaren få ett helvete med att förklara för kapten Kock var han gjort av sjätte malajkompaniet.
    Med näsan käckt mot vinden och hakan lyftad som till strid drumlade vi in i bussen. Joakim Bonnier såg morskast ut, han trodde kanske han var med i "Bron över floden Kwai".
•   Sen blev det svart som i en säck. Då skrek regissören bryt och så öppnade dom dörren igen. Det visade sej att våra civila paltor fanns i bussen, så att vi kunde byta om på platsen, vilket röjde en förtjusande omtänksamhet.
•   Sen gick vi på Reisen och drack middag. Ingemar Johansson ringde en gång i halvtimmen till Birgit på Sahlgrenskas BB i Göteborg, för hon hade fött ett barn på morgonen. Sen kom regissören med gaget. Jag fick 47 spänn. Jag fick lägga till fyra kronor för att täcka notan.
    Filmen gick visst bara fyra dagar på premiärbiografen och några veckor ute i landsorten. Tidningarna skrev att det var den värsta skit dom hade sett på bra länge.
    Ja du, Torsten Jungstedt, det blev kanske lite långt det här, men så gick det i alla fall till. Några andra erbjudanden om filmroller har jag inte fått. Vad det nu kan komma sej. Jo, det var en herre som kallade sej för inspicient och ville ha mej som statist i en film för italiensk television, men jag avböjde anbudet.
    — Vi behöver en kort scen med en hallick och du är typen, sa inspicienten.
    Jag rekommenderade honom att i stället ta kontakt med en gammal skådespelarkollega till mej, Ingemar Johansson. 
    Jag vet inte om inspicienten fortfarande lever.


Har ni hört den här?
    Apropå invandrares svårigheter med detta välsignade svenska språk, berättar en läsare detta korta drama.
    Herr Johansson är på krog och letar förtvivlat efter toaletten. Han upptäcker så småningom en dörr som påminner om en toalettdörr och frågar en man som står i närheten.
    — Är det möjligen här man pinkar?
    — Nej, tet är Herman Psokolovsky.