HELA SVERIGE EXTRAKNÄCKER
nr 25  1967                        
••  Alla människor extraknäckar, står det i Aftonbladet. Droskchaffisar med nattskift kör buss på dagarna. Busschaufförerna kör droska på nätterna. Rockvaktmästare bär ut tidningar på morgnarna och fyllon på kvällarna. En konstnär jag känner ritar på dagarna och suddar på nätterna.
  Men det är skillnad på extraknäck och extraknäck. När yngste man i företaget avslöjas som bokförsäljare på kvällarna, heter det att han handlat osolidariskt mot företaget och hotet om sparken hänger i luften. När företaget självt extraknäckar heter det holdingbolag.
    Söderlund i viken brukar säja att världen är full av extraknäck, det är bara att ta för sej för den som vill ha. Söderlund påstår att Stockholms stad ringer honom när dom ska göra ren statyerna. Söderlund var Karl XII och stod och pekade en hel natt utan att någon märkte någon skillnad. Det var bara en något försenad alkis på utgående från Operakällaren som blev stående som förstenad när Karl XII klockan 02.10 klev ner från sockeln för att slå en drill i närmaste buske. Vidare blev en duva något konfunderad. Hon slog sej som vanligt ner i flinten på hjältekonungen för att vila vingarna ett slag men fick sej en snyting av konungen som hon sent ska glömma.
    Nu tror jag att Söderlund ljuger om sina extraknäck. En gång påstod han sej ha tjänstgjort som Strindberg i Tegnérlunden. Den som sett Strindberg i Tegnérlunden och dessutom sett Söderlund i badbrallor måste betvivla uppgiften. Strindberg i Tegnérlunden är 1,5 m mellan axlarna. Söderlund ser ut som en pilsner.
    Just nu går Söderlund och väntar en påringning igen. Platsen som Jenny Lind på Djurgården lär ska vara ledig.
    Det har uppenbarligen funnits extraknäckare i alla tider. Och väl är det. Var skulle mänskligheten ha stått i dag utan vänsterknäckarna? Jag tänker på dom här exemplen, några få som jag kan komma på i en hast:
  Lukas, läkare som extraknäckte genom att skriva evangelium på lediga stunder.
  Gustav Vasa, adelsman som i ett kritiskt läge tog extrajobb i Dalarna. Än i dag bakas till åminnelse därav Wasa extraknäckebröd.
  Nero, kejsare som jobbade bredvid som pyroman av rang och besparade dagens kommunalpolitiker i Rom alla bekymmer som en nedre norrmalmssanering av den heliga staden skulle innebära.
  Columbus, envis kille som använde semestern till att upptäcka Amerika.
  Bellman, tulltjänsteman som skrev visor och hittade på fräckisar vid sidan av. Var tid har sin Åke Söderqvist, som den förtjänar.
  Johan Olof Wallin, biskop som snodde ihop nästan en hel psalmbok på fritid.
        För att inte tala om den betydelse som dagens extraknäckare har för vårt samhälle! Här är bara några ur högen:
  Nilsson, murare som samtidigt fungerar som en utmärkt utrikesminister.
  Palme, TV-idol som jobbar som minister mellan sändningarna.
  Johansson, Rune, bagare från Ljungby som drygar ut hushållspengarna som inrikesminister. Nästa extraknäck: Riksbyggen. Det ska bli andra bullar där.
  Rydbeck, diplomat som extraknäckt som radiochef riktigt bra i tio år.
•   Feldreich, folkskollärare som blivit TV-expert på forskningens områden.
  Jokkmokks-Jocke, jämtlänning som extraknäckar som lapp.
    Nog med bevis, nog med namn! Listan ger väl ett ganska fullgott belägg för att samhället behöver sina extraknäckare. Hade dessa bagare och lärare och murare och smedhalvor förblivit solidariska mot sina arbetsgivare, vet man inte så noga hur samhället hade sett ut i dag. Att extraknäcka är med andra ord detsamma som att göra en god gärning varje dag. Och att få göra goda gärningar, det fyller människan med personlig tillfredsställelse. Eller som Alf Kjellin sa en gång: Det skönaste är att göra en god gärning i det tysta och att sedan alla får reda på det!
    En känd professor har i dagarna lämnat ett gammalt kärt vänsterknäck. Bertil Ohlin har avgått som partiledare i folkpartiet. Så här efteråt kan vi väl vara överens om att han varit en ganska bra partiledare, lagom snygg, lagom demagogisk och lagom garvad i ändan för att orka sitta i riksdagen år ut och år in. Men handen på hjärtat, har inte Bertil haft ett litet förargligt fel i alla fall? Har han inte varit lite tråkig?
    Jo, det får ni nog hålla med om. Och t o m professorn själv tycks ha upptäckt detta i elfte timmens femtionionde minut. Antagligen satte sej professorn ned med en groggpinne och såg tillbaka på sin partiledargärning. Och plötsligt reste han sej käpprak i stolen: 
    — Allt har jag gjort för mitt parti, men en sak har jag glömt. Jag har inte berättat historier! Tage berättar historier, folkliga och bra, sa fort han kommer åt. Men jag har inte sagt en enda rolighet på tio år! Detta måste gottgöras innan jag med rent samvete kan njuta mitt otium!
    Sade sej professorn, störtade till Sundsvall där 440 folkpartister hade möte och drog följande fräckis:

    En dansk med kulturella intressen hade varit bortrest en tid. 
Vid sin hemkomst träffade han en bonde och de började samtala.
    — Vet ni vem Goethe är? frågade mannen.
    — Nej, sa bonden.
    — Goethe har betytt mycket för dansk litteratur. Vet ni vem 
Johann Sebastian Bach är då?
    — Nej, svarade bonden.
    — Johann Sebastian Bach har betytt mycket för danskt musikliv.
Då blev bonden irriterad och sa:
    — Men ni själv då, vet ni vem pälshandlare Johansen är?
    — Nej, sa mannen förvånad.
    — Han har betytt mycket för er fru medan ni har varit 
borta, sa bonden.

    440 folkpartister rapporteras ha skrikit av förtjusning.  Men de unga partifunktionärerna från Stockholm skakade på huvudet. Låt vara att Ohlin äntligen börjat berätta historier, men det var typiskt för honom, att när han äntligen gjorde det, så gjorde han det på danska!
    Och det vet man ju hur förbannade svenska tittare blir när det pratas danska i TV.
    Nej, det är nog lika bra att professorn avgår.