TV gör svenska kvinnor på chocken!  
   nr 21 1968
    Aldrig får man vara riktigt glad. Det blev slut med High Chaparral i svensk television. 
    I fortsättningen får vi trösta oss med High konsument eller vad det heter.
    För en annan, som bott i Amerika några månader, framstod High Chaparral inte som ett så förfärligt våldsmättat program som kritikerna ville göra gällande. I det amerikanska hemmet stod TV:n och small hela dagarna, så man blev väl avtrubbad kan tänka. Ibland tittade man in i vardagsrummet för att se om det var ett västernprogram eller om det var nyheter från Vietnam, båda serierna small ungefär lika högt.
    Våldet var inte det kusligaste i de ideliga västernprogrammen. Det var värre med tendenserna. 
    Man kanske får berätta innehållet i en Chaparral som sändes i USA men som aldrig hann visas här?
    Blue den där minstingen i Chaparral familjen, han som aldrig tvättar sej utan ser ut som en lerig stövel i ansiktet, hade blivit osams med pappa John Cannon och bestämt sej för att lämna hemmet. Till sorgesam musik rider han bort mellan kaktusarna för att skapa sej en egen framtid. Men si, redan efter ett dussin kaktusar möter han en karl i 50-årsåldern och dennes brallis, en indianska i 25-årsåldern. Karm berättar att han är förhandlare från regeringen i Washington och att han är ute för att skapa fred med indianerna. Dels ska han tala indianerna till rätta, dels ska han ta de nybyggare
i örat som bara klampat in på indianernas områden och tagit för sej mark.
    — Vill du bli min vägvisare? säjer han till Blue.
    — Visst, säjer Blue som behöver jobb.
    — Då börjar vi med att rida över till den värsta marodören bland nybyggarna, en som slaktar indianer lite hipp som happ.
    — Vem är det? säjer Blue.
    — John Cannon på High Chaparral, säjer Washingtonförhandlaren.
     Blue bleknar under smutsen men säjer ingenting.
    Stort bråk uppstår förstås på High Chaparral när förhandlaren och John Cannon diskuterar hur man ska behandla indianer. Förhandlaren är en hysterisk, överspänd natur som säjer att om man bara förhandlar och talar varligt med indianerna så är de världens hyggligaste människor. Cannon å sin sida menar att de är ena jäkla banditer som ränner kniven i ryggen på en så fort man inte är på sin vakt.
    Plötsligt blir det förstås indianöverfall på High Chaparral. Nejden myllrar av stridsmålade statister som mot ett gage av 5 dollar i timmen skriker hoho och skjuter med bössa. Förhandlaren från Washington slår bössan ur handen på Cannon när denne försöker besvara elden. Därpå går han med blottad bringa och handen lyftad till förhandlarhälsning rakt emot de framstormande indianerna. Förhandlaren får sej en kulkärve i magen så han snurrar runt.
    — Hehe, gnäggar det ur mungiporna på High Chaparral. Förhandlaren undergår en plötslig förvandling. Han reser sej på svaga ben och skjuter som en galning omkring sej. Hur han med endast sex skott i revolvern lyckas nedlägga ett dussin indianer på 40 sekunder är en hemlighet mellan regissören och skådespelaren.
    Huvudsaken är att en tosig förhandlare fått sej en lektion i hur man bör behandla indianer. Förhandla? Bah! Krut och kulor är det enda språk dom begriper ...
    Filmen sändes i amerikansk TV dagen efter att ett senatsutskott i tio timmar försökt förmå Dean Rusck att förhandla i stället för att bomba i Vietnam.
     Oss föreföll det inte bara som en händelse, utan mera som en tanke ...
    Vad våldet beträffar synes pojkarna på TV göra sitt bästa för att vi ska bli förskonade. Jag såg en Chaparral i svensk TV där Blue ställde upp i en boxningsmatch som var tämligen blodig. I svensk TV fick man se första, fjortonde och 20 ronden. I amerikansk TV tog matchen
35 minuter och man fick se alla smällarna i alla ronderna. I färg!
    Nu har ju svenska folket på sistone visat sej vara världens mest lättchockade folk, så bortklippningen av de onödigaste snytingarna kan nog vara en befogad åtgärd.
    Vi chockas åtminstone om man får tro kvällstidningarnas löpsedlar, av praktiskt
taget allt.
    Vi chockas av Per Oscarsson.
    Vi chockas av Båstad.
    Vi chockas av svordomar i Bombi Bitt.
    Vi chockades av språket på luckan i en militärpjäs som hette "Exercis". Svenska kvinnor chockade av TV-pjäs! stod det på löpen.
     En värld lider av svält och sjukdomar barnaföderskorna dör i hundratusental i u-länderna, i Vietnam ställs trettonåriga flickor mot amerikanska kulsprutor. I de svenska radhusens flimrande TV-ljus sitter svenska kvinnor och blir på chocken.
     Vi är ett ömtåligt, folk, gränsen för vad vi tål går väl vid High konsument. Sven Lindahl får anlägga en något gladare min under nyhetsuppläsningen, i onsdags såg han så arg ut att jag låg vaken hela natten. Eller när Orup hostade häromkvällen. Det skrällde till i apparaten så att katten höll på att få hjärtslag. Den flög opp och satte sej som ett frimärke på gardinen.
    TV måste tänka på djuren också. För så här kan det gå: Rubrik i Gotlands Tidningar: "Inspirerad av Manolito, sköt ko." I texten heter det: "Det small till i ladugården en tisdagskväll efter TV-programmet High Chaparral. Sonen, som går i småskola i Ljugarns kommun, hade blivit så inspirerad av allt skjutande och
dödande i TV-programmet, att han gick ut i ladugården och sköt en ko."
    Några dagar senare tog Gotlands Folkblad upp saken på ledarplats och ville göra TV-chefen Nils Erik Baehrendtz betalningsskyldig för en död ko.
    Sen tog Gotlands Allehanda upp saken till förnyad granskning. Vad hade egentligen hänt? Jo, hemmansägaren hade kommit ut i lagårn och hittat kossan liggande på magen, bölande med alla benen spretande åt var sitt håll. Benen var brutna och kon måste nödslaktas. I lagårn fann man också den skyldige till gärningen, en grannes hund som morrande vägrade att lämna platsen.
    Hunden hade sett på High Chaparral och gick ut i lagårn för att jävlas med korna. Därvid hade den aktuella kon blivit så nervös att hon brutit påkarna av sej.
    Nästa gång TV tar upp våldsmättade TV-serier får hallåflickan säja ifrån, om filmen är lämplig för hundar eller inte.