nr 49  1965        
■■ (Från Mummels utblottade medarbetare.) Jag är en person som man betraktar med misshag. Man har mönstrat mej från topp till tå, man har lett klentroget när jag visat min legitimation, visserligen bara ett presskort från SE, men i alla fall. Och man har ruskat på huvudet och sagt, att »jag tror inte att det går». . . Vad har jag då gjort? Svar, jag har försökt betala med check!
■   Än sen då, säjer ni, det gör vi allihopa numera i detta land. Checklönesystemet är ju genomfört?
    Trodde jag också, säjer jag, ända tills jag hamnade på Åhléns nya pampiga varuhus i Stockholms city. Jag ämnade glädja min hustru med en dräkt
à 575 kronor, med ändringar gick den på 597 riksdaler. Raskt skrev jag ut en check på 600 kronor och överlämnade den till kassörskan. Damen stirrade på mej med en min så förolämpad som hade jag spottat i kassalådan.
    — Jag vet verkligen inte. . . sa hon och såg alldeles förtvivlad ut
    — Här är min legitimation, sa jag och stack fram presskortet. På dess fotografi ser man ut som om man nyss rest sej efter en snyting i Humlegården, men dessvärre är det ganska likt.
    — Tyvärr, snoppade kassörskan av, vi får inte godta några legitimationer.
    — Förlåt, sa jag, vad gör man då?
    — Vi ska se, sa kassörskan och gick med check och press kort avsides för att starta en tisslande diskussion med en kollega. Man pekade då och då med tummen åt mitt håll. För varje pekning kände jag mej alltmera mogen för tre månader isolerat på Långholmen eller Härlanda. Diskussionen avbröts och kassörskan upplyste avmätt att en avdelningschef skulle tillkallas.
    En blond dam med vacker hållning och rynkad panna seglade fram ur folkvimlet och iakttog mej fundersamt.
    — Bra ni kom, sa jag, jag har aldrig känt mej så kriminell i hela mitt liv och behöver någon att hålla i handen.
    — Beklagar, sa damen kort, vi har våra instruktioner.
    — Kanske det, sa jag, men dom instruktionerna gör det inte precis behagligare för kunden. Var lämnar man fingeravtrycken?
    Den blonde svarade inte. Hon bara snörpte på munnen.
    — Ja, vi godkänner väl det här då.
    Just i det ögonblicket föddes ett beslut hos mej: Jag ska aldrig mera handla på Åhléns i city utan göra mina inköp i affärer där man hänger med så pass i utvecklingen att en check som betalningsmedel inte kommer som en kuslig blixt från en klar himmel.
■   För övrigt en stilla fråga: Vem var det egentligen som hittade på det här systemet med checklöner? Jag har inte bett om det och gillar det inte heller. Jag liksom tydligen Åhléns, tycker att det är rejälare att få ut kontanter. Taxiförare gillar det inte, kypare gillar det inte butiksföreståndare gillar det inte, löntagare gillar det inte.
    Vem är det då som ivrar för att vi ska behålla systemet! Bankerna? Ja, säjer dom som begriper sej på det hela, bankerna tjänar pengar på det här. Dom har våra pengar innestående och tjänar ränta på dem medan vi springer omkring och sprider checkar omkring oss.
    Aha . . . jag blir alltså snäst och behandlad som halvförbrytare i taxibilar och butiker bara därför att banken ska tjäna pengar! Då ska jag snarast be att få slippa mitt checkkonto.
   Till julen hör f.ö. att en massa människor kommer ut med böcker. Den här veckan har jag haft roligt åt Ardy Strüwer, vilken SE:s läsare känner som den bisarre leverantören av åtskilliga skämtteckningar i SE de senaste åren. Han har samlat dom i ett häfte som heter »Ojojoj. Strüwers grafiska krumelurer». 
   1952 på hösten då SE startade den här lilla spalten Mummel i kön drack jag grogg med revyskådespelaren Curt Minimal Åström på Ambassadör och sa:
    — Hör du nåt skojigt i branschen, så ring mej gärna och berätta.
    — Jag kanske skriver en rad, sa Minimal och försvann till aftonens föreställning på Casino.
    Och nu har Minimal skrivit en rad. Han berättar att han och några likasinnade har bildat en supporterklubb bakom filmen »Jag, en kvinna». Klubbens valspråk är: »Ha alltid Essy i tankarna».
   Häromveckan drog jag historien om Rickard Lindströms skinkmacka i gamla Social-Demokratens bildarkiv. Och min gamle vän på Sossen ringde förstås och drog en historia till, en ännu äldre, närmare bestämt en historia från början av 30-talet när Arthur Engberg var redaktör på Soc-Dem. Engberg brukade komma lite sent på mornarna och när därför en något svartmuskig herre med svart krulligt hår begärde företräde hos redaktören så tidigt som klockan elva på förmiddagen, så fick han vänta ett slag. Men den krullhårige var ganska otålig. Efter en kvart stack han in sitt krulliga huvud i vaktmästarbåset och undrade om inte Engberg kom snart.
    — Vet inte, sa vaktmästaren, sitt ner och vänta ett tag till. 
    Klockan halv tolv var den krullhårige inne hos vaktmästaren igen för att fråga efter Engberg, men då lömsknade vaktmästaren till och bad den krullhårige dra åt skogen. Den krullhårige fick veta att herr Engberg f.ö. inte hade tid att ta emot några ballongförsäljare och gipskatter det hade han så att han klarade sej. Den krullhårige dröp snabbt från platsen. Fem minuter senare kom Arthur Engberg ilande, röd och jäktad. När han passerade vaktmästarbåset hojtade han: 
    — Jösses, gosse, vad jag är sent ute! Vill du be polska ministern att stiga på!
■   Det påminner om när professor Milles efter många år i USA i all tysthet återvände till Sverige. Av någon anledning hamnade han i Örebro och en lokalpamp ringde. Nerikes Allehanda:
    — Ett alla tiders tillfälle att göra ett scoop, professor Milles sitter på Strömparterren och ni kan få en exklusiv intervju!
    —Äsch, sa Allehanda, vi är utledsna på alla dessa trolleriprofessorer som far omkring i parkerna och vill ha reklamintervjuer!