Hjälp, jag har blivit en samhällsfara!
 
nr  51 1971
    Man har blivit en samhällsfara! Det är en något skakande upptäckt man gör så här i årets elfte timme. Man är en eländig folkförförare som inte längre borde tillåtas att fritt härja i massmedia.
    Var tid har de samhällsfaror den förtjänar.
    Förr i världen, när världen tedde sej lite mer idyllisk än den gör i dag, hörde det till ordningen liksom, att någon organisation då och då reste kravet på att detektivromaner skulle förbjudas, ty de förledde ungdomen till brott. 
    Om två gossar i Pålsboda sprängde RFSU-automaten i bitar så var saken klar: De hade läst Micky Spillane.
Var det inte detektivromaner, så var det kriminalfilmer. James Cagney och Humphrey Bogart lastades för att Konsum i Sveg rånades på åtta paket Boy och inneliggande lager av tuggtobak.
    På 60-talet var det TV:s fel. När en bonddräng på Orust sparkade ihjäl en ko, ansågs det allmänt att han tittat för mycket på High Chaparral. Tre lantbrukselever från Alnarp som cyklade i bredd på en landsväg högt sjungande en visa, fick villkorligt i häradsrätten men råddes av rättens ordförande att aldrig mera titta på Bröderna Cartwright.
    I dag behöver man inte dra till med några kriminaldramer för att locka medmänniskorna in på brottets bana. Det räcker om man drar en liten historia, så är det färdigt.
    Det var det jag gjorde i Expressen i oktober: Att man aldrig tänker sej för. Jag borde förstås ha insett följderna av att publicera en sådan historia. Jag hade där sått ett frö hos några unga själar. Redan under de första tindrande dagarna av advent hade fröet grott färdigt och gett upphov till en ny flora av brott. Läs bara Aftonbladets referat:
    En familj i Stockholms norra förorter upptäckte en morgon att deras bil stulits under natten från villatomten. De polisanmälde omedelbart stölden.
    Men morgonen därpå ringde familjen polisen på nytt och berättade att bilen kommit till rätta. Den hade under natten körts tillbaka vid sin plats vid villan och i bilen låg en bukett blomster och ett litet kort på vilket familjen läste: Förlåt att vi tog bilen, men det var absolut nödvändigt för oss just då.
    Till kortet var fogat två teaterbiljetter.
    Familjen blev så glad över denna uppvaktning från biltjuvarna, att man glömde förtreten och beslöt att utnyttja teaterbiljetterna.
    Men när man kom hem från teatern upptäckte man misstaget. Tjuvarna hade hälsat på igen och nu hade man rensat hela villan på allt värdefullt.
    NU blev det polisanmälan igen, men tjuvarna är ännu på fri fot.
    Polisen: Den undre världen använder alltmer raffinerade metoder. Särskilt när det gäller villainbrotten är planläggningen ofta minutiös. Ofta kan tjuvarna använda veckor för att studera folks vanor i ett speciellt villaområde.
    Men det här med blommor och teaterbiljetter är det mest raffinerade hittills.
•   Utan att ana ett smack spelade här en enkel historieberättare i massmedia en roll i årets brottskrönika. Jag har inspirerat till en ny typ av förmögenhetsbrott. Att brottslingar får tipsen till stötarna i Expressen och sedan får dem refererade i Aftonbladet tyder till allt elände på, att det tekniska samarbetet mellan Bonnier och LO redan börjat.
    Nu finns inget annat att göra än att varsko polismyndigheterna, för det slår mej, att det här är inte precis den enda historien jag berättat under året.
•   Herrar polismästare i Sverige, jag får härmed bekänna att jag inte bara i år, utan under en följd av år, berättat historier som kan tänkas förvilla sinnena på en armé av svenska brottslingar in spe.
    Jag inser min skyldighet att hålla polisen å jour med dessa historier så att den kan slå till med preventiva åtgärder i tid. Låt mej börja med de samhällsfarligaste: 
1.  Fallet med den cyklande smugglaren. Tullpersonalen vid norska gränsen observerade en man som varje dag cyklade över gränsen med en säck på pakethållaren. Man bestämde sej för att slå till, öppnade säcken och tömde den på sitt innehåll. Det bestod bara av vanlig sand och mannen måste släppas. Andra gången man slog till var det likadant. Tredje gången tappade tullgubbarna tålamodet och sa:
    — Här trampar ni över gränsen varenda dag på er förbannade cykel och har alltid sand i säcken. Säj, vad smugglar ni egentligen?
    — Cyklar, sade mannen.
    Stoppa alla cyklister på Svinesundsbron, innan det utbryter en cykelsmugglingsepidemi!
2. Fallet med hästauktionen. Man bör hålla ett öga också på förekommande hästauktioner för i våras drog vi den gamla historien om bonden, vars häst dog.  En man från Borås lovade att sälja för några tusenlappar om han fick fria händer och 20 procent. Efter ett par dar kom han tillbaka med flera tusen och sa att han hade anordnat tiokronorslotteri på hästen.
    — Men, sa bonden, han som vann hästen blev väl förbannad när han såg att hästen var dö?
    — Jovisst, men han fick sin tia tillbaka!
    Håll alltså ett öga på hästskojarna. Många av dem opererar numera i bilbranschen.
3. Fallet med den stoppade studenten. Jag får också rapportera att jag under året berättat om Kal och Oskar som skulle dela en 75:a Explorer på en bakgård. Samkvämet var lyckat, men när man efter avslutat party skulle lämna platsen, var Oskar så rund under fötterna att Kal måste sticka ut näsan genom porten för att kolla om kusten var klar. Det var den inte. Det stod en polis på gatan utanför.
    — Vad gör vi nu? sluddrade Oskar.
    — Vi lånar den här trehjuliga paketcykeln, sa Kal. Sätt dej i lådan, så trampar jag!
    När ekipaget rullade ut genom porten sträckte konstapeln genast norra kardan i vädret och skrek stopp.
    Men då vatt Kal ilsken och ropade:
    — Vafan nu rå? Får man inte ta studenten i den här jävla stan?
    Nå, i tidningarna ser jag att polisen i Göteborg redan börjat sätta P för spridningen av detta brottsliga cyklande. Någon av Göteborgstidningarna hade nämligen häromdagen en rubrik som löd:
    Flera spärrar i Göteborg, 60 % av alla studenter stoppas. 
    Min komplimang, herr polismästare, till en så snabb åtgärd?