Hjälp, terrorister på trån!
nr 39  1972                        
••• Om Graham Bell anat hur mycket smörja folk skulle komma att prata i telefonen, hade han aldrig uppfunnit den. Av alla dom som pratar goja i luren, avskyr jag Gissa-vem-det-är-pratarna innerligast.
    Kan man inte ställa dom till ansvar enligt lagen om hemfridsbrott?
    Gissa vem-det-är-pratarna ringer alltid just som man satt sej till bords. Medan maten kallnar säjer hon (ty det är oftast en hon):
    — Hej.
    — Hej?
    — Hör du vem det är?
    — Nej.
    — Jo’ru, det gör du allt!
    — Nej, inte en aning.
    — Gissa ra!
    — Gullan Persson?
    — Nähä, försök igen.
    — Golda Meir?
    — Larva dej inte... Tylösand i somras...
    — Tylösand i somras?
    — Ja... Va sur du låter . . . Du var minsann inte sur Tylösand... Nä, då känner jag en som var uppåt ska jag säga!
    — Säj för fan vem ni är. . .
    — Gör'e inte till, de hör du väl vem de e?
    — Nej, säjer jag...
    — Det börjar på A.
    — Aina Erlander? Alva Myrdal? Anastas Mikojan?
    — Nej, dumgubbe, de e efternamnet som börjar på A.
    — Gun Allroth, Lis Asklund. Svend Asmussens morsa?
    — Mena'ru verkligen att du inte hör vem de e?
    — Ja, för fan... Och förresten var jag inte i Tylösand i somras.
    — Var'u väl!
    — Nej, och jag var inte i Smögen eller Falsterbo eller Pite Havsbad heller. Jag var på Fåglarö, 1 nautisk mil sydost om Dalarö skans hela förbannade sommaren. Säj nu vem det är!
    — E're inte Rolle Lundgren?
    — Nej, det är Olsson.
    — DE kunde'ru VÄL HA SAGT ME EN GÅNG! AJÖ! 
    Kan man inte införa skottpengar på såna människor?
    Vi ska sen bara inte tala om alla förskräckliga skämtare som ringer och säjer att det är Storm på Västerlånggatan och att man ska hålla i hatten, eller dom som ringer till charkuteributikerna och frågar om innehavaren har grisfötter och lammhuvud och på ett jakande svar säjer, att då måste innehavaren se jävligt rolig ut.
•   Men det finns en annan typ av telefonterrorister, de s k automatbelägrarna, de som söker sej till ensliga skärgårdsöar och tar öns enda teleautomat i besittning i halvtimmar och timmar.
    Dom finns inte bara i skärgården och annan glesbygd, dom finns över hela världen. Sist sprang jag på en i München.
•   Det kusliga skjutandet i israeliska förläggningen i olympiska byn kom lite hastigt på i gryningen och det gällde att snabbt få igenom ett samtal hem till redaktionen i Stockholm. Men i telefonhytten stod redan en person från Sveriges Radio.
    — OK tänkte man, han är väl snart klar. Han ska väl bara ringa in ett par kommentarer till morgonekot eller nåt sånt.
•   Efter fem minuters väntan insåg man, att antingen måste dom ha förlängt morgonekot hemma eller också hade kollegan stakat sej, så att han måste börja läsa om från början.
•   Efter tio minuter började man känna små svettpärlor på pannan och man gjorde som man brukar göra, ställde sej och stirrade på den telefonerande genom talhyttens glasruta.
    Då visade det sej att kollegan INTE PRATADE! Han lyssnade. Klockan var 08.32 på morgonen. Klockan 08.33 sa kollegan:
    — De mena’ru inte?
    Klockan 08.35 sa kollegan:
    — Säjer’u de?
    Klockan 08.42, yttrade kollegan:
    — Menar’u de?
    Klockan 08.46 utbrast han:
    — Verkligen? De va fantastiskt. Klockan 08.47, just som man utrustat sej med en massiv och stöddig golvaskkopp för att slå in rutan, yttrade kollegan:
    — Menar’u verkligen det?
    Efter 20 minuters samtal kom han ut ur hytten, varm och färdigpratad. Han gav mej en igenkännande blick och sa:
    — Tjänare, det tog lite tid... Frugan var orolig hemma... Det är lillgrabben, han har fått halsfluss och har trettinie och två.
    — Menar’u verkligen det? sa jag.
    Nu är det ju lätt hänt att man blir telefonterrorist själv. Det har hänt även mej. En stor inrikespolitisk fråga var på tapeten häromåret och en statssekreterare i ett av departementen satt inne med alla informationerna.
    — Jag tror inte Grullbrink säjer nåt, sa redaktionssekreteraren.
    — Grullbrink? sa jag. Heter han så, killen på departementet?
    — Ja.
    — Då kan jag ringa honom. Vi var klasskamrater i skolan.
    Jag slog numret, fick statssekreteraren på trån och hojtade med en kanske något forcerad hjärtlighet:
    — Tjena Grullan, de e Olsson.
    — Förlåt, sa statssekreteraren.
    — Kommer’u inte ihåg mej, vi satt bredvid varann i Bromma läroverk trean... Du minns väl ... de va jag som fick pinne av Marängen för att jag vände ut och in på hans galoscher!
    — Det kan jag inte påminna mej, sa statssekreteraren torrt.
    — E're inte Stene Grullbrink då?
    — Nej, det är Huber Grullbrink.
    — Så Stene är en bror då...?
    — Ja.
    — Då får jag kanske om min hälsning till Sten den livade laxen
    — Sten är död!.
    Den som vore det ändå. . .
    Telefonterrorister är vi lite till mans.
    Rekordet innehas dock av hustrun till en småländsk småindustriidkare jag känner i Gnosjötrakten. Han har en plastmaskin i källaren och står där hela dagarna och stampar fram tandborstmuggar för den västtyska marknaden. Han har fixat ett talrör mellan källarverkstan och köket för att frun ska kunna ropa upp honom när det är kaffedags. Hon ropade just som småidkaren demonstrerade sin maskin för mej. Hon sa i röret:
    — Hej, gissa vem de e!