Hur ensamma kan människor bli?
               
nr 13  1972                               
■■ Fru Berta Thomsen i Malmö har ett helsike. Så fort hon kopplar på sin hörapparat för att lyssna till vad folk i omgivningen säjer, så hör hon bara polska radion.
    Televerkets experter ser med bekymmer på detta fenomen, men har ännu inte lyckats förklara varför fru Thomsen ideligen får in den polska radion. Andra experter menar att det kunde varit värre, hon kunde ha fått in den svenska.
    Allra värst var det häromdagen då hennes son Bertil kom hem för att överraska henne. För att riktigt glädja sin mor, hade han spelat in hennes undulats kvitter på band. Men så fort mamman kopplade in hörapparaten, blev det bara polsk melodiradio. I stället för undulatens kvitter hör hon personer som snattrar och sjunger på polska, och det är en klen kompensation för undulatsången, att dessa människor gör det med “en drucken papegojas envishet” för att tala politisk svenska.
    Och nu vet man ju inte om man riktigt kan lita på dessa rapporter från Malmö. Det är ju så att människor inte bara hör illa, dom ser illa också. Jag känner en man som fick in Ernst Rolf sjungande “Jag är ute när gumman min är inne” på en pennvässare, men när han väl hade fått på sej glasögonen, visade det sej att han hade stuckit sin AW Faber i en gammal resegrammofon.
    Därmed är dock inte sagt att folk som påstår sej få in polska radion på sina hörapparater far med osanning. För tre fyra år sen var det ju en dam i Småland som fick in Sveriges melodiradio på sin oxeltand. Hon hade fått tanden plomberad och sedan fungerade den som en sorts kristallmottagare. Höll hon munnen öppen, var det tyst i oxeltanden, men så fort hon bet ihop började det vira inne i gumman.
    Att Jokkmokks-Jokke sjöng Gulligullan och att Burt Bacharach dundrade på för full orkester där inne var dock inte det värsta, utan det som höll på att knäcka smålandsdamen psykiskt det var att alla trodde hon var rubbad.
    — Hör så det låter, sa tanten och gapade.
    Men då tystnade musiken och hennes bekanta hörde ingenting annat än ett normalt kurr från damens mage. Dom skakade på huvet och uppgav sej artigt icke hava hört minsta ljud.
    Damen slöt då munnen och oxeltanden utsände genast “I wish I could shimmy like my sister Kate” utförd av Mugsy Spanier på en rivig och trevlig inspelning från 1929.
    Man läste i tidningarna att damen bar sin musikaliska oxeltand med god fattning. Men att hon led som mest vid middagstid. Så fort hon skulle tugga middagsmaten kom Ungdomsredaktionen emellan med Tvärs.
■   På nätterna måste hon baka in tanden i tuggummi för att kunna sova. Ibland trillade tuggummit av, och då började nattradion väsnas så att damen vaknade.
    Men det var som sagt den psykiska pressen att icke vara trodd av sin omgivning som skakade henne mest. T o m hennes tandläkare bemötte henne med ett klentroget leende. Han var fullt övertygad om att gumman var lite knickedick ända tills han lånade ett stetoskop och smög in slangen i mungipan på henne. Damen bet ihop och äntligen kunde tandläkaren övertygas. Gamle Nat Gonella spelade “It’s a sin to tell a lie” så att hela hon vibrerade.
    Det här med hörapparater och oxeltänder som spelar endast för ägaren måste vara en kuslig sak om man tänker efter. Det är ju inget annat än exempel på hur ensamma och alienerade människor kan bli.
■   Personligen har jag sett ett flygande tefat landa i Bromsten och haft ett givande samtal med besättningen, som till övervägande del bestod av venusianer, små gröna kisar med tre ben, men det skulle ju aldrig falla mej in att berätta detta för någon. Ingen skulle tro mej.
■   Jag tänker ibland på fru Åberg. Jag har aldrig träffat henne, men jag tänker på henne ändå. Under en marin manöver på femtitalet var det synd om fru Åberg. Hon bor vid kusten neråt Nynäshamn till och råkade bli inblandad i ett manöverkrig. Så fort fru Åberg lyfte på telefonluren för att ringa till handelsboden efter varor, så var det nån beväring som skrek:
    — Höken kom... Höken här, kom...
    Nästa dag var det ett nytt lösenord och beväringen skrek:
    — Orren kom .. Orren här, kom...
    — Jag skiter i hökar och orrar och falkar, skrek fru Åberg. Jag vill fram till handlarn och beställa varor!
    Hon kom inte till handlarn på hela veckan. Hennes telefon belägrades av dumma beväringar som skrek duvan kom och sparven här kom.
    Då rodde fru Åberg fyra sjömil till en granne, ringde televerket som ryckte ut med båt och fyra man för att fixa problemet. Teleingenjören lyfte luren. Men inte var det nån där som skrek falken eller duvan inte. För då var manöverkriget avblåst och världen normal igen.
    Men fru Åberg betraktas fortfarande som lite konstig av televerket och folket i bygden. Bland grannarna kallas hon för Falken.
    Det är kanske inte någon tröst för människor som är ensamma om att tro på musikaliska oxeltänder, flygande tefat och spöken de mött
att även andra människor har upplevt denna ensamhet.
■   Det var väl ingen som trodde på Bell när han sa att han uppfunnit telefonen. De var knappt han trodde den själv, eftersom han bara hade sej själv att ringa till, och där var det alltid upptaget. Men när han uppfunnit en apparat till, gick det lättare att övertyga allmänheten.
■   Det var väl ingen som trodde på Columbus, när han påstod att det skulle finnas en civilisation på andra sidan Atlanten i ett land han kallade Amerika. Det finns folk än idag som förnekar att det finns någon civilisation i Amerika.
■   Det var ingen som trodde på Galilei. Det var heller ingen som trodde på Lionardo da Vinci när han kom med ritningarna till en maskin som skulle få människan att flyga som fågeln. Det var ingen som trodde på Jesus heller utan den korsfäste dom under showmässiga former. Gata Gol va adressen. Folkligt, Fastspikat.
    Världen är full av exempel på ensamhet. Men tappa inte sugen. För enligt humoristerna är världen full av tappade sugar också.