I Norrland är det efterfrågan på hundar
 
nr 47  1974      
■■ En dag i denna välsignade november satt jag på ett Norrlandshotell och trodde att jag fått spader.
    — Välkommen, sa portieren och gav mej nyckeln, det blir nr 17 på första våningen.
    Nyckeln var utrustad med en hisklig klump av plast. Jag såg ut som en landslagsman i bowling på väg till träningen där jag trevade mej fram i det dunkla virrvarret av korridorer på jakt efter rum nr 17.
    Och vilket rum sen! En obäddad säng, en skövlad kaffebricka och en telefon som ringde med ilskna signaler.
    — Är dom avmaskade? röt en tant i luren när jag svarade.
  I det samma skakade hela hotellet, för man höll på att spränga för nån tillbyggnad ute på gården.
    — Förlåt, sa jag.
    — Jo, skrek tanten, jag frågade om dom var avmaskade?
    — Vilka dom?
    — Valparna som ni annonserade i Kuriren om.
    — Man får väl inte valpar på långrev heller.
    — Va då långrev? sa tanten.
    — Ja, det enda som jag har varit med om att maska av, så är det långrevar.
    — Man maskar av hundar, sa, damen.
    — Personligen brukar jag köra med daggmask eller strömmingsbitar, sa jag. Men ni slår väl på stort här i Norrland. En annan är ju amatör.
    — Såvitt jag förstår, sa damen, så har jag kommit fel. Ni har inga valpar.
    — Nej, men jag känner mej lite yr. jag kanske ska ha valpar i mars.
    — Dåre, sa damen och så la vi på respektive lurar. Det small när jag la på min, men det var sprängningsgubbarna igen.
    Har ni welsh corgi? undrade en herre som ringde sekunden efter.
    — Nej, sa jag, men när jag var liten hade jag falsk krupp. Vad gäller saken?
    — Hundar, sa mannen, det står i tidningen att ni representerar Högabergs kennel. Arbetar ni med engelska småhundar?
    — Inte nu längre. Dom bara bits och kissar på sej. Jag har gått in för Grand danois i år, sa jag samtidigt som hotellet skakades av en ny sprängsalva.
    — Förlåt sa jag, det var Grand danoisen som vände sej i korgen.
    — Dom e ena as te å äta, Grand danois, anmärkte mannen i telefonen.
    — Ja, inte sant. På lunchen var det knappt att dom andra hotellgästerna fick något med av smörgåsbordet.
    — Inte tar ni väl med er Grand danoisar in i hotellmatsalar? Det sätter väl hovmästarn stopp för?
    — Ja, i början. Men nu sen han har lärt sej att gå på bakbenen så fixar det sej. Jag hänger bara på en gitarr och säjer att han är en hippie från Stockholm.
    Så här kunde man ju inte ha det. Jag skulle just ringa portiern och fråga vad det var för ett dårhus jag hamnat på, men en herre som pratade som Nicke Lilltroll hann före.
    — E dom rumsrena?
    — Jag vet inte det precis, sa jag och såg mej om i rummet.
    — Vaede för ras?
    — Schäfer.
    — Gråa?
    — Nej, svarta.
    — Svarta?
    — Just det. . . kolsvarta med glödande ögon. Stövlar och piska medföljer.
    — Så ni säjer. Nej, schäfer är nog ingenting för mej. Det skulle se löjligt ut. Jag är inte mer än 1.55. Inte kan jag gå omkring med en stor schäfer?
    — Det är just vad ni ska göra. Schäfern är vår populäraste ras just nu. Och det är bara småväxta personer som köper dom. Schäfer, piska och stövlar är bra för självförtroendet.
    — Men dom kräver hård dressyr, va?
    — Stenhård, piskan är förstärkt med stålwire. Ett nytt sprängskott skakade hotellet.
    — Vad var det där? sa mannen i luren.
    — Jag sköt just ner en schäfer, sa jag. Man måste hålla styvt på dressyren.
    En dam hade haft fyra Sky terrier men tänkte sej en något intressantare hundtyp. Fanns det någon sådan?
    — Det kan ni skriva opp. Vi har korsat en apporterande fågelhund med en känguru och resultatet blev häpnadsväckande lyckat. Den hoppar omkring från hus till hus och delar ut brev och lättare varor. Vi kallar den för airmailterrier. ICA har just köpt elva stycken och satt in dem på broilerdistributionen i glesbygderna.
    En annan dam undrade om det fanns matematiska beräkningar för hur mycket hennes Riesenschnauzer skulle äta om dan. Jag sa, att den matematiken fick hon klara ut själv, annars var det skräp till matte. Hahaha!
    Just som jag höll på att bli som roligast kom en karl in i rummet utan att knacka.
    — Vafan gör ni här? sa han.
    — Bor, sa jag.
    — I mitt rum?
    Tyst höll jag upp nyckeln, pekade på det dinglande bowlingklotet och sa:
    — Se själv, rum nr 17.
    Tyst höll mannen upp sin nyckel. Den saknade bowlingklot men hade bricka i stället. Och på brickan stod det nr 17.
    — Förstår ni? sa han. Brickor i huvudbyggnaden, klot i annexet. Ni ska bo tvärs över gårn.
    Jag skyndade mej från platsen. Mannen hade stövlar och ridpiska och de kolsvarta schäfrarna kunde inte vara långt borta.
  Vi sågs i baren på kvällen. Han betraktade mej dystert, nästan med avsmak.
    — Skål, sa jag vänligt.
    — Airmailterrier? sa mannen. Fy fan så dumt.