Inte är Kronblom smålänning!
       nr 42  1974        
■■ Den här Bengt Anderberg kan inte vara riktigt klok. Han anklagar Kronblom för att vara smålänning!
    Det sker på Expressens kultursida.
    Det är ett påstående lika orimligt som att Kolingen skulle vara ett original i 90 talets Göteborg eller att Kal och Ada skulle vara ett legendariskt par i Skärholmen.
   Bengt Anderberg, en av de sista skribenterna, i vanliga fall en av de där grabbarna som har en fläkt av evigheten i sin penna, skriver:
    “Frågan är om inte smålänningarna är de bästa svenskarna. Sverige utan Vilhelm Moberg? Utan Kronblom? Det går inte.”
    Kronblom skulle därmed alltså vara smålänning.
    Även solar som Anderberg kan ha fläckar. Anderberg gör sin kullerbytta i en recension av Sven Ljungbergs bok “Pictor”. Där citeras också gamle C.A Ehrensvärds resebrev från Småland till hustrun, där det heter: “Jag kan intet lägga mig förrän jag måste afrita desse fula trackter. Se sådan fasa. God natt du lilla stjerna som skall vistas i detta fädernesland som äger sådana delar.”
    En typisk snobb på visit i landsorten.
    Småländ har alltid fått lida för resande snobbars bedömningar. En del snobbar har inte ens rest utan suttit hemma i Stockholm och sagt förödmjukande saker om Småland.
    Tänk t ex på Adolf Hedin, som skrev ledare i Stockholms-Tidningen på 90-talet. 1893 pågick en religionsdebatt i riksdagens andra kammare och de mest reaktionära rösterna i denna kyrkliga debatt var några gubbar på Smålandsbänken. Hedin skrev en ledare om saken. Nu råkade det här vara samma år som den engelske forskningsresanden Stanley, han som hittade Livingstone, hade kommit ut med sin bok “Det mörkaste Afrika”. Och det var den boktiteln som Hedin hade i tankarna när han satte rubriken över sin ledare. Den löd 
“I mörkaste Småland”. Det är inte särskilt mörkt i Småland, men ännu 82 år efteråt, använder vi Hedins rubrik som ett talesätt.
    Eller tänk på Zacharias Topelius. Han fick beställning på ett kåseri för en jultidning för 130 år sen. Han skrev något om att människan måste vara ödmjuk och rundade av kåseriet med en slutkläm där det stod: “Inför Vår Herre är vi alla smålänningar.” Topelius menade bara, att hur kaxiga vi än tycker oss vara, så är vi små och lika inför Vår Herre, och det gäller vare sej man bor i Halland, Uppland, Västerbotten eller Hotahejti. Men nu har uttrycket kommit att gälla Småland utan minsta anledning. För resten är det från början ett danskt uttryck. I Danmark hette det “Vi er alle Jyder vor Vorherre”, vi är alla jyllänningar inför Vår Herre. (Kåsörer norpade från varandra redan på den tiden.)
    Varken Hedin eller Topelius anade väl att deras hastiga formuleringar skulle komma att leva vidare i år hundraden. Man bör vara försiktig när man skriver om Småland.
    Och nu hoppar Anderberg in i ringen hand i hand med Kronblom.
    Det är fel,
    Så mycket vet jag bestämt, att det är fel. Men jag har ännu inte kommit underfund med, om det är Småland eller Kronblom som ska klaga.
    Kronblom och hans Malin hör hemma i Vinkelboda, som ligger misstänkt nära det Torsåker i Gästrikland, där Kronbloms pappa, salig Elov Persson, bodde. I dag är det Elovs son, Gunnar, som ritar vidare på Kronblomsserien. Gunnar Persson har slagit sej ner i Närke och det är väl sannolikt att miljön i Kilsbergen kommer att färga av sej på serien i framtiden. Så låt gå för icke blott Gästrikland utan även Närke. Men Småland aldrig!
■   Kronblom svär mot smålänningens hela väsen. Från Gnosjö och andra observationscentra har vi lärt oss, att smålänningen är en liten idog fan. Jobbar i fabrik på dagarna, gör plastskedar för västtyska exportmarknaden på kvällarna och går i bönhus på söndagarna. I detta röjer han ett visst släktskap med människorna i amerikanska Mellanvästern, dessa stenrika snabbskjutande frimicklare som smyghoppas på en come back för Nixon när läkarna bytt propp på karln.
■   Kronblom år en rakt motsatt typ. Hans hela ambition går ut på att medelst fiffiga manövrar få andra att jobba åt sej, så att han själv får ligga på kökssoffan och spotta höjdare. Det står inga plastmaskiner och dunkar teskedar i hans källare och ett bönhus har han inte ens varit i närheten av.
■   Kronblom är alltså gästriklänning. Visste man inte detta så bestämt, skulle man kunna placera honom i Ångermanland, söder om skogen. Norr om skogen, i Örnsköldsvik, är dom lite småländska av sej. Där är dom slängda i käften, fiffiga i affärer och snara att frälsa varandra i bönhusen. Söder om Skuleskogen, i det röda Ådalen, där skiter man i affärerna och frälsandet. Där lever man loppan och tar tillvarons motigheter med en klackspark. Kronblom skulle passa där. Ådalen, Gästrikland och Närke, men aldrig Småland.
    Småland är Åsa-Nisses distrikt.
    Åsa-Nisse är för all del en drummel han också och ingalunda någon abonnent i missionshusen. Liksom Kronblom finner han älgjakt inom laglig tid vara en dålig sport. Men när Kronblom lägger sej på kökssoffan och spottar höjdare, går Åsa-Nisse ut i bon och uppfinner. Han är en notorisk Oppfinnar-Jocke som drivs av nedärvd småländsk vinningslystnad, en streber på bystan som innerst inne anfäktas av ambitionen att bli en ny Wallenberg.
    Han äger inte Kronbloms suveräna förakt för ägandet. Åsa-Nisse är inte fri, han är fjättrad i det kapitalistiska framgångsevangeliet. Gentemot sin något korkade kompis Klabbarparn är han lite småtaskig, utnyttjar hans dumhet och prackar på honom sina värderingar. Ibland tror jag att Åsa-Nisse är fascist.
■   Men Kronblom är inte smålänning.
    Han är fri. Det har han varit sen han föddes i Vårt Hem 1929. Och hör sen, Bengt Anderberg! Någon ordning får det vara även inom kulturdebatten.

    Har ni hört den här?
    Länsstyrelsen ringde till en ort i Värmland och till därvarande polis:
    — Jo, nu kommer ju kungen till er på eriksgata. Hur många konstaplar behöver ni som förstärkning? 
    — Inte ska det behövas nån förstärkning, sa ortspolisen, jag har hört att det ska vara en nykter och stillsam pojke.