Jag morrar, när folk säger 
"God fortsättning"
! 

   nr 2 1971                           
■■■ Börjar jag bli en grinig person? Eller tycker inte ni heller att den här historien är rolig:
    — Vet ni vilka tanter som är de mest eftersökta tanterna i världen?
    — Nej.
    — Jo, kontanterna!
  Granen står så grön och grann i stugan och mellandagarnas frid borde härska i tjället. Men telefonen ringer stup i kvarten. Svensson har hört en sån skitrolig historia av Jonsson att Svensson omedelbart måste ringa in den till tidningen. Och eftersom ingen svarar på tidningen därför att alla är lediga, så ringer Svensson hem till den som sköter den s k roliga sidan.
    Svensson säjer: 
    — F'låt jag stör, redaktörn, men har ni hört den här? Gina Lollobrigida, den där filmstjärnan redaktörn vet, sa i helgen att “så länge jag har svårt att ta på mig jumpern är jag en stjärna. När jag får svårt att ta på mej kjolen är jag ingen stjärna längre”. Har ni hört den?
    — Ja, men det var inte Lollobrigida som sa det i helgen, det var Anita Ekberg som sa det 1958 på hösten. Men folk som forskar i sånt här påstår att lustigheten första gången kläcktes av Mae West 1933.
    — Så det blir inga stålar då?
    — Tyvärr inte.
    Sen ringer en som heter Bergström och undrar om redaktörn har hört den här dialogen mellan två nygifta:
    — Hur tyckte du att bönorna smakade, älskling?
    — Underbart, har du öppnat burken själv?
  Jo, fast sist hörde redaktörn den i form av en replik i en Casinorevy på 40-talet. Gösta Bernhard sa: 
    — Vilka underbara kakor, älskling, har du köpt dem själv?
    — Det är ju inte samma vits?
    — Jo, det är det.
    — Inte fan, säjer herr Bergström, det är väl en jävla skillnad på bruna bönor å småkakor?
    Jag ska aldrig besvära SE med några vitsar mer!
    En dam som kvittrade så febrilt i luren att man trodde att Nora i “Ett dockhem” gick i repris, undrade mellan fnissen om man hört den här:
    — En kvart efter uvertyren på Storan i Göteborg kommer Kal rusande. Han springer in genom första bästa dörr men stoppas av en vaktmästare som ryter:
    — Den här vägen får ni inte använda. Det är sceningången.
    — Passar la mej precis, säjer Kal, så scen som jag är!
    Fnissiga damer bör inte fira julen i Göteborg.
   En herre undrade om redaktörn kände skillnaden på en kubikdecimeter och en liter. Redaktörn medgav att han kände till den, men den ringande herrn, vilken lät som om han i varje fall stiftat noga bekantskap med litern, ville ändå berätta skillnaden. Kubikdecimetern är fyrkantig men litern är rund. “Den får jag väl 25 spänn för.”
    — Nej, vänd eder till Söndags Nisse. Dom hade lustigheten i ett julnummer någon gång kring sekelskiftet.
    — Får man pröjs där då?
    — Inte vet jag, om inte går det att försöka med flottans beredskapstidning “Örlogsposten”, dom använde vitsen på vintern 1941, en hård vinter då det mesta var insnöat.
    De långa helgerna är ett problem för många människor, särskilt för dom som saknar TV. I ren desperation börjar dom berätta historier för varandra, och sen ringer man tidningarna.
    Julafton och juldagen är relativt fridfulla, men på annandagen brukar telefonen gå varm.
  Dagen började med en herre som påstod att Tunnelbanan i Stockholm har landets yngsta tjänstemän. Så fort man går ner i T-banan hör man högtalarna ropa efter “sperman Andersson” eller “sperman Karlsson”.
  I höjd med Tintin på TV ringde en herre och rapporterade om killen som avböjde kamrerns erbjudande om att sätta in skatteåterbäringen på “Strängaspelet” med repliken: “Nej tack, jag har redan en harpa därhemma!”
  Vid lunchtid ringde en man, som uppenbarligen redan druckit lunch. Han ville dra historien om de skickliga bröderna Zola, Emile författaren och så Gorgon som gjorde osten.
    — Den läste ni förstås i SE för två veckor sen?
    — Javisst, sa herrn.
    — Men varför ringer ni då till mej och berättar den?
    — Vart har jag ringt då?
    — Jag heter Olsson och är på SE.
    — Jösses, jag trodde det var Rask på Fib-aktuellt. Urschäkta.
   Kl. 15.30 bidrog en ung man med lustigheten om kannibalen, Vad kallas en kannibal som äter upp sina föräldrar. Jo föräldralös! Han hade läst kvickheten i Norra Västerbotten. Om han inte fick in vitsen i SE skulle han säja upp prenumerationen på tidningen. Vi rådde honom att i stället säja upp prenumerationen på Norra Västerbotten.
  Och när en kvart senare en herre ringde in lustigheten lille Per och lille Hans som hade trafikundervisning, varvid lille Per råkade svälja en enkrona när han skulle vara parkeringsautomat, tog jag helt resolut hunden med mej och gick ut efter frisk luft.
  Larsson i 57:an var redan ute med sin Schnauzer. Hundarna morsade ivrigt på varandra och Larsson sa:
    — Har du hört den där om dom duktiga bröderna Zola, Emile som skrev böcker och Gorgon som gjorde osten?
    Min hund får hädanefter inte leka med Larssons schnauzer,
    Ack ja, långhelger är påfrestande. Folk förstår mej inte. När dom säjer “God fortsättning” till mej, så svarar jag:
    — Nä fy fan.
    Det är oartigt men det kommer från hjärtat.