Kalendrar, kalendrar på väggen där...
  nr 2   1975
    Affärsvärlden är i gungning för almanackorna har tagit slut.
    Det är ju så i detta land att varje affärsman som är mån om sina public relations skickar sina kunder en almanacka till jul, antingen en sån där kolorerad pryl att hänga på väggen eller en sån där liten bok som kunden förhoppningsvis ska föra in bemärkelsedagar och förfallodagar i.
    Men i år sprack traditionen! Det trycktes 25 miljoner almanackor i Sverige till det här årsskiftet, men det räcker inte. Affärsvärlden skriar och alla PR-män river sej i håret och frågar vart alla almanackor har tagit vägen.
Svar: dom finns hos mej. Inte alla de 25 miljonerna, men nästan.
    Dom började komma redan i november.
•   Carl Larsson är alltid först. Det är Duvberg & Söner i Borås som skickar Carl Larsson med en typisk vy från det lyckliga familjelivet i Sundborn för varje månad. Farfar sågar ved i januari, mor läser vid aftonlampan i februari, någon som bor på loftet namnsdagshyllas i maj och hela familjen fångar och kokar kräftor i augusti.
•   Duvberg & Söner i Borås får ursäkta, men efter alla dessa år är man förbannat led på dom där idyllerna.
    Ibland öppnar man årets Carl Larsson-kalender i en stilla förhoppning att det ska ha uppstått något mackel i bokbinderiet, så att de äter kräftor i januari och bygger snögubbar i juli, men på den punkten blir man besviken varje år. Gammelfar sågar sin jävla ved precis när han ska och julafton infaller vid jul. Med åren har jag börjat gnagas inombords av ett smygande hat till dom där jättelyckliga människorna i den där perfekt designade villan i Sundborn.
    Man har ju läst nånstans att lyckan i verkligheten inte var så gränslös. Carl Larsson var visst svår både på fruntimmer och borsten, säjer dom. Och det finns dom som påstår att han spöade kilhattarna om dom inte satt stilla medan han målade av dom. Sådana rapporter har på sistone börjat fylla mej med en otäck tillfredsställelse. Det är Duvberg & Söners fel.
    Som säker tvåa på den svenska almanackstoppen kommer norrlandsporren, jättegranna vyer över den lappländska fjällvärlden. Nån gång skulle man väl unna sej upplevelsen att ensam vandra genom den majestätiska Tarfaladalens ödsliga stillhet, men jag har onda aningar, förmodligen skulle man få trängas med 300 vildmarksfotografer som är ute för att fånga den lappländska ödsligheten för nästa års väggalmanackor.
    Både sågverk och massafabriker bidrar till det årliga försöket att dränka mej i drivor av norrlandsporr. Får jag se ännu en flicka som åker skidor i tudelad baddräkt över en glaciär, så skriker jag. Säja vad man vill om Carl Larssons gamla Kajsa, hon var i alla fall inte tudelad.
    Evig trea på denna almanackstopp är nakentjejerna. Det rör sej om almanackor med nysprayade och tydligen också nyvaxade madammer som rullar sej på fårskinnsfällar och ler med sina plasttänder mot betraktaren. Nakendamerna är helt oberoende av årstidernas växlingar, dom är lika nakna, lika nyblankade och ler lika envist i april som i november.
    Vem menar almanacksförläggarna, ska ha glädje av att spika upp dessa könlösa plastvarelser på väggen? Mina barn brukar måla helskägg på dom.
•   Det är Bröderna Axling i Göteborg som brukar skicka brudarna. Jag känner inte Bröderna Axling och dom känner inte mej, men dom tycks ha en låg uppfattning om min smak för dom har bombat mej med dessa plastluder ända sedan i början av 60-talet.
    Då är bilfirmorna smartare, dom skickar böcker. Både Volvo och General Motors översänder dessa små fickkalendrar i vackra skinnband. Förr tryckte dom mitt namn på pärmen med guldbokstäver, men det har dom slutat med. Dom kanske har fått nys om att jag kör Volkswagen?
•   Fickkalendrarna har fyllt mej med vetande alltsedan barndomen. Jag vet att Kaspiska havet är 360 000 m2 stort och att det är 8 848 m upp till toppen av Mount Everest. Jag vet att Islamabad är huvudstad i Pakistan och att klockan är fyra i Colorado när hon är tolv här.
    Ingen människa som brinner av iver att förvandla knop till km/tim och svenska metrar till engelska yarder kan vara utan dessa böcker.
•   Väck mej mitt i natten och fråga mej vilka dom fem staterna i Oceanien är, och jag ska rappt svara dej, att de äro Australiska statsförbundet, Fidjiöarna, Nauru, Nya Zeeland och Västra Samoa. Tacka General Motors för det.
    Jag är tack vare dessa femtielva kalendrar som dundrar ner i min brevlåda varje år en ganska allmänbildad man, redo att möta min Tellemar vilket ögonblick som helst. Dahomey har 2,2 miljoner innevånare. Huvudstaden heter Porto Novo. Där bor det 90 000 personer med eller utan Carl Larsson-kalendrar på väggarna.
    Såvitt jag kan se har den här faktainformationen i fickkalendrarna inte undergått någon förändring sen jag var barn. Vissa stater i världen har för all del bytt, och det finns städer som byter namn lika ofta som knivskärare från Hälsingland. Men i stort sett är det världens längsta floder, världens högsta berg, världens snabbaste djur och de allmänna flaggdagarna som det kretsar kring.
    Även här letar man förgäves efter tryckfel. Söderlund i viken fick julen 1938 en kalender som var tryckt på ett mindre nogräknat företag, och den har han kvar än i dag, just för tryckfelens skull. I Söderlunds bok är Piteå världens största stad och Tokyo kommer först på elfte plats efter Luleå, Skellefteå och Filipstad. Han är bjuden 300 spänn för boken, men han säljer inte, för det är tjall på annat också. Klarälven kommer före Yangtsikiang och det är fler människor som bor i Svealand än som bekänner sej till hinduismen.
    Söderlund har vunnit många tiokronorsvad med den boken som bevis.
    Sittande till knäna i sena tiders perfekta kalendrar ber jag att få önska herrskapet ett Gott Nytt År. Riks kinesiska talas av 611 miljoner människor, den klockan är bara 8 i Ivigtut när hon är 12 i Tierp, där det bor 21 034 personer medan det är 317 km mellan Vänersborg och Helsingborg, där det bara bor hälften så många människor som i Ekvatorialguinea. . .