Kom inte och kalla det blindboll!
nr 3 1978         
    Den unga generationen i storstäderna har aldrig upplevt bandy, vilket är en brist hos den.
•   Bandy är något de bara sett på TV och där är sporten ifråga tämligen onjutbar eftersom man aldrig ser bollen. Tjugutvå man med krokiga käppar åker som galningar hit och dit och plötsligt är det några stycken som hoppar jämfota och sträcker klubborna i luften samt skriker hurra. Då förstår man, att det har blivit mål.
    Jag har hört, att den unga generationen kallar bandy för blindboll!
    Bandy är en grej för mellansvenska städer och brukssamhällen i Bergslagen. Där betyder bandy allt. I somliga samhällen med namnkunniga lag är bandyn det som människorna har i stället för trygghet och glädje i dessa nedläggningarnas och friställningarnas tidevarv.
    Själv fick jag inte kontakt med bandy förrän jag var arton år. Man var ju stockholmare och det enda som gällde var ishockey. På vintrarna hängde man i gamla flyghangaren i Lindarängen som hade konstfryst bana och kallades för “Ispalatset”. Ishockey lirades på den tiden med keps och klubbor på två meter, men det var snabbt och tufft och man tacklade varann mot sargen så att kepsarna flög upp på läktarn.
•   I 40-talets gryning fick man jobb på en tidning i Örebro, och där var det bandy! Stadens stolthet var Örebro Sportklubb, allsvensk i bandy med sådana kanoner som Jörgen Wasberg och Kalle Flink i spetsen. Gamle poliskonstapeln Ecke Östling, som patrullerade på Storgatan om vardagarna, kunde upprätthålla ordningen på ströget mycket därför att han var en sådan folkhjälte i ÖSK på söndagarna. Han lirade bandy långt upp i 40-årsåldern och det hette i stan, att Ecke, “den blir vi inte av med förrän vi skjuter ner honom”.
    Köerna utanför Eyravallens grindar var enorma på söndagarna trots att 40-talet bjöd på historiens kallaste vintrar. Vi 18-åringar frös och skakade som dieselmotorer på tomgång, medan den äldre generationen, som varit med förr, drack Renat ur portfölj och blev både varm och munter. Somliga värmde sig så pass beslutsamt, att när de väl var på plats på sittläktarn, somnade de in på stubinen. Mången vaknade inte förrän vid slutsignalen och förhörde sig yrvaket om resultatet. Hade ÖSK vunnit, tog de sej en klämtare till för att fira segern och somnade igen. Hade ÖSK förlorat, tog de sej en klämtare till för att trösta sig och somnade igen. Det ska dock säjas, att majoriteten av publiken tog det mera måttligt, man hade kask med sig i termos, kaffe och renat, och drack efter vissa principer. Gurra Brakis t ex som var förman på Oscaria, tog sig en tuting efter varje mål. Den varma kasken rök ur termosen när han skruvade av korken, det såg ut som loket på svartbanan när spritångorna kondenserades i den 20-gradiga kölden. Det hände att matcherna slutade 0—0 och Gurra Brakis gick hem alldeles spik nykter. Sånt kallar man karaktär. Den var dock inte solidare än att goda vänner fick hjälpa honom hem den gången Örebro slog Västanfors med 11—3. Två stadiga polare från Oscaria tog honom under vardera armen, mellan dem snubblade Gurra trampande sig själv på tårna medan det skramlade ödsligt om den tomma termosen i portföljen.
    Inför någon säsong kom tidningen på, att jag skulle bli pressfotograf. Man hade köpt en ny Rolleiflex för 600 kronor och jag skulle stå bredvid motståndarmålet och plåta varje gång Örebro kom upp i anfall.
•   Jag tyckte själv att jag fick ett par fullträffar i mötet mellan arvfienderna Örebro och Katrineholm. Jörgen Wasberg såg ut som en blodtörstig panter i språnget där han kom farande som en torped mellan Katrineholmsbackarna. Men sportredaktören Olle Åkerberg bara skakade på huvudet.
    — Bollen, sa han. Vafan är bollen?
    Jag fick inte in någon bild i tidningen. Dom köpte ett kort av en yrkesfotograf som hade rutin och fått med bollen.
    Nästa söndag var det Nässjö och det blev ingen boll då heller. Tredje söndan var borta men fjärde söndan sa jag till mej själv, att nu vore det väl ändå fan om det inte skulle bli någon boll! ÖSK hade Tranås hemma. Och visst, redan i femte spelminuten kom de våras anfall farande på vindsnabb skyttelinje. Kalle Flink laddade och drog på en kanon från femton meter och jag tryckte av. Sen minns jag bara en intensiv smärta i planeten. Det var bollen. Jag vaknade upp inne i örebroarnas omklädningsrum med ett stort plåster över ena ögat. Massören stod över mej och sa, att det inte var nån fara, jag behövde inte sys.
    — Kom bollen med? undrade jag, men massören förstod inte vad jag menade.
    Det var minuter av olidlig spänning när vi framkallade filmen på Axel Barrs klichéanstalt. Jo då, bollen var med! Stor som en fotboll skymde den halva negativet! Av Kalle Flink och andra Örebrospelare såg man bara golfbyxorna och skridskorna.
    — Den där kan du skicka till tidningen Foto, sa sportredaktören och köpte en bild av en yrkesfotograf med rutin nog att knäppa i tid och sedan huka sej.
•   Söndagskvällarna på Kuriren i Örebro var efter de stora bandyhelgerna en ganska surrig plats. Först kom sportredaktören och skrev sin krönika, sen kom bandylaget upp från banketten på Grand. Jörgen Wasberg, stor och yvig med bjudcigarr i nypan, läste korrektur och skrek:
    — Hörru jävla OÅ, hur refererar du egentligen? Här gick man solo genom hela Tranåsförsvaret och la bollen i kassen, men inte en rad om det!
    Nästa söndag var han där igen med ny cigarr och skrek: “Hörru jävla OÅ, hur refererar du egentligen, här gick man solo genom hela Västeråsförsvaret och la bollen i nät, men inte ett ord om det!”
    Söndagen var fest och storvulet eftersnack, sen kom måndan med det triviala slitet i skofabrikerna.
    Bandyn var guldkanten på tillvaron för industriorternas grå massor. Så är det fortfarande. Fest, lidelser, dramatik, gastkramning.
   “Blindboll” Kyss mej!