Lång väntan på en riksdagsmotion...
       nr 6  1973                                
■■ Det är en viss riksdagsmotion som jag länge väntat på.
   1 570 motioner ligger i år på riksdagens bord. Man motionerar om att affischer med en viss politikers bild ska förbjudas i offentliga lokaler, man motionerar om att herrar som byter kön ska få skägget borttaget på allmän bekostnad, att katter ska öronmärkas och registreras och att folk ska få ut glasögon på sjukförsäkringen etc. . .
   Men vore jag riksdagsman, så vet jag vad jag skulle motionerna om: Namn!
    Gör om den svenska almanackan, så att nyblivna föräldrar uti detta rike slipper att ge sina barn så vansinniga namn!
    Under de senaste decennierna har almanackans för namn varit ett klent stöd för alla som får barn. Man har fått gå till helt andra inspirationskällor. Mest är det filmens värld som fått släppa till namn på svenska barn.
   Det är därför som varannan kille heter Roger, och varannan heter Kent. Det är därför som varannan tjej heter Linda och varannan heter Liz.
    Möjligen kan man hävda, att vi ska vara tacksamma för att det var den amerikanska filmen som i första hand inspirerade föräldrarna under 40- och 50-talet och inte den italienska. Att dagens 20-åringar känner sej lite besvärade när de inför myndigheterna ska yppa att de kristnats till Kent Tyrone Karlsson och Roger Gregory Nilsson, det förstår vi så väl. Men tänk om den italienska filmen, som var så populär strax efter kriget, hade inspirerat döpningsverksamheten i samma utsträckning. . . 
    Det vill till mycken mannakraft för att se inskrivningsnämndens ordförande i ögonen och bekänna att man heter Vittorio de Johansson.
Det krävs stål i nerverna att inför myndigheterna medge att ens namn i denna världen är Remo Giuseppe Olsson. Hellre då Clifton, Roger, Clark och Sonny.
    Kan ni se framför er den välskräddade mannen som just börjat sin karriär inom näringslivet. Hans arbetsuniform är den kritrandiga svarta kostymen. Hans kurs mot framgången är spikrak, i höger hand bär han den klassiska svarta dokumentportföljen, ett slags motvikt som försäkrar bäraren mot varje kursavvikelse åt vänster.
    Visst inger han respekt, denne framtidens man. Men någonting brister inom oss, när vi hör att hans namn är Tyrone Öberg.
    Är det då alldeles omöjligt att döpa svenska barn till svenska namn? Naturligtvis inte. Men det finns så få att välja på. Alla kan inte heta Anders, alla kan inte heta Mats.
■   I övrigt bjussar almanackan på pojknamn som dessa:
    Melker, Anund, Reinhold, Botvid, Brynolf, Bartolomeus, Augustin, Justus, Sakarias, Ambjörn, Maurits, Ludvig, Matteus, Tobias, Teodor, Leopold, Napoleon, Nikolaus, Agaton, Alexander, Natanael, Sylvester, August, Hjalmar, Vincent, Hilding, Albin, Greger, Viktor, Ferdinand, Ambrosius, Tiburtus, Gotthard, Filip, Jonatan, Halvard, Konstantin, Ragnvald, Baltsar, Fritjof, Nikodemus, Salomon, Germund, Petrus och Elof.
    De är säkert präktiga svenska namn de allra flesta, men medge att det tar emot att döpa er nyfödda till Napoleon Larsson, Nikodemus Persson eller Bartolomeus Bengtsson.
■   Det är precis lika illa ställt för flickebarnen. Almanackan bjuder på dessa förslag:
    Frideborg, Laura, Emilia, Botilda, Dorotea, Eugenia, Evelina, Ottilia, Filippa, Gertrud, Amalia, Albertina, Gustava, Karolina, Deside ria, Justina, Aurora, Götilda, Lovisa, Amanda etc. . .
    Medge att detta är namn som gör sej i aktern på gamla fraktskutor och passar i rollistorna till svenska lustspel från 30-talet. På dagens nyfödda, rosenskära flickebarn passar de inte. Tänker ni döpa er nyfödda dotter till Ottilia eller Götilda, bör ni redan från barnets späda år utrusta det med knogjärn.
    Ett stackars barn som heter Frideborg Jonsson eller Laura Eugenia Svensson är en kringvandrade inbjudan till mobbing.
    Men ingen av våra folkvalda har observerat detta problem. Då och då har jag försökt engagera riksdagsmän jag känner för denna angelägna sak, men ingen gör nåt. Det är klart att man inte vinner något val på en ny almanacka, men det behöver ju inte gå politik i allt.
■   En av riksdagsmännen hade den dåliga smaken att vifta bort hela frågan med påståendet att svenska folket om, ska vi säja tio år, inte  behöver några namn alls. Om tio år kommer vi att  använda personnummer i stället.
    Hu då.
    Jag ser redan framför mej Gala-Peters spalt i Expressen:
    “Där dansade den vackra 320513-6851 med den glada 311214-7892 som lär vara innevärldens mest eftertraktade ungkarl just nu. Den framgångsrike 410616-5741, snabbmiljonär i djupfrysta lingon, höll hov för bl.a. 340921-065 och 420113-8942 som just återkommit från Kanarieöarna med klädsam solbränna. Det säjs att hans charmanta hustru 400830-6747 lämnat honom för att förena sina öden med den gamle greven på Berga. 230423-1145, still going strong i dansens virvlar.”
■   Personligen måste jag bekänna, att ska man till bringa sina återstående år som 250516-6831 så är det lika bra att folk säjer som sanningen är och kallar mej för Stig Erik Oscar Olsson — hur rysligt det än låter.