Lugn... det blir Lucia i år också! 
                                                   
nr 50  1971                               
■■ Så trött och utsläpad som en människa kan bli efter en TRU-kväll i november, lyfte chefredaktören för Österviks-Kuriren mödosamt sitt ena pekfinger och lät det falla ned på lokaltelefonens tangentrad.
    — Holmgren, vill du titta in till mej ett slag.
    — På stubben?
    — Ja, suckade chefredaktören, på stubben.
■   Holmgren kom inom två minuter, sjönk ner i besöksstolen med en John Silver i ena handen och en halvdrucken Coca-cola i den andra.
    — Folk ger sej inte, suckade chefredaktören och petade naglarna med en halvmeterlång redaktionssax.
    — Men tjejerna är ju slut, sa Holmgren. Det Finns inte en hårfrissa i stan som ställer upp längre, förresten är dom för gamla. Dom har gått sina modiga 8OO0 tango på Stadshotellet allihopa och börjar bli slitna.
    — Idrottsrörelsen då? Finns det inga där.
    — Tack, sa Holmgren, minns du 1967, när vi tog vår Lucia från Österviks GoIF? Distriktsmästarinna i diskus och kula! Inte nog med att hon såg ut som en atlet, det höll på att gå åt helvete med kortegen också, för hästen föll i sken med landån när ljusdrottningen i all vänskaplighet daskade till den i ändan.
    Nej, sa Holmgren, vi får nog lägga ner luciajippot i brist på tjejer.
    — Pamparna i stan skulle bli ledsna.
    — Tror fan det, det satt fint i ryggen att vara med i luciakommittén och peta i sej fyra brakmiddagar på Stadt.
    — Lottachefen ringde idag . . .
    — Ja, hon är värst, i fjorton år har hon suttit med på alla kommittémiddagar och vrålat sitt “Drambjooooie, please!” så fort vi kommit till kaffet.
    — Men det välgörande ändamålet.
    — När luciakommittén fått sina middagar, när musiken fått sitt och åkare Bergman fått sina hundringar för hästen och landån brukar det bli fan så lite över till de handikappade. 1969 fick dom 178:60 och 1970 blev det inte ett rävis, för det kosta 160 spänn att kemtvätta den där vita pälsen som Lucia spydde ner.
    — Ja, hon kunde väl ha talat om att hon var på smällen och inte tålde glögg.
    — Det minsta man kunde begära, stämde Holmgren.
    Folket, sa chefredaktören, är dock helt inställt på att luciatraditionen fullföljs. Dom har redan börjat skicka in fotografier av sina döttrar och fästmör.
    — Jaså, är det dom, sa Holmgren, jag trodde det var korten på de överlevande från nån lavin i fjällvärlden.
    Holmgren bläddrade förstrött i korthögen, höll upp nr 7 och sa:
    — Den här påminner om den där lucian vi hade 58.
    — Visst fan, hon som var nymfoman och jagade mej genom hela Stadshotellet.
    — Det var tur att du hittade bakdörrn.
    — 0 ja, sa chefredaktören fromt.
    — Lucia fick nöja sej med Oskar i garderoben. Hon bor i Nyköping nu, hon och Oskar och tre små rockvaktmästare.
    Chefredaktörn tittade på nr 7 och en gnista av hopp tändes i hans ögon.
    — Inte så pjåkig, fast det där är ju bara en bröstbild, man vet inte hur hon ser ut nertill.
    — Hon lär väl inte vara enbent i alla fall.
    Ska vi inte köra med Lucia i år också i alla fall, sa chefredaktören. Intresset är faktiskt stort. Kommunalborgmästaren ringde och ville veta om han skulle kröna som vanligt. 
    — Fick han inte nog när han skulle hänga smycket om halsen på atleten 1967? När den där tvåmetersdrottningen böjde sej ner för att få smycket om halsen rann all stearinen ner i flinten på kommunalborgmästaren. Fan va han pep.
    — Vi kör elektriskt numera, erinrade chefredaktören.
    — Jo tack, sa Holmgren, minns du 69 när batterierna pajade mitt i lussesången på Stadts festvåning? Det blev så kolsvart i lokalen att ordföranden i logen “Österviks hopp” tog fel glas och fick sitt livs första krök. Det lät riktigt hjärtskärande när lottachefen skrek i mörkret på en ny “Drambjooooie”.
    — Det blir batterier i kortegen, men när vi kommer in på Stadshotellet så nätansluter vi henne. Pålsson på tryckeriet får passa på med transformatorn i år, i fjol vart det för stor spänning på’na
    — Ja, jävlar va det small om lamporna! ... När man tänker efter, så har vi ju haft rätt ball med våra lussejippon. Och den här sjuan ska väl gå att satsa på om vi lägger en ny frisyr på’na och sen rakar av henne mustascherna.
    — Bra, sa chefredaktörn, jag visste väl att jag kunde lita på ditt stöd. Vi kör väl som vanligt en trespaltare på ettan: “Hjälp de handikappade, rösta på Österviks ljusdrottning!”
    — Åsså bössor på stan.
    — Och grytor i gathörnen.
    —Åsså bingo på Röda Kvarn.
    — Hur mycket fick vi ihop brutto i fjol?
    — Kring fyratusen.
    — Då får vi skrapa ihop åtminstone fem i år... Lundgren på Stadt tar 7:50 för laxfenorna i år och vi ska inte tala om, kalvfilé Oscaren.. 17 spänn!
    — “Drambjooien” då, 13:50!
    — Det är synd om di handikappade, suckade chefredaktören.