Kommer ni ihåg, Lyckliga gatan?
 
nr 22  1968    
    Nackdelen med att vistas utomlands en längre tid, vilket jag gjorde i vintras, är att man kommer efter med ett och annat. Stora luckor uppstår i ens vetande, men nu har jag i alla fall fått en sådan lucka fylld. Jag har hört "Lyckliga gatan". 

    Vi satt i Colorado i vintras och läste i veckogamla dagstidningar om hur schlagern "Lyckliga gatan" tydligen härjade som en farsot av digerdödens dimensioner på hemmaplan. Vecka efter vecka höll den sig kvar på svensktoppslistan. Alla visslade och sjöng "Lyckliga gatan" hemma i Sverige och där satt vi i Colorado och kände oss fruktansvärt utanför. Det första vi gjorde när vi kom hem till gamla Sverige var därför att slå på melodiradion, men ack stycket hade åkt av listan veckan innan!
    Förr i världen kunde en schlager leva kvar på folks läppar i flera år bara det var lite kläm i texten och lite sug i melodin. I dag är en schlager stendöd i och med att den halkar av svensktoppslistan.
    Jag bad en kollega på jobbet att sjunga upp låten.
    Lyckliga gatan finns inte mer
    du har försvunnit...

sjöng han och försvann själv för det kom telefon i ett annat rum. Smakprovet var alltför litet för att man skulle kunna bilda sej någon riktig uppfattning om låten. Texten lovade ju gott, men melodin påminde om en hurtig one step från 20-talet. Fast kollegan hade ju bråttom förstås.
    En civilekonom jag känner fick hela Stallmästargården att tystna när han repade mod och klämde i med:
    Borta är grinden, där murgrönan klängde
    borta är huset, där vi stod och
hängde...
    Längre kom inte han förrän en äldre snapsröd dam vid grannbordet vände sej om i stolen och sa:
    — Grinden? Murgrönan klänger väl för sjutton gubbar inte på grindar? Så här är det:
    Borta är huset där murgrönan klängde
    borta är grinden där vi stod
och hängde...
    Damen sjöng med gäll röst men avbröts av en ännu gällare stämma tillhörig en disponent i byggnadsbranschen som satt och söp opp ett elementhus med sexton andra gubbar.
    — Linden, för fan!
    — Att va sa farbror? sa den snapsröda käringen.
    Disponenten reste sej upp, bugade sej artigt och sa:
    — Lindström, AB Byggator ... det ska vara linden, och inte grinden. Disponenten sjöng:
    Minnena kommer så ofta till mej
    nu är allt borta, jag fattar det ej...

    — Nog har herrn tappat minnet alltid, sa den snapsröda. Det ska va grinden och inte linden. Inte farao fanns det lindar mitt i gatan?
    En välmanikyrerad hovmästare gick bet på uppgiften att rätt recitera texten till "Lyckliga gatan". Han viskade i stället till kyparen att det inte skulle vara något mer vid våra bord.
    Under 3 dagar gjorde jag ideliga försök att få folk att sjunga upp landsplågan för mej.
    En taxichaufför kunde bara två rader:
    När jag kom åter var allt så förändrat
    trampat och skövlat, fördärvat och skändat...

    
Han sjöng dem med det känslosamma darret på stämman men melodin bortsåg han ifrån.
    Söderland i viken som höll på att gjuta ett fundament för solparasollet, spottade föraktfullt i murbrukslaven och sa att det var en larvig låt. Han harklade sej och sjöng ett exempel med sådant dån i stämman att vi trodde fåglarna skulle ramla ner från träna:
    Tystnat har leken, tystnat har sången
    högt över marken svävar betongen...

    — Säja vad man vill om betong, sa
Söderlund och tog sej åt sin trötta rygg, men inte fan svävar den!
    En frisör i Vasastan gjorde sitt bästa för att sjunga upp visan för mej, men en gubbe i stolen bredvid som hade varma handdukar kring roten och såg ut som Carmen Miranda, påpekade att om inte frisören slutade sjunga den där låten, så skulle han skära frisören i strimlor med hans egen rakkniv.
    En rockvaktmästare på en Sarakrog försökte också, men fick en Läkerol i galen strupe efter två versrader och fick blå i ansiktet bäras ut på muggen. Ingen lyckades övertyga mej om att "Lyckliga gatan" var förtjänt av att ligga på svensktoppen så länge som den bevisligen gjorde i vintras.
Sent en kväll i förra veckan hände det. En skivspelare i P 3 lade på skivan. Jag vet inte vad han heter, denne modige man som vågade spela en låt som inte längre finns kvar på listan. Kanske berodde det på schabbel från hans sida? Kanske hade jag råkat komma in i "Gamla skivbekanta"? Vad vet jag? Huvudsaken var att jag fick höra "Lyckliga gatan". Och när visan förklingat förstod jag mycket väl att den kunde hålla sej på svensktoppen så länge. Det finns ingenting som vi minns med en sådan rosenkant som vår barndomsmiljö. Hur jävligt vi än hade det som småknattar så blir vi sentimentala av oss när vi råkar svänga in med bilen på den gata där vi lekte på 30-talet. En schlagerförfattare som knäpper på dom strängarna har succén som i en liten ask.
    Själv var jag på min "Lyckliga gata" uppe på Söder så sent som häromdan. Var den så lycklig?
    Jag minns att portvakterskan låg med en fångkonstapel från Långholmen som bodde på andra våningen. Portvakten själv satt i källaren hela dagarna. Jag minns bara att han kom opp en enda gång. Det var när hembränningsapparaten exploderade och då kom han opp desto fortare.
    Jag minns att det bodde en konstig gubbe i huset som var åkare. Han hade en katt som hette Brunte och en häst som hette Måns. Åkarn spöade hästen och hästen sparkade kördrängen och kördrängen sparkade katten och katten sket i åkarns lackskor, så att han kom för sent till ett bröllop.
    Jag minns att polisen kom och hämtade ishandlarn som bodde på nedre botten därför att han spöat käringen med istången så hon bölade och blogade.
    Jag minns att lukten av cyanväte låg tät över kvarteren för alltid var det hos nån som dom rökte ut vägglössen.
    Jag minns att det kom en gubbe varje vecka med en säck på ryggen. Han rotade igenom soptunnorna för att se om det fanns nåt av värde. Trodde vi. Vi kollade säcken en gång när gubben var inne i mjölkaffärn och fick sej en bärsa. Det var matrester i säcken, sånt som gubbstackarn skulle ha att äta.
    Nej, det var nog ingen lycklig gata. Lyckliga gatan finns inte mer... Den har aldrig funnits. Men man minns den ändå som sin lyckliga gata, för så fullt i fan är man tydligen konstruerad.