MAJBLOMMAN FYLLER 50!

1967                        
■■■ 1:a majblomman fyller 50 år och satt jubileet till ära blå och grann på alla svenska medborgare kring 1 maj. Jag är bara lite irriterad över att jag inte blev personligen ihågkommen med en liten medalj i samband med jubileet, så helt och fullt, som man en gång i tiden offrade sej för majblomman.
  Det var på 30-talet och man hade ett ganska otacksamt distrikt, Vasastan. På lördagarna gick det väl an, för då passade man på vid spårvagn nr 14:s ändhållplats vid Vanadisplan. 14 gick till Djurgården och den var för det mesta fullastad av folk som tagit sej en jamare hemma för att sedan åka till Grönan och kasta pil. Bland dem var köplusten oftast god.
  Men annars var det en trög marknad för majblomman i Vasastan. Våren 1933 hade jag tagit ut 300 blommor på KFUM:s högkvarter utan att riktigt känna köpmotståndet. Man hade ju bott på Söder förut och där gick 300 blommor åt på tre dar. Efter tre dars kämpande på den nya marknaden hade man blivit av med endast 100 blommor á 10 öre stycket som dom kostade på den iden. Situationen var förtvivlad. Ens far log blekt när man föreslog att han skulle köpa en låda för en tia.
   Efter en desperat drive på Djurgårdsslätten blev man av med hundra till. Fast kisarna från Hedvig Eleonora och Oscars var dödsarga för att man trängde in på deras domäner.
 Återstod hundra blommor, och man beslöt att göra ett utspel på krogen Röda Berget på S:t Eriksgatan.
    En för majblommetanken helt främmande tjocksmock i uniform spärrade dock vägen och sa, att här kommer inga snorgärsar in för att sälja några jävla blommor.
   Då dök en ängel opp i bilden. Han hade dammigt plommonstop och röda mustascher och luktade pilsner och Kron så att oljefärgen flagnade på dörrpanelen.
   — Klart som fan att grabben ska sälja majblommor, sa han.
   — Inte i utskänkningslokalerna, sa tjocksmocken, inga minderåriga äger inträde!
   — Ta hit blomjävlarna så ska jag gå in och kursa dom, sa plommonstopet, ryckte till sej lådan och försvann in bakom ryggen på tjocksmocken.
   Han dröjde länge, jag tror närapå en kvart. Sen kom han ut och var härlig att skåda. Han hade stuckit alla de hundra majblommorna i kullen på stopet och såg ut som en vandrande blomsterrabatt. Han tryckte en tia i näven på mej och försvann in på krogen igen. Sen dess har jag aldrig kunnat bli arg på fulla gubbar. Hur full en människa än är så kan det tänkas att det bor en ängel i honom, en ängel med hundra majblommor i plommonstopet, en sådan som blev min räddning våren 1933.