Man har sina vita fläckar 
nr 33 1972                            
••• Man räknar sej som en alert person som hänger med i svängarna. Man håller sej för att vara en kille som aldrig faller i farstun utan reder upp de flesta av de situationer som livet ställer en inför.
    Men man har sina vita fläckar. Och man blir aldrig av med dem.
    Som det här med flaskorna.
•   Man kommer till trafikljusen vid Norrtull och ska norrut. Naturligtvis är det rött. Så länge jag kan minnas tillbaka har det varit rött vid Norrtull. En gång, jag tror det inträffade 1966, var det grönt när jag kom på norrgående och det var bara att hålla gasen och braka rätt igenom. Dan därpå läste jag i tidningen att det hade uppstått kaos vid Norrtull för södergående trafiken, enär trafikljusen hakat upp sej.
    Men nu är det rött och hemvant. Man bromsar och lägger sej i kön. Då hör man det. Blonk-blonk-blonk. säjer det i bilen och man blir så där evigt förtvivlad.
    — Sabla Volvo, ryter man för sej själv, bara 1 500 mil och skramlar redan som om den vore tillverkad i England!
•   Det blir grönt och man trycker gasen i botten och accelererar förbi Stallmästargården. Blonk-blonk blonk, säjer det igen. Vid Haga norra rondellen tjocknar trafiken och man nödgas bromsa. Och ännu en gång säjer det blonk-blonk-blonk.
    Men då inser man äntligen att det inte är Volvons fel. Man erinrar sej, att man haft familjen i bilen. Och varje bilägare som haft familjen i bilen i två timmar vet vad sånt innebär. Efteråt har man durken full av festispåsar, sugrör, flottiga pommes friteskartonger samt en tom Merbutelj som rullar omkring på durken och säjer blonk-blonk-blonk.
•   Man bestämmer sej för att städa bilen när man kommer hem och har en soppåse inom räckhåll. Detta händer på en torsdag.
    Bilen säjer blonk-blonk blonk även på fredagen, för man glömde förstås att städa bilen. Det säjer blonk blonk-blonk på lördag. på söndag, på måndag. Det säjer blonk-blonk-blonk i tre veckor och varje gång gör man en grimas och vill strypa sej själv.
    Jag vet inte hur lång tid det brukar ta för er, men för mej tar det en månad. Då blir det äntligen av. Jag tvärbromsar mitt på landsvägen, kör in i en parkeringsficka och kastar tomflaskan rakt in i skogen med en armstyrka som röjer, att jag var en ganska god handgranatskastare under exercisens närförsvarsövningar.
•   Det slutar alltid med att jag får använda tjugo minuter för att leta rätt på flaskan. När jag äntligen hittar den, drar jag en lättna dens suck, dels över att jag inte behöver gå med ont samvete inför Valfrid Paulsson, dels över att jag inte skadat någon. En tombutelj av den här typen är nog för att fälla tämligen storvuxna bärplockare till marken.
    Jag har en vit fläck till.
    Det tar 50 sekunder för mej att byta byxor. Man ska klara sånt på 35.
    Ni invänder kanske att en fri svensk medborgare väl får använda hur lång tid han behagar när han byter byxor.
•   Nej, det är inte så. Samhället kräver att man ska hinna byta på 35 sekunder. Ta med er en kronometer nästa gång ni går till ett varuhus och köper nya byxor och kolla saken.
    — Varsågod, här är provrummet säjer expediten och drar undan ett draperi och knuffar in en i en skrubb på 1x1 meter
    Jag bävar för dessa ögonblick. Jag hinner i allmänhet få av mej dom gamla skrynkliga brallorna. Jag hinner för det mesta trä båda påkarna i dom nya, men hittills har jag aldrig fått de nya byxorna högre opp än till knävecken förrän expediten river undan draperiet med ett ritsch och skriker: “Nå, hur sitter dom?” Inför ett häpet stirrande varuhus står jag där som ett fån med ett krampaktigt grepp om byxlinningen. Jag ser ut som en atlet som just samlar sej för ett ryck på 500 kilo.
•   På NK går det an, för där ligger provhytterna lite avsides och diskret, men på Åhléns och Gullins är det värre. Där har jag framträtt inför stor publik.
    Jag känner vindsnabba killar som ömsar brallor på nolltid. En redaktör jag känner i kvällspressen klarar det på 23 sekunder, men han slås av en civilingenjör på Grev Turegatan som gör det på 20 blankt. Och inte nog med det, civilingenjören hinner t o m dra draperiet åt sidan sekunden innan expediten gör det. Expediterna blir lika besvikna varje gång.
•   Men 35 sekunder är genomsnittet. Vi som har att göra i 50 sekunder är dömda att antingen visa ändan offentligt i hela vårt liv eller också anlita små konfektionsbutiker på bakgator där man är ensam med personalen.
    Man har sina vita fläckar och man får lära sej att leva med dem.
    Men en dag, en gång i en oviss framtid när jag bli riktigt rik, då ska jag öppna ett varuhus för den minoritet jag tillhör, de långsamma byxbytarnas eget shopping center. Där ska det finnas provrum med signalanordning utanför dörrarna, små lampor som blinkar rött så länge man har byxorna av sej och lyser grönt när dom sitter där dom ska.
    På detta varuhus ska vi kunna byta brallor i lugn och avspänd anda.
    Det är en dröm. Men vem vet. En vacker dag går den kanske i uppfyllelse. . .