MÄRKLIGA MÖTEN I MÜNCHEN!
nr 36  1972                        
••  Tolvtusen olympiska idrottsmän och ledare får ursäkta, men det starkaste jag upplevt i München hittills är Isar och Hofbräuhaus.
    Isar är en flod. Hofbräuhaus är ett ölschapp.
    Först Isar.
•   Som inbiten korsordslösare med 14-15 000 kryss bakom mej har jag präntat ordet ISAR i alla tidningskorsord som finns. “Går till Donau” brukar det stå. Det blir alltid ISAR. Står det “går till Rhen” så blir det Neckar. Jag har skri- vit Isar i Veckojournalen, i Såningsmannen och SE. Jag har skrivit Isar i 25:an. Lyckoslanten. Femina och Vi.
    Men nu... nu har jag s-e-t-t Isar!
    Den flyter rakt igenom det olympiska München och den är inte särskilt ren, på vissa ställen är floden så skitig att den liknar en skånsk landsväg under betkampanjen.
    Men det är Isar.
    Plötsligt stod jag bara där på Max Josef-Brücke intill Englischer Garten och tittade rakt ned i något brunt. Tanken slog mej blixtsnabbt. Es muss Isar, fyra bokstäver, sein! En snabbkontroll på kartan bekräftade saken. Jag stod där överrumplad, stum och nästan andäktig, som man kan bli ibland.
    Jag upplevde samma överrumplande känsla av andakt en gång på en spiritistisk seans hos ett medium på Västmannagatan. Marie Antoinette sjöng där “Over the rainbow” i papptrumpet. Det var gripande och nästan lika märkligt som att helt plötsligt möta sin korsords gärnings Isar.
    Flodens färg förtog i någon mån trollbundenheten. Donau heter numera Die Schöne Graue Donau. och bifloden Isar bär en del av skulden. Längs stränderna står det skyltar att badning är förbjuden. Skyltarna föreföll mej något onödiga. Visserligen är det olympiska spel och gott om fulla svenskar i stan, men så grymt på kanelen blir ingen att han badar i detta vatten.
    Sen var det Hofbräuhaus, världens största ölschapp.
    Dit måste man gå, för här växte nazismen upp. Här är historia. Adolf Hitler kom till München och blev med i ett gäng som hade bildat ett nationalsocialistiskt parti och satt på Stenecker Bräu om kvällarna och fantiserade om ett nytt samhälle. Det har man läst i Jolos förträffliga resehandböcker.
•   Men när partiet växte från sällskapsklubb till parti och Hitler själv tog hand om ruljangsen, då var det på Hofbräuhaus som stormötena ägde rum.
    Det var här bland smällfeta ölmadamer och hornblåsande läderbyxor som nazismen växte upp.
•   Det är med Hofbräuhaus som med Piccadilly Cirkus i London, vill man träffa någon av världens stora personer, så är det bara att sitta här och vänta, förr eller senare så kommer han. Stället är världsberömt, nämligen.
    En gång kom en som hette Hitler. Historien skulle ha sett bra annorlunda ut om han hamnat på något annat schapp.
•   Lokalen har plats för ett par tusen skrålande tyskar, turister och olympier som dricker Bier ur keramikmuggar stora som grindstolpar. Man spiller och askar på sej, man rapar och skriker ut sina aggressioner. Larmet är öronbedövande. Vill man meddela sin bordsgranne något får man gallskrika i hans öra.
    Tre läderbyxor spelar Lili Marleen på piano, sax och bastuba. Vid väggen står en övergiven basfiol, så det tycks finnas plats för en läderbyxa till. Men han är kanske ledig för halvsulning i kväll.
    En amerikan som är inne på tredje grindstolpen ryter i mitt öra, att honom skulle dom aldrig få på ett par läder- byxor, för vad skulle barnen säja?
    Tanken är intressant. Hur upprätthåller man den sanna fadersauktoriteten i ett par knäbyxor som hängt med i så många tjänsteår att dom börjat lukta Camembert?
•   I grubblande stunder har jag ibland försökt leva mej in i, hur det skulle kännas att vara en sån där kille i regnbågsrandig blus med puffärmar som står i en sydamerikansk orkester och slår två träpinnar mot varandra och har detta som livsgärning?
    På kvällen skulle far ta ner sina pinnar från hatthyllan, vinka med puffärmarna till barnen och säja: 
    — Hej då, nu går far till jobbet... Och sen stå där år ut och år in och klappra med sina träpinnar.
    Nej, jag tror att barnen skulle vända sin fader ryggen. Det är prövning nog att ha en farsa som skriver dumheter i SE.
    Den här läderbyxan som blåser tuba på Hofbräuhaus är i 55-årsåldern, och det måste väl vara för femtielfte tusende gången som han blåser sej igenom Lili Marleen. Förmodligen har han nån son som studerar i Heidelberg och kanske en dotter som är gift med något radhus i Regensburg. För publiken spelar det ingen roll vilken gång i ordningen han blåser Lili Marleen, den står på stolarna, krockar med grindstolparna och skriker med i texten. Ibland rapar dom så att tubans bompa bompa-bompa drunknar och försvinner. Men han blåser tappert vidare. Ögonen börjar tränga ut ur sina hålor i sista refrängen, den stackars mannen påminner om när Söderlund i viken blåser upp luftmadrasser. Det är alltid värst på slutet, när trycket är så pass att madrassen tar varje chans att blåsa tillbaka.
    Döv av larmet på Hofbräuhaus, svettig av den enorma temperaturen som de vrålande massorna utvecklar, kiss- nödig av allt ölet, kommer jag fram till en historisk teori som jag inte sett någon annan utveckla:
•   Det var här på Hofbräuhaus Hitler eldade skarorna, det var här han höll sina stormöten. Världen runt har människor frågat sej sen 1933: Hur kunde Hitler få folk med sej på denna galenskap som kallades nazism? Hur kom det sej att folk gick på det?
    Svaret är ju enkelt. Mötena ägde rum på Hofbräuhaus, Hitler talade på världens största och bullrigaste ölschapp. Det var ingen som hörde vad han sa, förrän det var för sent!
    Det är min teori.