Mycke ska man höra på ett tåg...
nr 13  1973         
••• Visst tar det 15 timmar med tåg till Luleå, men man träffar folk på vägen och får höra ett och annat. Folk som flyger till Luleå vad upplever dom? En karamell att suga på i höjd med Nordmaling, mera brukar det inte bli. Folk pratar inte på flyg, dom bara läser Svenska Dagbladet. Enda chans till avbrott i flygresor är att gå ut på toaletten och stjäla en tvål.
    På tåget mot Boden och Luleå sitter den lille glade vattenrallaren. Han är från Skellefteå och berättar om älgjakt. Volmer och Sören i Skellefteå är för jävliga på älg och egentligen är det syjuntans förtjänst att dom fick blodad tand. Volmers och Sörens tanter är med i samma kyrkliga junta, och dom sa när Volmer och Sören skulle ut på sin första älgjakt:
    — Om ni lyckas skjuta en älg, då ska vi flickor i syjuntan käka opp hornet rått!
    Volmer och Sören stämde träff klockan fem på morron. Men Sören vaknade inte förrän nio. När han kom fram till jaktmarken stod Volmer i älgtornet och var förbannad.
    — Här prasslar det som fan av älg i skogen, sa Volmer. Nu när du äntligen kommer får du stå här i tornet beredd med bössan, så ska jag in i skogen och jaga ut älgen.
    Volmer gick och efter bara tio minuter kom det ut något stort och svart ur skogsbrynet.
    — Dä ser int ut som Volmer, tänkte Sören, för Volmer har inga horn.
    Sören sköt och älgen gick ner på knä. Sören sköt igen och älgen tippade omkull på sidan.
    Då prasslade det i skogen
    — Är det du Volmer? skrek Sören
    — Ja, skrek Volmer.
    — Guskelov, skrek Sören, då var dä nog en älg jag sköt.
    Visst var det en älg. En 24-taggare. Den största tjur man sett i trakten på flera decennier. Volmer och Sören sågade loss hornkronan, bilade iväg till församlingshemmet, där syjuntan satt, kastade hornen med ett brak på bordet och hojtade:
    — Gnag, käringar, gnag!
    På morron när vi är mellan Jörn och Myrheden, säjer en ung man med glasögon, jurist eller nåt sånt, att kör man på en ren, ska man ta vara på den. Man ska tappa den på blod så att köttet blir ätbart. För det kan man vara tvärsäker på, att man dels får böta för att man kört på renen och att man dels får betala renägaren en bra slant.
    — Såvida man inte är så full i fan, att man klipper örona av renen det första man gör efter krocken. Renarna är märkta i örona, stoppar man dom längst in i handskfacket och kör från platsen, så vet ingen same vems ren det är. Ingen målsägare, inget åtal.
    I Luleå träffar man en privat företagare som är solbränd mitt i vintern. Han säjer:
    — Frugan och jag sparade i tre år, fick ihop 5 000 kronor och reste till Marocko. Folk frågar vad jag egentligen fick ut av så mycket pengar och en sån resa. Jag svarar, att det var väl använda pengar. Man behöver åka till ett sånt land som Marocko för att lära sej förstå, vilket helvetes fint land man själv lever i. Visst gnäller man över skatter, arbetsgivaravgifter och ATP för de anställda, men ändå, Sverige, det är fint det.
    I Haparanda är det tio grader kallt och full vinter. En pälsmössa på torget säjer:
    — Ä int du från Stockholm?
    — Jo.
    — Vad kost en flaska Lauders i Stockholm?
    — 50 kronor jämnt.
    — Hos oss kost’an förtitre.
    “Oss” , det är Torneå, där allting ännu är ganska billigt. Oxfilén ligger på 33 kronor kilot.
    Boden C en kväll när nattåget söderöver ska gå. Två rara tanter tar adjö av en annan rar tant.
    — Glöm inte att vinka till Adolf. Han står på balkongen.
    Jomenvisst. På en balkong i det sista höghuset i Boden står en man och vinkar med en ficklampa i kylan, en sista ljussignal från civilisationen innan vi dånar ut i det norrbottniska mörkret. Kupéfönstren är svarta som trasiga TV-apparater. Neråt Älvsbyn klarnar det och en fullmåne strör sitt silver över kalhyggena. Och på en svart skogsrygg i horisonten står en TV-mast med lysande lanternor och kastar “Kvällsöppet” över glesbygden, länk över sjö och strand.
    01 .45 på natten stannar sovvagnen med en sådan beslutsamhet att man far in i väggen och vaknar av smällen. Man gläntar på rullgardinen. I den lätta yrsnön stampar en frysande SJ-gubbe med toppluva och lanterna. Den omgivande bygden sover, det lyser bara i ett enda egnahemsfönster. Vem är det som sitter uppe till två på natten i Vännäs? Med den undringen somnar man igen och hoppas att få sussa till nästa tvärnit.
    Halvåtta får man en snyting mellan skulderbladen av en sovvagnskonduktör. Vi är i Ånge. Vi ska upp. Vagnen ska bäddas.
•   Ramsjö — Hennan — Tallåsen — Ljusdal...  morronkaffet i serveringskupén skvalpar i plastmuggen. Ett äldre par dricker te och småkakor. Han säjer: Nu är vi snart i Järvsö, därifrån är Lill-Babs.
    Landsbygden har fått nya attraktioner. Förr sa man: Här är Isala, här tröskade Gustav Vasa... eller: Här är Värnamo, det var här som Per och Kersti bytte ring men upptäckte att de snuvats på sparpengarna av Görtz. Nu säjer man: Här föddes Lill-Babs.
    Strax före Gävle beställer jag Biff a la Lindström och en Carlsberg i serveringsvagnen. Får kvitto på 17:50. Sen kommer flickan som serverar och säjer att elektronugnen pajat så det blir ingen Biff a la Lindström. Det går bra att få mackor i stället eller pengarna tillbaka. 
    Konduktören försöker byta propp i elektroniken men går bet.
    En civilklädd person, som åkt tåg förr, hittar proppen. Ingen hurrar precis, men han är vagnens hjälte. Det blir ström även på Biff a la Lindström-
kanalen och jag får mat.
    — Det är besvärligt när det krånglar, pustar personalen.
    — Har det gått en propp i kassaapparaten också? frågar jag och visar henne kvittot, där det dels står att en Carlsberg och en Biff a la Lindström kostar 17:50, dels att det är den 20 juni 1973. Det är det inte. Det är den 20 mars.
    — Herregud, säjer flickan.
    I Uppsala kommer det på en man som säjer att han hörde blåsippan i söndags, men det var väl bara en felsägning.