När gav ni er son en Alwegbana sist?
       nr 36  1962        
■■ När gav ni er son en Alwegbana sist? Va har ni inte råd? Snåljåp, där! Den kostar ju bara 235 kronor! Eller varför inte en elektrisk bilbana? Den går inte på mer än några fattiga hundralappar, och då följer det bil med.
    Eller ett elektriskt tåg med bangård och ställverk och allt? Det går inte på många hundra, det heller. Under tusenlappen klarar ni er alla gånger.
    Ja, det har varit stor leksaksutställning i stan. Ett hundratal leksaksfabrikörer och importörer visade i Ostermans Marmorhallar årets nyheter för 4.711 ungar som tittade på härligheterna med 9.422 stora ögon. Här fanns plastbåtar så stora att man kunde semestra i dom. Här fanns nallebjörnar så stora att dom får passa sej under instundande älgjakt. Och här fanns dockor så naturtrogna att man inte riktigt visste vad som var dockor och vad som var personal. Ett litet barn från Östermalm klämde en rundnätt disponent från Brio på magen för att höra om han kunde säja mamma. Det visade sej att han kunde säga mycket mer.
    Visst fanns det också vettiga leksaker på denna expo, prisbilliga byggsatser som sätter igång ungars fantasi och självverksamhet. Visst fanns här nyheter som pilkastningstavlan med pilar utan farliga spetsar, pilarna fastnar på tavlan enligt »kardborreprincipen» och visst fanns här en uppsjö av gamla beprövade leksaker som Fortunaspel och Couronne och brummande djur.
    — Hör här, sa en nitisk demonstratör, här är en nyhet, den talande björnen!
    — MÖÖÖ, sa björnen och det har leksaksbjörnar sagt så länge jag kan minnas.
    Men. . . helhetsintrycket av denna jätteutställning är i alla fall det, att leksaksindustrin av idag förutsätter att alla pappor är miljonärer och att alla barn är civilingenjörer med elektronik som specialitet.
    Mitt i alltihopa överfölls man av en bestämd längtan att gå ut i friska luften och kreta en barkbåt.
    Nu blev det inget av med den där barkbåten. för i ett hörn satt det ett par gubbar och spelade Svenne Berkas fotbollsspel. Speltill- verkaren och Hammarbyfantasten Ove Ek satt i Hammarbytröja och spelade med vem som än ville utmana honom. Slog man karl’n, fick man ett spel i pris.
    Nu får jag kanske skjuta in en parentes här. Det är så att vi här på SE är alldeles tokiga i fotbollsspel. Svenne Berkaspelet är en nykonstruktion i plast, men av dess föregångare »Center» hade vi tre exemplar på denna redaktion, tre rasslande och knattrande och dunkande maskiner som gick från morron till kväll. Ibland drev dessa spel redaktionsledningen till stilla förtvivlan, och när vi höll på att missa Birgittas bröllop därför att hela redaktionen var upptagen av en turnering, försökte man gömma spelen under rotationspressen i källaren. Men spelen kom tillbaka och turneringarna fortsatte. Det var tider när ingen på SE hade naglar kvar på fingrarna. Nu är spelen trasiga och glömda. Vi misstänkte länge att det var redaktionschefen som hade utövat nattliga sabotage med mejsel och tång.
    Nå, så mycket minns jag, att redaktionssekreteraren Boholm var fullkomligt oslagbar i alla dessa turneringar och vann samtliga med bred marginal. Så jag ringde Boholm och sa:
    — Kom ner till Ostermans tvärt på stubben! Här finns fotbollsspel. Och det sitter en kaxig kille här och säjer, att den som tar honom rakt upp och ner får ett spel i pris. Kom hit och ta hand om killen.
    Boholm kom sågs och förlorade! Och ändå är Boholm en fighter, en sammanbiten taktiker som kombinerar mellan tryckknapparna så att armarna går som vingarna på en arg lärka!
    Men mästaren Ove Ek lät Boholm fäkta ur sej det värsta och puttade sedan till sej en seger med god marginal. Boholm ansåg herr Ek vara en typisk puttare. Herr Ek ansåg att hr Boholm spelade som en djurgårdare. Hur som helst, hr Boholms Waterloo var ett dystert faktum. Själv nöjde jag mej med att krossa en 9-åring från Hjorthagen med 6-2.
    Men nu . . . Ja, nu ska det bli fart igen. Vi på SE ska skaffa ett spel och gå med i korpserien. Svenska Shell och annonsbyrån Ervaco har flera korplag igång. Vänta bara ett par månader, så ska det få ses på gnistor. Får vi bara dra ner tempot på våran Boholm, så bäva Shell, bära Ervaco, bäva herr Ek. Och grymta månde redaktionsledningen.
   Hört i veckan, Två flugor samspråkade och den ene sa:
    — Jag kan inte begripa mej på människorna som offrar en massa pengar på att lägga tak på sina rum och sen går dom i alla fall på golvet!
   Vem var det som var pornograf på Långholmen? Jag blir inte riktigt lugn förrän jag får besked på den punkten. Dagens Nyheter berättade att en fångkonstapel på Holmen slitit ner en reproduktion av en känd svensk konstnär från väggen i en fånges cell med argumentet att reproduktionen var pornografi. Sen kom Aftonbladet, och avslöjade vilken konstnär det var som hade förtörnat långholmspersonalen. Det var Anders Zorn.
   Men samma eftermiddag kommer också Expressen med ett avslöjande av konstnären. Det var Ivar Ivarsson . . . minsann!
    Vem i herrans namn var det nu? Jag ringde till JO och frågade JO sa:
    — Den här gången har Expressen rätt. Det var Ivarsson!