Nej, Sverige är inte bäst!

 
nr 42 1964                    
■■■ Som väntat går det halvknackigt för oss i Tokyo, och det dröjer väl inte många dar förrän jättedeppiga sportredaktörer börjar dryfta orsakerna i spalterna. När sportredaktörerna vart fjärde år hamnar i detta grubbel över varför Sverige inte är bäst i hela världen, brukar de komma till den slutsatsen att Sveriges ungdom är kass. Den saknar vilja och intresse. I stället för att öva kast med liten boll sitter den på lokal och dricker Vino Tinto och snackar Schopenhauer. Annat var det förr när vilken poliskonstapel som helst bara lade ifrån sej sabeln och kastade iväg diskusen så att halva Gästrikland fick huka sej.
    Det är klart att idrottsredaktörerna har rätt, när de säjer att svensk ungdom av i dag inte går in för idrotten med det rätta allvaret. Men hur var det med redaktörn själv?
    Personligen var man ungdom på 30-talet och kan inte påminna sej att man gick till idrottstimmarna på Stora Mossens idrottsplats med någon hetare entusiasm.
    Strängt taget var man ett knackigt underlag för idrotts- Sveriges framtida triumfer.
  Värst var väl det här med att dom ville ha en till att knata 60 meter på 11 sekunder. Jag har aldrig haft så bråttom i hela mitt liv och ändå tog det mej tio sekunder bara att komma upp ur startgroparna. Men det fanns flyfota kompisar. En minns jag som sprang sträckan på en tid omkring 9 sekunder. Tore Borglund hette han. Han blev TV recensent i Expressen när han kom fram.
    Diskus minns man som en marig gren. Jag blev befriad från diskuskastning den dan jag prickade den kommunale idrottsplatsvaktmästaren mitt i roten. Pang sa det, så flög mössan av gubben. Han blev jättearg och såg det hela som en överklassungdomens demonstration mot den arbetande delen av folket. Det är klart att han hade ett litet helsicke. Jag var inte den förste som träffade honom. Det var inte lätt att vara vaktmästare på idrottsplats förr i tiden när ungdomen var aktiv. Att komma hem till gumman på kvällen och vara genomborrad av spjut kunde ju inte vara bra för matsmältningen. Det hör ju till de mänskliga rättigheterna att få behålla ärtsoppan.
    Staffet 4x100 meter var en gren som kom unga män att falla i funderingar. Vi begrep inte vitsen. Varför skulle fyra man offra energi på att frakta en pinne runt en plan? Det var samma förbannade pinne som gått runt plan sen Olympiska spelen 1912, en pinne utan mening, betydelse eller mål i sinnevärlden. Och ändå skulle generationer av elitmän anstränga sej för att transportera den runt runt! För fjuniga män i puberteten blev denna fåfänga pinntransport symbolen för livets dövande meningslöshet. Sen hjälpte det inte att jumpamajen stod vid sargen och skrek heja.
    Stavhopp försökte man sej på bara en enda gång. Just som staven lyft en i höjd med ribban, var det nån som la in backen på redskapet. Att man föll till jorden med ett brak, spelade väl ingen roll när man var femton år. Men när man generat fånleende kravlade sej upp på fötter och i samma ögonblick fick staven i skallen så det small och osade bambu, då tyckte man livet var ovanligt smutsigt. I all synnerhet som tjejerna i klassen tittade på och skrattade så dom pep. Det var ett av de få ögonblicken under skolåldern då man tvivlade på samskoleidén.
    Kast med liten boll var man av någon anledning stjärna på, jag är än i dag skyldig Bromma läroverk för ett tiotal småbollar som hamnade i skogen bakom ridhuset. Däremot tände man inte på slungboll som ansågs vara en viktig gren. Den enda som gick in för den var finniga Samuelsson som siktade mot en karriär som utkastare på Dambergs trea.
   Mest fascinerad var man väl av höjdhoppet, en bekväm idrott helt i en fjunig tonårings smak. Tre fyra steg och så hopp, tre fyra steg och så hopp. Det var 22 killar i klassen, så det blev inte många hopp i timmen att slita ut sej på. Man blev alltmer avancerad, tog i betvingande dykstil 1 m och 40 cm som ingenting. Och det höll man på med ända till den gången man låg över ribban mitt i ett dyk och upptäckte att det var folk i gropen. Just som man skulle köra mittbenan i sandhögen hann man se finniga Samuelsson som låg där och sprattlade efter en tappad gymnastikdoja. Han fick 60 kilo Olsson på ryggen och det lät som man pressar luften ur en arg gris. Jag fick hjälpa honom med små behändiga lappar genom tre provräkningar innan vi var kvitt.
    Klart är att vi har ett dåligt olympiskt underlag i vår moderna svenska ungdom. Jag tror det är ungefär lika dåligt som på 30-talet.

    Har ni hört den här?
    På lunchrummet sa Klara från försäljningsavdelningen till Ebba från bokföringen
    — Jag hör att du blivit målad Ebba lilla.
    Ja av professor Axelsson, svarade Ebba stolt. Jag stod modell till "Kleopatra och ormen"
    — Jaså, sa Klara sött. Och vem var Kleopatra?