Fantomen talar ut i SE...
                      
nr 45  1974
■■■ Man ska åka båt for att uppleva saker och ting. Eller som tysken säjer: Wenn jemand eine Reise, TUT, hat er etwas zu erzählen. På Ålandsbåten träffade jag Fantomen!
    En man ramlade omkull på mellandäck och slog sej på en flaska whisky han nyss hade köpt. Personalen rusade till. En ung uppasserska i baren tog fram plåster ur en låda och lappade ihop mannen i huvudet.
    Så långt var det inget märkvärdigt i detta. Passagerarna ägnade händelsen endast förströdda blickar och tänkte förstås, att det var nåt av dom vanliga fyllona som stått på örat. Men jag. . . ja, jag fick syn på något på lådan som flickan hämtat plåsterlappen ur. Mitt fram på lådan såg jag det tydligt: Dödskallemärket!
    Fantomen måste finnas ombord!
    Han satt på akterdäck och var mr Walker. Rutig ulster med skarp, gammal filthatt som var inne samma år som Stockholmsutställningen utbröt. Genom mörka glasögon spanade han ut i natten över Ålands hav.
    — Olsson, sa jag och sträckte fram handen.
    — Walker, sa mannen.
    Devil morrade vid hans rötter.
    — Tyst hundjävel, sa mr Walker, det blir ingen oxfilé förrän vi kommer till Åland.
    — Förlåt en fråga, sa jag, men varför fällde ni mannen i baren?
    — En agent från bandarernas stam, sa mr Walker lugnt. Han försöker ställa till jävelskap för Wambezifolket. Det är min uppgift att från djungelgrottan i Bengali medla fred mellan bandarerna, Ilongofolket och Wambezi.
    — Du förtröttas aldrig, store Fantomen?
    — Jo, fy fan vad jag är led på allt det här, sa han.
    Hade jag vetat att jag skulle få det så här jobbigt i mitt liv, hade jag bytt serie på mej redan i unga år. Tänk på Kronblom, han har det bra. Fiskar gäddor med grosshandlare Rovlund och gnabbas lite med Malin. Tänk på Kalle Anka. Visst går det åt skogen för honom jämt, men ändå, han roar folk med små medel. Men en annan har såna krav på sej. Man ska flänga i lianer och stämpla folk i roten med dödskalleringen. Ibland, ska redaktörn veta, känner jag mej som en köttbesiktningsveterinär på spädgrisauktion. Och nu börjar krafterna svika. Tänk för trettio år sen! Då garvade man rått åt Tarzan. När Weissmüler blev för fet, gick lianen av. Tarzan slog på rumpan i studiogolvet så han inte kunde gå på tre veckor. Då garvade man rått. Nu är man själv där. Lianerna bär en inte längre.
    — Nåja. . .
    — Och så är det prostatan som har börjat krångla. En gång i kvarten måste man kränga av sej dom här förbannade trikåerna och springa på muggen. Varför blev man inte Mandrake? Han lär i alla fall ha gylf på fracken.
    — Och det finns ingen medicinman i någon av stammarna som kan fixa saken?
    — Inte dom bara mumlar mystiska formler och kör med sitt obegripliga fikonspråk. Förresten har dom rest till Europa hela bunten och fått jobb på annonsbyråer. Och här går en annan och är kissnödig. Ett tag försökte jag att köra med torrmjölk och bara skaka kalsongerna genom fönstret på kvällarna, men man blev så välsignat törstig.
    Men store Fantomen, blir det inte bra tomt efter er i djungeln?
    — Kanske det, men vad ska en fattig Fantom göra? Diana är otålig. Hennes ATP har börjat falla ut och nu tycker hon det är på tiden att vi gängar oss. Hon har haft det jobbigt, stackarn.
    — Hon bor i New York och ni bor i Morristown i Afrika, hur går det ihop?
    — Ja, det är resorna som har knäckt henne. Visserligen har hon 50-kort på Atlantångarn, men det där pendlandet tar ju sin tid. Och nu säjer hon att jag banne mej får välja, Wambezifolket eller henne.
    — Så det blir bröllop snart då?
    — Just det, Diana har redan skickat bjudningskorten. Mandrake och Kronbloms kommer. Och Knallhatten och Phili Phillin. Karl Alfred och Ottlia ställer opp, men Gyllenbom kände sej lite dålig och Påhittiga Johansson skrev att han hade förhinder, han är nedlagd för 20 år sen. Men annars blir det hela gänget, 91 :an, Stålmannen och Blondie å dom. Det är därför jag måste åka till Åland och tjacka lite billigt kött å kröken. De här pensionärsresorna ställer sej ju så billiga. Stålmannen har blivit för jävlig på borsten på sistone, han tålde inte att Läderlappen kom och snodde publiken för honom. . . Var det något mer redaktörn ville veta?
    — Ja, bara en enda sak till. . . Det har ju alltid hetat att jobbet som Fantomen går i arv. Eran farfar och eran farsa var Fantomen före er, fast dom där nötterna till infödingar tror förstås att ni har varit samma kille hela tiden och att ni är odödlig.
    — Stämmer.
    — Men eran son då, tar inte han över nu?
    — Henry?
    — Jaså, det är så han heter.
    — Nej, Henry tyckte att det var ett skitjobb jag höll på med. Det här att medla fred mellan Wambezi, Ilongofolket och bandarerna tyckte han var småpotatis. “Jag har större vyer, farsan”, sa han och stack till Staterna.
    — Det var väl bra synd?
    — Mja, jag vet inte det, sa mr Walker, att vara utrikesminister i USA är inte fy skam det heller. Adjö, mr Olsson, nu måste jag gå och lappa någon på truten.