Operakällaren i topp?

  nr 49 1968                    
■■■ Är maten egentligen så märkvärdig på Operakällaren? Den amerikanska tidskriften Fortune har rankat krogen bland världens femton bästa restauranger. Jag gick dit i veckan för att provkäka och kolla om placeringen är välförtjänt.
  Nu är det väl inte bara kvaliteten på maten som avgör en restaurangs renommé, inredningen, servicen, publiken, den allmänna stämningen på stället är väl minst lika betydande, kan man förmoda.
    Det var vid lunchtid en av dessa dagar i skarven mellan november och december, en affärsmässigt sett lugn tid på året då general- agenterna redan placerat ut importbilarna på bilhandlarna och då julluncherna ännu inte hunnit börja gräva årets krater i representations- anslaget. Ändå sorlade ett hundratal herrar i lokalen. En mycket artig hovmästare undrade om man hade ringt och beställt och letade länge i en stor bok, det var ungefär som när man ryckte in i lumpen. Just som man väntade sej att han skulle be om värnpliktsnumret, hittade han mej. Konstigt att det ska behövas så lång tid för det, det kan väl inte finnas så många som heter Olsson bland dom hermelinerna?
    Mitt i salen tronade det stora smörgåsbordet, fick man gissa. Det gavs ingen chans att ta själva bordet i betraktande, ty det omringades av en mur av konferensblanka VD-stjärtar. Då och då såg man en hand med gaffel i vifta ovanför muren och förstod att just i denna sekund måttade någon ett förintande hugg mot en ansjovis.
    Jag avböjde smörgåsbordet. Inte för att VD-muren föreföll omöjlig att forcera, utan mest därför att jag alltid hugger gaffeln i tummen på medgäster när jag ska ta prinskorv.
    Nej, det fick bli operakällarströmming och en sjötunga för min del,
    — Sjötunga tack, sa jag till hovmästaren.
    — En sole, jaha tack, sa han. 
    Jag kastade ett öga på matsedeln igen. Där stod “sjötunga” och fanimej inte “sole”, men är man på ett fint ställe så är man.
  Sorlet kring bordet tilltog. Lokalen syntes vara befolkad av män till 94 procent, medelålders affärsmän av den där typen som alltid somnar med Veckans Affärer om kvällarna, vilken dom läser för att se om koncernerna får varann på slutet. Av Tore Wretman såg jag inte en skymt, men han kanske var på TV med Vögeli för att repetera nån Värmlandskorv.
    — Jag har en liten rörelse i Boråstrakten, sa en herre vid bordet intill,
    — Jag har en liten rörelse i Skellefteå, sa den andra.
    Sen blev dom sa gripna av rörelse bägge två, att dom pratade i munnen på varandra.
    Det var då jag observerade att dom hade egendomliga saker för sej! Dom stoppade små prylar i fickorna! Inte för att jag hade med det att göra, men det är väl mänskligt att bli nyfiken? Det visade sej att herrarna stal tändsticksplån! En av gubbarna hade fickan full.
  Operakällarströmmingen kom, stekt strömming med huvud och stjärt avklippta och benen urtagna. Fast det var knappt att man vågade äta, när stället var så fint att det har gått status t.o.m. i tändsticksplånen.
    Plötsligt röt en av dom som har en liten rörelse:
    — Va i helvite finns de inga tändsticker på det här stället?
    En servitör bromsade upp och såg frågande ut:
    — Tändstickor, sa rörelsen, Och så lite Baguet på samma gång.
    — Va? sa servitören.
    — Bröd, då!
    — Visst, sa servitören.
    — Ett helvete att räkna ut numera vilken nationalitet dom har, sa rörelsen.
    — Oss emellan sagt, sa andra rörelsen, så var det visst jag som stoppade på mej tändstickorna. Dom är snygga dom här plånen och jädrans bra att bräcka hovmästarn med på Stadshotellet hemma.
    Smaka de bra? sa servitören, men rörelserna svarade inte. Servitören harklade sej och frågade än en gång om det smakade bra, och det var först då jag upptäckte att det var mej han frågade.
    — Utmärkt, tack.
    Då kom sjötungan som var lika delikat den.
    — Smaka de bra? sa servitören.
    — Förträffligt, sa jag. Fast jag har aldrig förstått varför kypare och hovmästare alltid går omkring på restauranger och frågar gästerna hur maten smakar. Det kan dom väl gå ut i köket och ta reda på,
  Vid kaffet steg stämningen betydligt vid tändstickskleptomanernas bord, för det hade kommit två nya “rörelser” och anslutit sej till sällskapet. Efter den första konjaksklunken kom den första historien, Han som hade rörelse i Skellefteå sa:
    — Hörde ni om gumman som fick pulver till sin sjuka gubbe av doktorn? Och doktorn sa, att hon skulle ge honom så mycket som rymdes på en tioöring morron och kväll. Och så dog gubben, för käringen hade ingen tioöring hemma utan hon hade givit honom så mycket som rymdes på två femöringar!
  Alla rörelserna hade nog hört historien förut, för dom skrattade så ansträngt. Det svenska VD-skrattet är något alldeles särskilt. VD knäpper händerna, håller armarna sträckta mellan låren, vaggar av och an med överkroppen med uppskjutna axlar. Ansiktsfärgen stiger, VD blottar övre tandraden och så kommer skrattet mellan sammanbitna tänder. Det låter som när man öppnar pyskranen på en gammal inombordsmotor. “Tsiss-tsiss-tsiss-tsis” låter det i några sekunder. Sen gapar direktören, suger in luft, hostar, torkar sej med servietten om munnen, sätter glasögonen till rätta med en graciös gest med tummen och långfingret, varpå han säjer:
    — Den var inte dum den!
    Han som har rörelse i Borås trakten sa:
    — Har ni hört den här då?
    Samtidigt böjde han sej fram, antydande att anekdotens karaktär var sådan att den borde framviskas, De övriga “rörelserna” böjde sej fram och ur detta ruggbylag i socialgrupp 2 steg med cigarröken följande historia:
    — Det var en man som stod inför tinget, åtalad för innehav av hembränningsapparat, Han bestred åtalet och sa:
    — Att inneha hembränningsapparat är väl inget brott, det är väl först när man brukar apparaten som man bryter mot lagen?
    Rätten tog överläggning och bestämde att likafullt fälla mannen till böter, Då blatt gubben förbannad och sa:
    — Då ska jag be att få bli fälld för våldtäkt också!
    — Va? sa domaren, har ni begått våldtäkt också?
    — Nej, tänk att han inte har det, sa gubben. Men jag innehar apparat för det!
    Det blev ett tsiss-tsiss-tsiss som varade i 40 sekunder. Han med rörelse i Skellefteå var alldeles blå i ansiktet och hostade länge efteråt.
Och det blev inte bättre av att det kom in två unga män med långt hår i polisonger i lokalen och han med rörelsen i Borås sa tämligen högt:
    — Nu jävlar är vi ockuperade!
    Det var en utmärkt lunch, och det är mycket möjligt att Operakällaren är en av världens femton bästa restauranger, Jag vet inte så noga, för jag har inte varit på de fjorton andra. Men historierna hör absolut inte till världens femton bästa.
   

    Har ni hört den här?
    — Kan ni hjälpa mej välja ut en present till en rik gammal farbror som är mycket dålig och knappast kan gå?
    — Hur vore det med lite bonvax?