Öppna dörrens politik på SE... 
nr 19 1969                           
■■■ Jag har alltid tillämpat den öppna dörrens politik. Det är jag som sitter i det tolfte rummet i korridoren. Det är jag som aldrig stänger dörren om mej. Och det är därför som jag med åren har skaffat mej en sådan ingående kännedom om hur svenska folket uppför sej när de passerar en öppen dörr. Många röjer en del av sitt själsliv i detta korta ögonblick.
  Det är inte av några klaustrofobiska skäl jag håller min dörr öppen. Jag vet att det finns människor som känner sej inspärrade och får kvävningskänslor när en dörr stängs om dem. Det finns sådana som är tvungna att ta en stadig krök innan de vågar gå på toaletten. Och titta bara på de tillslutna tunnelbanevagnarna som rusar fram i trånga tunnlar under jorden, trafikanterna klagar över att där sitter fulla ungdomar som dricker mellanöl ur burkar. Men dessa är inga busfrön, de är stackars lidande människor som söker bota sin cellskräck. Stryk dem över håret och nynna en vaggvisa för dem, så får ni se på gnistor.
    Nej, att jag har min dörr öppen beror bara på att jag är så himla lat att jag inte ids öppna och stänga den femtioelva gånger om dagen.
    Bland dem som passerar i den livligt trafikerade korridoren finns en handfull typer som jag finner speciellt intressanta.
    Fru o barn-frågaren hör till de mera påfrestande. Han sticker in nosen ett antal gånger varje dag och säjer:
    — Hejsan, hejsan, hur är läget?
    — Jo, fint.
    — Och frugan och barna då?
    — Jotack.
    — De va rolit å höra. Hälsa hörru. 
  Fru o. barn-frågarna har i själva verket inget nöje alls av att höra hur ens hustru och barn befinner sej. Jag har tom bevis för att dom inte hör på när man redogör för sina anhörigas tillstånd. Beviset daterar sej till en gång i vintras när en av firmans enträgnaste fru o. barn-frågare stack in roten.
    — Och frugan och barna då?
    — Jag ströp faktiskt frugan i morse och barna är på rymmen från ungdomsfängelset.
    — Men det var verkligen rolit å höra, Hälsa hörru!
    Sa mannen och hastade vidare. Efter ett par timmar var han i dörrhålet igen med sitt hejsan, hejsan och sin förfrågan om familjen.
    — Och frugan och barna då?
    — Jo frugan har blivit fnask på Linnégatan och barna turas om att vara hallick åt'na.
    — Det var kul att höra. Hälsa sa mycket, hörru.
    Saken är bevisad.
    Gamle militären är mera oförarglig. Han kommer förbi morron och kväll. I jämnhöjd med första dörrposten gör han prick kl. 08.35 kort huvudvridning (mycket kort för att inte förlora kursriktningen) och ryter:
    — Gmorrn!
    Klockan 17.01 passerar han i andra riktningen och ryter:
    — Gmidda!
    Det har han hållit på med i fyra år. Vid ett enda tillfälle har han varierat repertoaren. Det var kl. 17.01 en vintrig onsdagkväll när han kom förbi och röt:
    — Gmorrn!
    Inte nog med att jag lämnar dörrar öppna, jag har dålig uppfostran också. När folk säjer fel, så gapflabbar jag. Den gamle militären väcktes förmodligen till besinning av detta flabb, för han gjorde halt, tvärvände, återkom i dörrhålet och röt:
    — Mittåt! . . . Gmidda!
    Hejiga Holm är en rätt allmänt förekommande figur. Han har tränat in sin hälsning i skog och mark. Han sätter norra kardan i 9O° vinkel, håller överarmen blickstilla medan underarmen och handen viftar till som en stålfjäder i det mannen ropar ut sin hälsning. Det är egentligen inte gesten som är märkligast, mera fascinerande är den överraskning han lyckas lägga i sitt tonfall. Fastän vi ses tre-fyra gånger om dagen låter han som om jag just hade återkommit efter åtta hårda år i Afrika:
    — Tjeeeeenare, tjeeenare!
    Hela korridoren uppfylls av hans lycka att få morsa just på mej.
    Den stumme är rätt vanlig. Jag vet inte vad dom heter, för vi är ett par tusen anställda i det här bygget och man kan inte hålla reda på alla. Jag vet bara att han sammanbitet höjer sin tumme mot taket varje gång han passerar. Han har inte sagt något på flera år, bara pekat uppåt med sin tumme.
    Det finns flera varianter:
  “Moss, moss” är han som kastar huvudet bakåt, halvblundar och utstöter ett “Moss, moss” genom en minimal rörelse av läpparna.
  “Den förtrolige” är han som alltid nickar med ena ögat slutet, ungefär som vi planerade en kupp ihop och ingen annan än han och jag i hela huset visste om att vi ska sno huvudkassan på fredag.
  “Den artige” är en tjänstemannatyp som alltid gör mej både imponerad och hjärtängslig. Det är dom som bockar mycket artigt samtidigt som dom slår ihop klackarna och det imponerande och hjärtängsliga är att dom gör det under gång. En olycksalig dag kommer påkarna på någon av dem att låsa sej så att vederbörande står på näsan.
    Den skäggige finns bara i ett exemplar. Han stannar på tröskeln, betraktar mej under tystnad och säjer sen, oavsett vad jag håller på med: 
    — Du har det bra du!
    Det har han hållit på med i 17 år.
  Det händer ibland i ett sådant här 20 våningars hus att vi umgås med den hemska tanken på vad som skulle inträffa om kåken rasade. Vi har frågat oss: För vilka skulle det bli värst? Bleve det värst för dom som jobbar på 19:e och 20:e våningarna och har största fallhöjden? Eller bleve det värst för oss på 6:e och 7:e våningarna som skulle få våra högt uppsatta arbetskamrater i huvudet?
    Så kan man ju fundera. Men ett vet jag med bestämdhet. Den dagen det har hänt, kommer en skäggig man att resa sej ur ruinerna, borsta av sej, betrakta mej och säja: 
    — Du har det bra du!
    Nu har jag roat mej med att öppna moteld. Eftersom det är rätt tröttsamt att bli tillropad med hurtiga hej och ideliga förfrågningar om familjens tillstånd just som man försöker koncentrera sej på att skriva bokstäver, så har tanken på hämnd mognat alltmer.
  Jag gjorde de första trevande försöken i fredags. Så fort någon passerade min dörr gallskrek jag ett rungande HEJ genom dörren. Reaktionerna varierade. Den gamle militären vacklade till och kom argt grymtande två streck ur kursen. En fru o. barn-frågare kom av sej och undrade om jag inte var riktigt klok. En gammal dam från bokföringen fick hjärtsnörp och måste sätta sej på en stol och andas ut. Den stumme ryckte till sa att han tappade portföljen och sa: Jävlar, va du skrämdes!
  Det är inte klokt vad jag har roligt på jobbet just nu. . .