OSLO by Night. . .
nr 18  1979        
■■ På dagen flanerar norrmännen i vårsolen på Karl Johan och alla ser ut som om de vore ritade av Tecknar-Anders. På kvällarna lirar pop-banden på krogarna så att älgarna faller döda ner från lusekoftorna.
■   Man ska se Oslo om våren, när isarna har släppt sitt grepp om Oslofjorden, när skepparna på Heilo, Gunnar, Silla och Hanne säljer nyfångade nykokta räkor från skutornas fördäck för 15 kronor litern, när fullriggaren Christian Radich hissar sina segel och styr ut på årets första resa till England via Odense i Danmark, när Oslos damer sitter på Teaterkaféet och visar upp vad de har varit på kontinenten och köpt.
    Då är Oslo rart.
    Förr brukade det heta, att Oslo är som Falun fast utan rättigheter. Turister som beställde en sängfösare efter klockan 22 ansågs inte riktigt kloka. Lördag och söndag rådde spritförbud liksom under större helger.
    Jag minns en tisdag i maj när Oslo låg i rännstenen och kräktes unisont. Det hade varit spritstopp i tre dygn eftersom nationaldagen Syttende Maj råkat infalla på en måndag.
■  Att komma in på krogen var nästan omöjligt, varenda pall var upptagen. Ändå lyckades fotografen och jag få två stolar och ett bord, stort som en piedestal, på Regnbuen.
    En dödstrött medelålders kypare stirrade på oss med blodsprängda ögon när det gick upp för honom att vi önskade mat!
    Här satt hela Oslo och hällde i sej brännvin så öronen stod rakt ut och så kom det ett par förbannade svenskar och ville ha mat!
    — Snitter kan dere få, sa han vresigt.
    Snitter tycks vara det samma som smörgåsar. Åkej, det fick väl duga. Vi fick våra snitter, vi fick varsin gyllenbrun linjeakvavit av Lysholms linjerullade fabrikat och Frydenlunds pils därtill. Livet log.
    Då, till ett tomt litet bord intill vårt, inklev i handlingen en fransman och en norrman. Det var tydligen en affärsmiddag på gång. Fransmannen var värd. Med fransmäns grundlighet studerade han matsedeln och började ge sina order till den gamle kyparen. Vi såg hur ansiktsfärgen steg till lila i det trötta kyparansiktet. Till slut blev det för mycket för den gamle mannen. Han tog servetten han hade hängande över vänsterarmen, dängde den med all kraft i fransmannens bord och gallskrek:
    — Dere bare krangler å krangler, ska dere bestille, må de bestille på norsk!
    Det ante oss den gången, att Oslo hade en bit kvar på vägen mot att bli en internationell turiststad.
    Men nu är den det. Nattlivet pulserar som aldrig förr i den norska huvudstaden, trots att det ännu är så, att pilsner är det enda drivmedlet efter midnatt. På Bonanza och El Toro och Leoparden slår folket runt så att man frågar sig vad i helvete norrmännen egentligen blandar i pilsnern.
■  Det är så trångt på Leoparden att man knappt kan pressa ner ett flatbröd mellan de dansande. Alla herrar har kostym och slips i stället för dessa eviga knickers som man förknippar med Ola Norman. Men man kan aldrig veta, kanske har han sina knickers under? Damerna vädrar vårklänningarna, en tant som sitter 18 cm från nästippen på mej har bar rygg. I halvdunklet liknar den undersidan på en hälleflundra. Och mitt i alltihopa jazzar en oljeshejk från Libyen.
    Alla i Oslo tycks vara här, alla utom kung Olav som väl inte har varit på lokal sedan han var utlokaliserad till England under kriget. Och knappt då. Ni har väl hört historien om när Olav och adjutanten skulle gå på nattklubb i London? Det var spikat.
    — Har ni inte plats för kronprinsen av Norge? utbrast adjutanten indignerat.
    — Tyvärr, sa krögaren, arbetsstyrkan är fulltalig.
■  Med eller utan Olav håller orkestern på att lyfta taket av lokalen. Mitt i larmet kommer det fram norrmän som försöker konversera en.
    — Du må opleve Nord Norge i juli! skriker en krullhårig herre på bergensiska. Den gravade sejen är som musik.
    — Sej det i toner, skriker jag tillbaka.
    — Är det gott? skriker norrmannen.
    — Nej, det är Sylvain!
    — Å, är'e de? skriker den krullhåriga just som han blir uppsläpad på dansgolvet av hälleflundran.
    En annan norrman slår sej ner vid vårt bord, betraktar en av svenskarna ingående och skriker:
    — Du är Arve Opsahl!
    — Nej, säjer svensken ty han är ju inte Arve Opsahl.
    — Det flickorna har, det har de här i Lissabon! skriker norrmannen.
    — Det jag har, det har jag i Solna, skriker svensken.
    Sen kommer det en tredje norrman som också har fått för sig att alla svenskar prompt måste upptäcka Norge.
    — Dere må opleve en reise med Skibladner! vrålar en farbror som har grogg i handen, guvet var han fått den ifrån.
    — Va fan är det? vrålar svenskarna.
    — En hjulångare på Mjösa! vrålar norrmannen. Svenskarna lovar att återkomma till hösten och opleve. Men norrmannen skriker, att de må inte komma försent om hösten, för Skibladner går inte längre än till september. Svenskarna vrålar tillbaka, att det i så fall är bara skit med Skibladner. En julångare ska åtminstone gå till 24 december.
    Ack ja, det är ett besynnerligt liv de för, dom som inte vill sova om natten.
■  Man säjer att Oslo är tråkigt, men det var förr. Det sista jag hör, när jag hämtar rocken hos garderobieren, är en dam som skäller ut sin kille för att denne sålt henne för åtta kameler till en oljeshejk från Libyen.
    — Vilket pris, skriker flickan, åtta kameler!
    — Det är väl inte så puckelryggigt, säjer en fnitterfull svensk som lägger sig i.
    Utanför står vårnatten tyst över Karl Johan. Två ynglingar slår en tredje på käften utanför Stortinget. Oslo har blivit storstad.