nr 48 1965
    Får en pälsmössa se ut hur som helst?
    Frågan blev plötsligt aktuell eftersom vi mitt i november fick ett rejält förskott på vintern. Hur svenska pälsmössor ser ut har man väl aldrig orkat bry sej om, men den där novembermånaden när det plötsligt var 11 - grader kallt och pälsmössorna kom fram ur malpåsarna med en osedvanlig samtidighet, då slog det en som en chock hur fula svenska pälsmössor är.
    Personligen pölsar jag omkring i drivorna i en präktig pälsmössa inköpt på hotell Minsk i Moskva för 57 svenska kronor. Enda olägenheten med den är att killar från amerikanska ambassaden då och då tränger in en i ett hörn och undrar hur mycket man tar för mikrofilmerna.
    De svenska pälsmösseproducenterna borde dock inte låta avskräcka sej av detta utan lära en del om formgivning av ryssarna. Våra inhemska modeller är inte bara inhemska utan oftast bara hemska. 
Några grundtyper:
Pölsan en myrstack i persian som sitter på många herrar, dels byrådirektörer i Vattenfall, dels komiker som ska spela norrlänningar i revyerna. Pölsor som utförts i fårskinn (armémodell) håller en inomhustemperatur av fyrtioåtta grader plus och bär en stor del av ansvaret för det svenska håravfallet.
Korken är en annan pälsmössetyp som lyckats bibehålla en del av marknaden. Det är fråga om en efter apning av den klassiska kosackmössan. Korken var jättepopulär under fytiotalet. Populariteten avtog emellertid sedan flera seriösa personer iförda Korken antastats av herrar som pockade på att  de mot en fem- tioöring i ersättning skulle dansa kosackdans på Norrmalmstorg.
Luvan är av kattskinn och bärs av sådana udda personer som författare Erik Asklund och Gösta Ollén på Expressen. Asklunds luva är åtminstone 20 år gammal, men han påstår att han fortfarande kommer in på krogen med den., Olléns luva uppges vara av senare datum men har redan blivit karakteristisk för sin bärare. Jfr: »Jag tyckte precis jag såg en kattskinnsluva», sa Sibylla, drog ner rullgardinerna på Haga.
Kapsylen är den där strikta båtmössan i pälsverk som numera bärs av dom killar i verken som måste tänka på karriären. Komplimenterar ni en statstjänsteman för hans vackra pälsmössa ska ni lägga märke till att han genast försöker slå i er att mössan är tillverkad av »sälbisam». Vad i herrans namn är det? 
Säl vet man ju vad det är, men bisam... Är inte det en råtta? Uppslagsboken säjer: »Sibetråtta 1. bisamråtta, Fiber zibethicus, ett nordamerikanskt råttdjur, S liknar en stor vattensork (totallängd c:a 58 cm, varav svansen c:a hälften). Ryggen är brun, buken grå. En körtel i könsdelarnas närhet avsöndrar en sibetluktande vätska. S:s levnadsvanor påminner om bäverns. Skinnet används i stor utsträckning till pälsverk, bisam».
    Alltså är det klarlagt att bisam är en marin rådis. Men att denna rådis skulle vara så sexuellt frigjord att den hoppade på intet ont anande sälar med resultat att byrådirektörer kan gå omkring med sälbisam på huvudet, därom står det ingenting i uppslagsböckerna. Jag tror att vi i detta fall står inför samma ohämmade humbug som oxjärparna, understundom med rätta kallade för humburgare.
Gonatt — är en uråldrig typ av svensk pälsmössa, även denna tillverkad i fårskinn. Det är en luva som man kan dra ända ner till kragknappen om kylan sätter till.  Nackdelen är bara den, att man då ingenting ser. Albert Engström skänkte sin gonattluva till ett frysande skärgårdsoriginal. Efter nån vecka mötte professor Engström originalet utan luva. På Engströms fråga varför, svarade originalet att han inte burit pälsmössan sen olyckan hände.
    — Vilken olycka?
    — Jo, grannen hade ropat att han ville bju på en sup och jag hörde inte!
Struten — är slutligen ett beklämmande försök av svensk pälsmösseindustri att bryta sej ur de konventionella greppen. Viljan att skapa något nytt har förlett fabrikanterna att tillverka en djupt opraktisk huvudbonad som möjligen skulle kunna fungera som preventivmedel för björnar.