Partajer, det svenskaste som finns...
  nr 31 1973                             
■■■ När regnet kom forsande över ön efter veckor av värmebölja kändes det som en frisk dusch ovanpå en långsittning i bastun. Människorna har vaknat upp och partajerna har börjat i bersåerna.
    Men svenska partajer dom är som dom är dom.
    Jag har alltid undrat om man kan lita på skvallertidningarna eller om dom bara ljuger. Man läser nämligen sida upp och sida ner om charmerande kavaljerer som inte gör annat än upprätthåller lysande konversation med diverse damer på diverse partajer. “Söta flygvärdinnan Lolita Hansson konverserades av bilvärldens enfant terrible Gustav ‘Förgasarn’ Karlsson med sedvanlig esprit”, står det.
  På de svenska partajer jag upplevt brukar det vara mera sprit än esprit. Herrskapet delar upp sej i en tigande herrsida och en något mindre tigande damsida och det brukar se ut som i väntrummet på tingsrätten inför ett misshandelsmål, kärandeparten till vänster, svarandeparten till höger och värdfolket, dvs. domaren och åklagaren, mitt emellan.
    Damsidan brukar som sagt vara något livligare. Den utbyter åtminstone synpunkter på varandras kläder. På herrsidan går det trögt.
    — Fick du nåt på näten i morse?
    — Tja.
    — Abborren står i ytan nu.
    — Den gör det.
    — Barometern stiger visst.
    — Ja, men det är fan vad det sjunker i glaset, var är värden?
    — Du skulle hissa din Mercury ett steg så doppade du inte nosen så förbannat i sjön.
    — Kanske det, hörru.
    Stort mera bländande brukar konversationen inte bli. Och på ett partaj i Petterssons berså blev Petterssonskan helt plötsligt tvärförbannad. Hon ställde ifrån sej drinkglaset, gick över till herrsidan, satte händerna i sidorna och skrek:
    — Prata, knölar!
    En något förvirrad och en mycket förlägen tystnad lade sej över partyt.
    Tillställningen hade förmodligen helt kommit av sej om inte herr Pettersson klappat i händerna och ropat att kycklingen var färdiggrillad.
    — I viss mån har Petterssonskan rätt, sa Öberg med Pentan.
    — Visst har hon det, sa Oskarsson på udden. Vi svenskar har glömt konsten att konversera. Fruntimren kan fortfarande, men vi karlar börjar bli hopplösa.
    — Det beror nog på, sa Öberg, att fruntimren håller sej till gemensamma intressen när dom träffas, dom pratar om varann.
    — Just det, sa Söderlund i viken och lade servetten ifrån sej. Det är väl ingen konst att konversera om man får hålla sej till ämnen som man behärskar, dvs. små nära ting.
  Därför gjorde Söderlund något som förvånade oss lite grann. Han stirrade på Oskarsson, slog ihop handflatorna så det small och ropade:
    — Älskling, var har du hittat dom där vansinnigt tjusiga gummistövlarna?
    — På Domus, sa Oskarsson och såg dum ut.
    — Tänk att jag har letat i hela stan efter blåa stövlar som skulle kunna matcha färgen på min kran, jag har ju sånt problem med färgerna...
  Sen stirrade han på Öberg och skrek:
    — En sån bedårande byxa, titta på de där chica hängslena och dom där vansinnigt söta påstickade fickorna, var i hela världen hittar man nåt så jättekäckt?
    — Är du inte klok, sa Öberg. Det är ett par snickarbrallor från Grolls...
    — Och knappar i mässing! kvittrade Söderlund. Det är ju så ärtigt så man kan dö!
  Gubbarna började fatta galoppen. Oskarsson lade huvet på sned, log som en kobra mot Söderlund och sa:
    — Älskling så fin du är i håret ikväll. Är hon duktig, den nya frissan inne på fastlandet?
    — Ha! fnyste Söderlund. Den? Jag sköter mitt hår själv ska jag bara be att få tala om. Jag har gått med rullar hela dan. Så det så!
    — Jävlar vad man har gått miste om, sa Öberg. Det skulle jag velat se.
    Pettersson plutade med munnen och viftade lockarna till rätta i nacken. Han sa:
    — Det är väl ingen konst att ägna sej åt sitt hår hela dagarna för dem som har en liten människa som hjälper sej i vedboden. Men vi ensamma män har för mycket att stå i.
    — Oh ja, sa Söderlund, men det är vansinnigt svårt att få hjälp nu för tiden. I förra veckan fick jag tag i en liten människa per annons. Han skulle ha tvåtusen i månaden och egen ingång. Ändå stannade inte människan mer än fyra dar, sa Söderlund och snöt sej.
    — Gud, en sån vansinnigt stilig näsduk, ropade Oskarsson på udden. Var får man tag i dom? Säj inte att det är hos Kurre på Galleri Knut?
    — Inte alls kära du, pep Söderlund. Den här sprang jag på av en händelse. Hos Knutte på Galleri Kurr.
    — Jättesöt.
    — Nej, men tycker du. Snällt av dej.
    — Är den fräsriktig också?
    — Oh ja, kära du.
    — Grabbar, ropade Pettersson, såg ni Thore Skogman från Skansen i TV? Det är bara inte sant en sån tjusig karl. En månskenskväll med den, ni!
    Då satte Söderlund punschen i halsen och orkade inte längre.
    — Ere nån som vet vad fruntimren håller på med? sa han.
    — Jo, sa Öberg, därom kan jag ge besked. Dom var här och lyssnade och nu sitter dom inne i stugan och bryter arm om vilken som är vassast, en Camaro eller en 164 Electronic.
    — Har dom öppnat moteld? sa Söderlund ängsligt.
    — Det är nog den hemska sanningen, sa Öberg.
    — Dom kanske tog illa vid sej, sa Söderlund.
    — Men tjejer snackar ju så där, sa Pettersson.
    Dörren till stugan slogs upp och Öbergskan steg ut på trappan. Där hejdade hon sej och ropade inåt stugan med djup basröst:
    — Tjejer, slå upp en jävel till mej, jag ska bara ut och slå en drill.
    Ack, det finns inget svenskare än svenska partajer.

Har ni hört den här?
    Regementet hade brunnit i garnisonsstaden och Perssons Emil i skogsbyn trodde därför att han skulle få uppskov med lumpen. Men han fick infinna sej i ordinarie tid och förläggas i barack i stället för i den brunna kasernen. Hemma på första permission pumpas han av föräldrarna på hur det är i lumpen. Emil har mest fäst sej vid maten som erbjudit vissa nyheter, bl. a har han fått rostat bröd för första gången i sitt liv. Han säjer:
    — Och kan ni tänka er, dom hade bröd kvar sen eldsvådan!