Så gick det när bönderna skulle regera...
    nr 42  1975
    Jag får väl så här efteråt be medpassagerarna på pendeltåget till Jakobsberg om ursäkt för att jag skrattade så högt att flera av dem trodde jag var rubbad. Men saken var den att jag satt och läste framlidna statsrådet Nils Quensels memoarer, där det finns ett kapitel som är så hejans roligt att man är färdig att smälla av.
    Det handlar om hur det gick till när bönderna skulle regera i Sverige, de berömda 101 dagarna sommaren 1936.
•   På sin knastertorra ämbetsmannasvenska berättar statsrådet dråpliga ting från maktens kvarter.
•   Statsministern Bramstorp visste inte ens vad hans finansminister hette.
•   På finansdepartementet satt Dag Hammarskjöld och grät.
•   Och gamle kung Gustaf V höll på att få spader mitt under första konseljen.
    När bönderna skulle regera från den 19 juni fram till valet i september, sa Wigforss till Quensel, att “hoppa in som konsult i böndernas regering, för det är ett allmänt intresse att det finns nån i den regeringen som har administrativ och juridisk skolning”!
•   Bramstorp frågade Quensel redan nästa dag om han hade lust att ställa upp.
    — Vilka blir dom andra i regeringen?
    Jo, Westman var klar som utrikesminister, i övrigt var det mest Bramstorps kompisar bland bondeförbundarna i riksdan, Janne Nilsson i Hörby var påtänkt som försvarsminister. Men Bramstorp morrade över att han haft lite för bråttom, han hade bett borgmästare Bergquist i Västerås att bli justitieminister och Elof Ericsson i Åtvidaberg att bli handelsminister utan att ta reda på att båda gubbarna var folkpartister. Och så gällde det finansministern. Bramstorp sa till Quensel:
    — Känner du en licentiat Ljungdahl, som varit student i Uppsala?
    — Nej.
    — Han läste visst religionshistoria.
    — Å, då vet jag vem han är eller rättare för länge sedan var.
    — Jag känner han inte, sa Bramstorp, men Svensson i Grönvik och Gustafsson i Benestad har goda erfarenheter av honom från landstinget i Kronobergs län.
    Quensel skriver: Jag visade alla tecken att vilja avsluta samtalet, då jag tyckte att det hela började verka kusligt.
•   Jo då, religionshistorikern som inte hade en blekaste aning om ekonomi blev böndernas finansminister och redan första dan regeringen arbetade bad Bramstorp att Quensel skulle titta över till finansdepartementet för att se vad gubben gick för.
    — Vad är det han heter, den nye finansministern? frågade Bramstorp.
    — Ljungdahl.
    — Så var det ja, kila över och ta reda på vad han kan om finansväsen och budgetfrågor.
    Quensel begav sej genast till Oxenstiernska huset, där finansen höll till. På 1:a våningen över Ljungdahl satt statssekreteraren Dag Hammarskjöld och grät. Han sa mellan tårarna:
    — Det sitter en människa där nere som nog inte är klok!
    Quensel gick ner till Ljungdahl och frågade rakt på sak vilka förutsättningar Ljungdahl hade att klara jobbet.
    — Jag litar på Grönviks och Benestads omdöme och så hoppas jag att du ska hjälpa mej, sa den nye finansministern.
•   Quensel skisserade på ett papper en fingerad inkomst- och utgiftsstat med en brist på flera miljoner och frågade Ljungdahl hur man bär sej åt för att fylla en sån brist.
    — Det är väl enkelt, sa karln. Det är bara att införa en skatt på kaffe.
•   Quensel rapporterade då till Bramstorp, att killen som han gjort till finansminister var en genuin dubbelnolla och Bramstorp sa bekymrat, att om bonderegeringen skulle överleva höstens val och Ljungdahl därigenom skulle nödgas framträda i riksdan, så måste Quensel hålla sej i hans ständiga närhet för att lägga orden i mun på honom.
    Men bonderegeringen överlevde aldrig valet. Och det var nog tur. Det tyckte i varje fall gamle kungen som höll på att bli prillig under den nya regeringens första konselj.
    På konselj går det till så, att departementscheferna sammanställer sina ärenden på listor med varje ärende numrerat. I en kolumn till höger på listan står för varje ärende det beslut som departementschefen föreslår. Vid föredragningen för kungen läser departementschefen upp numret och beslutet. Sedan klubbas det för eller mot.
    Men Janne Nilsson i Hörby började med att läsa upp först numret, sen hela rubriken, sen hela ärendet och till sist beslutet i varje ärende. Dessutom läste han långsamt och knaggligt. Efter fem ärenden, som tagit dubbelt så lång tid som vanligt, hade kungen fått nog:
    — Läs numret, undervisade han, hoppa över det som står till vänster och läs bara vad dom har skrivit att du ska föreslå!
    Det blev alldeles dödstyst i salen. Till sist sa den sturige skåningen:
    — Ers Majestät, om jag ej får föredra som jag har tänkt mig, är jag rädd att här blir ingen föredragning.
    — Föredra då som du har tänkt dig, utbrast kungen förargad.
    Vid konseljens slut kallade kungen fram Quensel och sa:
    — Du får lära Nilsson att föredra, för det här står jag inte ut med en gång till!
    Ja så gick det när bönderna regerade. Vid höstvalet kom sossarna tillbaka och kungen och hans folk drog en lättnadens suck.
    Den här memoarboken heter “Minnesbilder” och kom ut på Norstedts för en tid sedan. Undrar om Fälldin har läst den. Om inte, bör han köpa den. Det är så skönt och befriande med ett gapskratt i höstrusket.