SÅ ROLIGT VAR DET INTE I HEDEBY! 
nr 43  1980         
    Skådespelarna i Hedebyborna super som om dom vore med i Arvingarna.
Ens barn ger gamle far förebrående blickar vid TV:n. Slutligen säjer dom:
    — Bar ni er åt så här på den tiden?
Handlingen förutses ju utspela sig vid krigsutbrottet. Man svarar:
    — Absolut icke! Hans Strååt som spelar doktorn i Hedeby sitter på ortens hotell och råmar efter den ena groggen efter den andra.
    I verkligheten råmade han förgäves, efter femton centiliter var det stopp. De groggar, som serverades därefter, var inte mycket starkare än en pilsner.
    De kallades för lättgroggar och bestod av 2½ centiliter sprit och en halv liter vatten. Hade man tumme med servitör och hovmästare kunde man tilltjata sig en “dubbel lätt”, alltså 2 X 2½ cl, men då blev det vatten ända upp till randen på grogglaset, det var lag på det. Det enda som hände den tidens groggkonsumenter var att de blev rasande kissnödiga.
    Men i nio fall av tio nekades man den favören som en “dubbel lätt” innebar, hovmästaren lutade sig över en, formade handen till ett tratt för munnen och viskade i ens öra:
    — Det sitter en spritspion på fyran, bordet under pendylen!
    Man sneglade i denna riktning och minsann, där satt en kritrandig farbror och läste Nya Dagligt Allehanda och försökte se oberörd ut. En Falköga! De kallades så. 
    I Örebro minns jag att vi hade en Falköga på 40-talet som vann rykte för att slå ned när krögare och gäster minst anade det. Contan, krogen i bottenvåningen på Hotell Continental mittemot Örebro C fick telefon från Falköga en torsdagsmorgon. Han krävde att omedelbart få upp notorna från föregående afton för kontroll. Det fick han. Efter en halvtimme var Falköga i luren igen:
    — Hade ni inte dans på Contan i går?
    — Jo.
    — Var inte det en förbannat enformig tillställning?
    — Nej, hur så?
    — Jo, av notorna framgår det, att det var 114 herrar och två damer närvarande!
    Damer fick inte 15 cl sprit på krog som herrarna fick, de serverades en mindre ranson. I praktiken fick även damerna 15 cl, men då noterades de som herrar på notan.
•   Utöver detta krångel hittade någon på, att gäst på krog skulle förtära högst två snapsar á 5 cl styck, den tredje 5:an av ransonen måste tas ut i form av likör eller konjak eller något sånt. “Två vita och en brun”, var principen. Det är från denna bestämmelse som formeln för den svenska krogdansen härstammar: “Två vita, en brun, La Paloma och notan.”
    Roligare hade vi inte. Hade Hedeby hotell skötts i verkligheten som det sköts i TV-filmerna, skulle krogen ha bommats igen av myndigheterna redan efter första veckan.
    Nu fanns det ju sätt att kringgå det spritkrångel som fram till 1955 hade svenska restauranger i sitt grepp. Man kunde t ex bjuda med sig någon på krogen som bara fick mat och pilsner och så kunde man svepa i sig hans ranson. Detta kallades att “köra med bongpojke”. Det fanns tider när turnerande skådespelare hyrde stadsbud som “bongpojkar”. Thor Modéen, den glade komikern, chartrade i Örebro alltid stadsbudet nr 6, herr Erlandsson, vilken villigt ställde upp.
    — Skål för sjätte budet, sa Modéen, slök budets nubbar.
•   Det existerade något som hette “mattvång” också. Man måste äta mat för att få dricka sprit. På enklare krogar kunde man nöja sig med en “bongmåltid”, som kostade 2:75 och bestod av en krustad med något jox i. Det föll ingen in att äta upp krustaden, den åkte ut och in hela dagen allt eftersom alkoholisterna kom och gick.
    Jag minns dock att det uppstod stor förvirring på restaurang Terrassen i Örebro när en dåre från Hallsberg satte i sig krustaden. Dels måste köket i hast åstadkomma en ny krustad, dels var man orolig för Hallsbergarens hälsa, ty krustaden hade sanningen att säja hängt med några dar.
•   Olle Vingåker och hans polare sitter dagarna i ända och pimplar öl i Hedeby hotells uteservering. Fullkomligt otänkbart i verkligheten. Ibland kan man se dem sitta där och dela en halvliter! Polis och Falkögon skulle ha slagit ned som en blixt på sånt. Den som tog en sup på allmän plats, åkte i arrest.
    Så hade vi det på 40-talet, livet var så långt från Hedeby det kunde vara.
    1955 blev spriten fri, man fick dricka så mycket man önskade, men mattvånget bibehölls försiktigtvis. 
Önskade man tära en starköl, måste man beställa en “ölgås”.
    Lyftet inom kroglivet, ty det blev med ens mycket festligare och gladare på svenska krogar, hängde inte samman med den obegränsade utskänkningen, det kom i och med att restaurangerna fick bjuda på underhållning i form av kabaréer och shower. Tidigare hade paragraf 55 förbjudit sådan synd. Om pianisten på en restaurang började sjunga och kanske t.o.m. satte på sig en rolig hatt, riskerade restaurangen att få stänga.
    Men 1955 vällde det in jonglörer och balettjejer på svenska stadshotell. I Luleå, där 40 minusgrader glaserat krogens rutor med is, satt en neger på ett roterande podium och spelade “As time goes by”, världens nordligaste Casablanca. På Grand i Karlstad införde dom en roterande bardisk. Man läppjade på sin whisky och ställde den ifrån sig för att applådera något i showen. Nästa gång man tog glaset, var det en Dry Martini. Ens egen whisky befann sig tre meter bort, där nån bonnläpp från Sunne just drog den i sig.
    Så roligt blev det på 50-talet.
    — Jaså’ru, sa barnen klentroget. I TV bar dom doktorn i Hedebyborna i säng.