SANNINGEN OM SÖRGÅRDEN!
nr 26  1967                               
■■■ Det är visserligen inne med grunkor som är campa, men något av det mest gåtfulla just nu tycker jag är, att nyutgåvan av den gamla småskoleläseboken “Sörgården” säljer som den gör! Upplagan är uppe i närmare miljonen sedan man i fjol tryckte en extraupplaga på 31 000 ex som gick åt som smör. 15 000 nya ex kom till midsommar.
   Hela svenska folket står i kö för att köpa “Sörgården”. Får man lov att framkasta ett stilla varför?
    “Sörgården” var ju en bok man avverkade i Adolf Fredriks folkskola nån gång i 30-talets gryning. Man läste boken med pinne, en liten grej som man släpade utefter textraderna vartefter som man stavade sej fram. Man minns att man tyckte att far i Sörgården var en tämligen snål gubbtjuv, att mor var ett mähä som kärnade som en liten jävel bara far höjde rösten, att barnen var så väluppfostrade att man höll på att kräkas och att särskilt familjens yngsta medlem, Lill-Olle, verkade lite bakom flötet.
    Far dök upp redan på sidan 13 i mitt exemplar, tryckt 1920 och tillhörde det 251:a - 300:a-tusendet. En färgteckning av Brita Ellström visade en gubbe i pälsmössa som stod och sågade i isen. Influerad av den tidens aktualiteter trodde man först att det var Nobile, och den var man ju lite lömsk på, för man hade ju lyssnat på kvällarna när föräldrarna satt och undrade om det inte var så i alla fall, att Nobile och hans kompisar käkade opp Finn Malmgren. Men det var inte Nobile. Det var far på Sörgården. Och i texten hette det:
    “Isen ligger blank. Sven och Greta äro ute och slå kana. Far håller på att såga upp is. 
    — Vad ska far göra med isen? undrar Greta. 
    — Vet du inte det? säger Sven. Far lägger isen i en hög och lägger sågspån över. Då håller isen sig till sommaren. Och då är mor glad att ha den. Ty i värmen smälter smöret och mjölken surnar, och köttet skäms!”
    Det är i all knapphändighet hela kapitlet. Jag minns att man fnyste med en åttaårings hela förakt! Köra med att man sparade is för att hålla mjölken kall! Det visste väl varenda stadsunge, att mjölken kom från mejeriet och hämtades redan klockan sex på morron, innan den ens hunnit kallna. Det var klart att gubben sågade is för att hålla brännvinet kallt! Motivet var solklart, resten var bara bortförklaring.
    Far blev en alltmera suspekt figur. När man hade kommit till skildringen av julfirandet i Sörgården på sidan 31 stod det klart, att han inte bara var skåpsupare utan dessutom en abnormt snål människa. Hör bara:
    “Lampan lyser i kammaren. Mor har fejat i alla vrå. Allt är fint och putsat. Nu tar mor in lutfisken och Maja tar in ärtor och potatis. 
    — Olle tror att när vi har ätit lutfisken, så får vi pannkaka och sylt, sa Lill-Olle, och sen får vi varsin pepparkaka och varsin julkuse.
    — Varför tror Olle så? sa Karin. 
    — Jo, för nu är julen här, sa Lill-Olle.”
  Låt oss titta lite närmare på denna julaftonskildring. “Lampan lyser i kammaren”. . . Tänk va, med anledning av dagens betydelse lät den snåla husfadern familjen tända lampan. Årets övriga 364 kvällar satt familjemedlemmarna och glodde i mörkret. Det började vi andra inte med förrän 45 år senare, när vi fick TV. Lutfisk, pannkaka, pepparkaka och julkuse var vad julbordet bjöd. Jag minns att vi åttaåringar i Adolf Fredriks folkskolas andra klass samfällt utbrast: Var i helvete fanns skinkan??? Vi gissade allmänt att det inte fanns nån skinka i tjället, pengarna till skinkan hade gubben far förstås köpt brännvin för, det som han kylde med den där isstacken.
    Endast billiga nöjen unnande denne far sin familj. Han körde uppenbarligen med gåtgissning varenda lördag. Nu barn, sa han, ska ni få gissa gåtor! (sid. 83).
    I fortsättningen får man en provkarta på vilka gåtor det gällde.
    — Vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren?
    Barnen funderade och funderade. Så kom Sven på det.
    — Det är klockan, ropade han. Är det inte klockan far?
    — Jo, det var rätt, sa far.
    Och det sa far varenda förbannade lördagskväll året runt. Av Anna Maria Roos skildring framgår det att far hade en mycket begränsad repertoar när det gällde gåtor. Han gav ideliga repriser, men barnen var förbluffade intill heroism varenda gång. Hur far hade mage att pina sina barn med samma gamla gåtor varenda lördag och hur barnen förmådde att hålla den förbluffade masken genom många mörka vintrar, det är den verkliga gåtan!
    När man inte gissade gåtor på Sörgården, så mjölkade man, blåste i näverlur, vålmade hö och hade helball. Alla deltog med liv och lust. Det var bara Lill-Olle som var lite för sej. På sid. 19 klättrade han opp i träd för att plocka ner månen. På sid. 27 slår han till igen, envisades med att vilja mata mor med nötter. Man minns att man undrade om inte Lill-Olle sprang och provsmakade på pappas liter ibland. En annan som var starkt misstänkt för att ha tagit sej en pjolter ute i isstacken var just pigan Maja. På sid. 107 heter det:
    “En morgon kommer Maja in, röd och glad och slår upp dörrarna på vid gavel. Hon har en ren bomullsklänning på sig och hon håller en lövruska i handen.”
    Söderlund i viken ber att få påpeka, att sist han var röd och glad och slog upp dörrarna på vid gavel på Tennstopet och viftade med en lövruska, så ringde hovmästaren efter radiopolisen.
  Detta om Sörgården. Som ni redan har förstått är jag ganska förtjust i den boken. Jag har redan köpt fyra ex av nya upplagan, ett åt mej själv och ett vardera åt ungarna. Jäkla barndom som aldrig lämnar en i fred!