6-dagars - en sport för män med Salubrin i ändan!
nr 21  1967                        
••  Mötte ni en kille i maj som gick bredbent som en Rottweiler och luktade Salubrin så var det sannolikt fråga om en man som deltagit i 6-dagarsloppet och just varit nere och hyvat cykeln i Klara sjö för att slippa se den mera.
    Skövde fick äran att arrangera årets start i loppet. Mummels reportagebil bromsade in framför trappan till tävlingskvarteret, hotell Billingen, en god halvtimme före start. Nedför hotelltrappan ringlade sej en orm av folk, gamla idrottsjournalister som avverkat femton-tjugo sexdagars lopp, nyponröda veteraner som man kan purra mitt i natten för att fråga om det var Enskede Johnsson eller Fyrishofs Pettersson som kom tvåa efter Henry Hansen 1929. I hälarna på dessa kom 40 pannbiffrapande cyklister i randiga tröjor och badbyxor som var lite omoderna redan när dom rev gamla Strömbadet. Sen kom det fyra gubbar i plasthjälmar och såg ut som om dom just kröp fram ur en nyuppkorkad geminikapsel, DN:s fotografer som skulle åka motorcykel och öppen bil för att få bästa möjliga bilder. Sen var det nån som höll tal, sen tutade en musikkår uti blanka mässingslurar, sen small ett skott och sen började pannbiffsraparna åka cykel.
    På banan såg det ut så här: Först ingenting att se annat än kritade pilar i ett vägskäl. Så gnisslade det bakom en buske, det var en kobent gubbe i gummistövlar som kom gående. Han kröp opp på en mjölkpall och menade att nu kunde det börja. Sen kom det två polisbilar som spottade ut åtta konstaplar i gräset. Två konstaplar stoppade trafiken på europavägen, en hängde sin regnkappa över den korsande grusvägens stoppskylt, två föste undan de privatbilister som stannade och undrade »va fan de va fråga om». Över alltihopa härskade en överkonstapel eller vad han kunde vara med så mycket lullull i mössan.
    Nu! skrek vår gnisslande vän på mjölkpallen. Det kom en bil med högtalare på taket på grusvägen. Med stentorsröst uppmanade högtalaren publiken att ge sej till tåls. Den dånande stämman riktade sej också med ett tack till polisen från Dagens Nyheter. Han med lullull i mössan gjorde stram honnör och verkade nästan rörd.
    Sen kom en ny högtalarbil, en liten vit Saab som levde jävelen så att rutorna skallrade i bondgårdarna. Det var Crescents utsände som delade ut knippen av Crescentvimplar till allmogen, vilken nu strömmat till och bildade en mur av gummistövlar i kröken. Snabbhögtalaren spred med högsta volym Siw Malmkvists »Sprattelgumman» över nejden. Det skulle visa sej att det var den enda låt som fanns på bandspelaren inne i bilen. Han som satt och körde i sex dagar i det bölet fick förmodligen tjänstgöra med en magnecyl i vardera örat.
    Sen kom det två smattrande motorcykelpoliser. Sen tre stycken cyklister som trampade som vansinniga. »Heja Sveden», sa gummistövlarna och rasslade med vimplarna. Sen kom en funktionärsbil med sammanbitna gubbar som kikade på tidtagarur. Sen kom två gubbar på en sidovagnsmotorcykel som man inte sett sen tjugutalet. När huvudklungan, en gröt av vevande fossingar, passerade höll dom tavlor med kritade nuffror på. Täten låg 2.10 före klungan, visade det sej. Sen kom en lång karavan av journalistbilar. I de första satt de gamla nyponröda veteranerna och drog minnen för varandra. I mellanbilarna kom dom som bara följt sju-åtta lopp. Dom dåsade i sätena med blaserade miner. En och annan tog sej en krök ur en medhavd plunta, ty dagen var kall. Sen kom en lastbil med en massa osorterade unga reportrar på flaket. De antecknade för brinnande livet. Sen kom funktionärsbilar med reservcyklar på taket. Sist kom det ett par MC-poliser igen. Allra sist kom en arg käring i en Opel som legat bakom i 8 km. Sen kom ingenting. Allt var över på ett par minuter. Därpå gnisslade allmogen hem igen, litet tafatt viftande med vimplarna i grådiset.
    42 km i timmen håller dessa 6-dagarsåkare i genomsnitt under loppet. Förlåt en yngling som inte är riktigt så där imponerad som man ska vara. Hade vi haft såna gräddvispar till cyklar med tio växlar när vi på 30-talet tävlade Kungsholmen runt, då skulle vi ha uppnått betydligt högre genomsnitt. Men vi, Robban, Gurra Carlsson, Ärtan och jag, hade ballongcyklar med nedböjt styre. Ändå pressade vi farten till 50 knyck i Hantverkargatsbacken. Jag minns att jag vann på min Nordstjernan. Men Robban, som tävlade för Hermes, hävdade att han skulle ha vunnit om inte polisen hade stoppat honom på Klara strand. Vi hade det inte så beviljat att polisen åkte före och stoppade trafiken. För det mesta hade vi dom efter oss. Och Robban sög dom därför att han körde mot rött ljus utanför Serafimern så att en ambulans på ingående med en blindtarm måste tvärnita. Robban hade nog vunnit om inte polisen lagt sej i loppet. Men Ärtan var en artist. Det var han som sumpade kedjan i Götgatsbacken och var tvungen att styra in bland fiskmånglerskorna på Kornhamnstorg för att få broms på bågen. »Men inte så mycket som en strömming körde jag omkull», sa Ärtan. Beträffande Robban så tror jag att han skulle ha försvarat en plats åtminstone i Sverige C om han haft tillgång till en sådan knarr som grabbarna Pettersson från Fåglum har i dag. Men Robban är slut nu, han är i byggbranschen och sist jag såg honom kom han knappt in bakom ratten på sin Mercedes.
    Om sanningen ska fram så hade vi inte tid att följa årets 6-dagars mer än första dan. Dramatiken inskränkte sej därvid till att en gumma höll på att bli överkörd i Tidaholm. För Tidaholm var det en stor dag, inte mindre än 40 cyklar passerade på en gång! Undra på att tanterna fick spader och höll på att kliva rakt i armarna på Jörgen Emil Hansen. Men hade inte en arg orakad man i plastrock skrikit »STANNA KÄRING!» så är det nog inte utan att tanten, hade gått till cykelhistorien.
    Så där ja, nu vet ni hur det går till i 6-dagars. Jag vill inte säja vad jag tänker om denna salubrinsport... Men det finns ju mopeder.