Sova på jumbojeten? Glöm det! 
nr 12 1980                            
••• Man har haft en jobbig vecka i Amerika och hoppas kunna sova några timmar hem i jumbojeten över Atlanten.
    Den stora maskinen lyfter från Kennedy Airport klockan 17.36. Väl uppe i luften blir det drink, god middag och gott kaffe.
Sen är det dags. Man fäller stolsryggen, puttar in en mjuk kudde under nacken och sluter ögonen. I förhyrda lurar hör man ljuv smekande musik i öronen, Hallå, John Blund här är jag, kom och ta mej!
    Man har emellertid inte räknat med gruppresan. Den består av nitton personer. Några sitter i stolsraden bakom, andra sitter nånstans akterut, huvudstyrkan sitter i den lilla kabinen en trappa upp.
•   Gruppresan har varit på ett fjortondagars studiebesök i USA. Gruppresan reser hem i cowboyhattar. Gruppresan firar hemresan med champagne, cigarr och raj-raj. Ett jävla hallå och sparkar i ryggen. Gruppresor har sin egen jargong. Alla deltagare tävlar om att vara roligast.
    Över Labrador börjar de komma i högform.
    — Nästa Mjölby, skriker någon och gruppresan vrider sig av skratt. De är nu nitton personer på tre sittplatser.
    — Har ni hört den senast om Fredrik? skriker någon.
    — Nej, dra den! skriker alla ivrigt. Fredrik är tydligen någon central person i branschen.
    — Jo, Fredrik är så förtjust i sin nya sekreterare, att han inte ens kan skiljas från henne om nätterna!
    Asgarv och ny champagne:
    — Vaktmästar´n, den här var bra, den tar vi nåra flaskor av! skriker en värmlänning.
    — Inga ben, försäkrar en norrlänning.
    — Fan, säjer en på stockholmska, är pavan redan slut?
    — Allting har en ända utom korven som har två, skriker värmlänningen.
    Gruppresan vrider sig av skratt och man blir klarvaken av nya sparkar i ryggen.
    — In i dimman, gormar stockholmaren.
    — Här dricker vi så länge vi har huvet opp och fötterna ner, skriker norrlänningen.
    En ny champagnekork smäller och det duschar champagne över hela främre delen av kabinen.
    — Hoppsan, skriker värmlänningen, det kom så plötsligt, sa flickan!
    Nya gruppresedeltagare strömmar ner från övervåningen.
    — Hur har ni det här da?
    — Jämna plågor, skål grabben! Jojje drog just den senaste om Fredrik. Han är så förtjust i sin nya sekreterare, att han inte ens kan skiljas ifrån henne om nätterna.
    Nya skratt, nya korkar. Tjosan hoppsan. Någon medpassagerare hyssjar och påpekar att det finns 310 passagerare till i planet och att flertalet önskar sova.
    — Jävla gnäll, säjer värmlänningen.
    — Herr Larsson, jag kan inte såvva, skriker norrlänningen, herr Larsson, jag kan inte såvva!
    Gruppresan vrider sig i skratt.
•   Pursern försöker tysta ner de mest högljudda.
    — Tunna skivor, grabben, hojtar Stockholmaren. Har du hört den där om Fredrik? Han är så nere i sin sekreterare att han tänker skiljas. Mera skumpa, hörru.
    — Jävla rolig resa, säjer värmlänningen, nästa år åker vi och studerar nåt i Rio de Januari.
    — Ja i februari, säjer stockholmaren.
    Gruppresan exploderar i munterhet. En som inte varit med i gemenskapen förut kommer ner från övervåningen och får höra historien om Fredriks sekreterare.
    Man trycker lurarna längre in i öronen och skruvar opp volymen för att åtminstone slippa höra tugget. Då ansluter en ung madame med röst som en svetslåga. Den genomtränger allt. Det är tydligen hon som redigerar branschtidningen som alla i gruppresan läser. Samtliga grabbar utber sig rätten att vara omslagspojke i nästa nummer.
    Medan jumbojeten flyget in över den skotska västkusten dånar kabinen av olika förslag till hur bilderna ska komponeras.
    — Biffen blir toppen på förstasidan! försäkrarna en herre på småländska.
    — Men då ska Biffen vara näck! kräver värmlänningen.
    — Biff med lök! skriker stockholmaren och gruppresan vrider sig i nya konvulsioner.
    Inte en blund i öronen och det dagas redan över den danska västkusten. Och inte lönar det sig att bli förbannad heller. De, som har försökt tala med gruppresan hänsyn och sånt, har blivit rått ut garvade. Det är bara att vaka och lida.
    En timme innan vi ska mellanlanda på Kastrup somnar hela gruppresan som om man har stängt av den med en knapp. Alla sover sött bland plastmuggar och tompavor.
    Men nu är det så dags.
    Man är klarvaken. Trött som en påse, men blixtrande vaken. Det är ingenting annat att göra än att försöka fördriva tiden.
Om man t ex skulle gå på toaletten och raka sig, så att man inte ser alltför risig ut när man kommer hem? Det låter som en god idé.
    Med necessären i näven banar man sig väg akterut. Det bär sig dock inte bättre än att man snavar på skånken som tillhör värmlänningen. Han har den utsträckt tvärs över gången. Det är klart att han vaknar. Han spänner ett par ilskna kaninögon i mej och ryter:
    — Ska man aldrig få sova på det här jävla planet?