Stanna en stund i spärren, det lönar sej! 
nr 3 1974                            
••• Det här att åka kollektivt till jobbet är ju riktigt spännande! Här har man suttit ensam och isolerad i sin bil och haft tråkigt varenda morron i åtta år.
    Nu har man fått kontakt med folket.
    Första morgonen som pendlare tog man med sej Dagens Nyheter för att ha en trivsam lässtund på tåget till stan. Det blev inget läsa av för en granne i villaområdet sa:
    — Godmorron, jaså det är till att ta tåget idag?
    — Jo.
    — Om vi snor oss på längst fram på perrongen så får vi kanske sittplats.
•   Vi snodde oss på, men inte tillräckligt. Fyra mörkhyade invandrare tog de lediga platserna sekunden före oss.
    — Fan också, sa grannen. Inte nog med att dom jäkla araberna stoppar bensinen, dom snor sittplatserna för en på tågena också.
    Det bor en liten rasist i oss alla.
    Andra dagen tog jag med Dagens Nyheter för att få läsa i fred. Då dök polyanthasnackaren opp. Jag har inte mött honom sen i början på 60-talet, då jag senast åkte pendeltåg. Polyanthasnackaren har samma kåk som man själv, samma täppa som man själv men betydligt starkare odlarambitioner än man själv.
    — Has det rosor?
    — Jo.
    — Vad då för rosor?
    — Röda.., tror jag.
    — Man ska ha polyantha.
    — Jaså.
    — Ja, för Queen Elizabeth går inte så bra på den kalkhaltiga jord vi har här ute.
    — Jaha, säjer man och gör ett heroiskt försök att försjunka i tidningen.
    — Och så hönsskit, skriker polyanthasnackaren. Rikligt med hönsskit både före och efter planteringen!
•   Med frukosten knappt svald har man ingen större lust att prata hönsskit, men polyanthasnackaren lämnar ingen pardon. Vid Spånga är han färdig med hönsskiten. Vid Sundbyberg är han i full fart med koskiten, Och under infarten till Stockholm C rundar, han av med 50 kilo hästskit.
    Det blir att undvika polyanthasnackaren i fortsättningen om man vill behålla frukosten.
    Tredje dagen blir det heller inget tidningsläsa av för vi kommer bara till Spånga. sen tar strömmen slut i trådar och skenor. 2 000 personer stiger av för att slåss om platserna i en buss som rymmer 58. Själv får jag sittplats på bagagehyllan i en buss som betjänar de nordvästra förorterna och får se Bromsten i januari, en upplevelse fullt i klass med en sightseeing i Vetlanda
•   I morgon får vi kanske se Tensta eller Sundbyberg, där dom ska ha ett så vackert kabelverk
•   I dag höll jag på att missa tåget alldeles, för jag dröjde mej kvar i spärren, förhäxad av pendelfolkets sätt att visa 50-korten för spärrvakten.
    Man tror kanske att denna grå armé av tjänstemän, som varje morron väller förbi spärren med sina 50-kort, är något slags lämmeltåg av opersonliga pinnebergare. Det är fel. Visserligen har alla likadana parkasrockar och likadana rutiga kepsar med öronlapparna hopknäppta oppe på hjässan. Visserligen bär de alla likadana portföljer i händerna och likadana pampuscher på fötterna, men de är ändå individualister. Deras sätt att visa 50-kortet för spärrvakten avslöjar detta.
    Säj mej hur du viftar med kortet, och jag ska säja dej vem du är.
•   Gamla inbitna pendeltrafikanter visar kortet med en blixtsnabb viftning.  De förvarar det i kavajens bröstficka och halar upp och stoppar ner det under loppet av en blixtröd sekund. De påminner om den där killen som gick in på Råsundas hedersläktare i 14 år på en klöversjua. 
    Ärliga Erland är hans raka motsats. Han håller kortet med bägge händerna fyra centimeter framför nästippen på vakten och håller det länge, så att vakten inte skall missa en enda bokstav av texten.
    Fanbäraren fiskar upp kortet redan 50 meter från spärren och håller det framför sej ungefär som en partifana när han under stort allvar marscherar genom spärren. Det är stor show. Fanbäraren tror uppenbarligen att han äger något unikt, det enda 50-kortet i stan.
    Smygaren ser lattjo ut när han visar sitt 50-kort. Man kan tro att det är någon liten hemlis som han och vakten har ihop, för smygaren bär sej åt som dom där killarna som sålde snuskiga kort på Pigalle i Paris efter kriget.
    Skamsna Hugo misslyckades i fotoautomaten och håller däri alltid tummen över sitt fotografi. Under tummen finns en bild som tycks föreställa någon av Al Capones svågrar.
    Carmen är den där typen som alltid ska vifta med lappen som om den vore en solfjäder. Möjligen gör han det, därför att det är januari medan kortet är från december.
    Poker-Otto har kortet i plånisen och smyger fram det sakta, sakta, precis som man smyger fram ett ess i en avgörande pokersits.
    Väsk-Hulda har 50-kortet i handväskan. Hon ställer väskan på disken och börjar rota. Upp kommer näsdukar, cigarrettpaket, en tom chipspåse, två läppstift, ett paket OB. en halv Schweizernöt och sist kortet.
    Sheriffen får en nästan att rycka till, när han, sakta flyttar handen till bakfickan för att sedan dra blixtsnabbt som under en revolverduell i Dodge City. Med kortet som en kniv i den utsträckta skjutarmen plöjer han sin väg genom spärrkön.
    Farbror Oskar har glömt glasögona hemma och vållar alltid stockning. Först försöker han med bibliotekskortet, sedan med en fickalmanack från i fjol, ett fotografi av barnbarnen samt ett tidkort från tandläkaren. Till sist brukar spärrvakten hjälpa till med att bläddra fram rätt kort i plånboken. En kvinnlig spärrvakt rodnade ända ner i uniformen, då det visade sej att en 80-årig Farbror Oskar hade pluskan kan full med svarta bensinkuponger.
    Varför har man åkt bil i åtta år? När man kunde ha haft det så här spännande jämt.