STORA BRÖST, PLATTA BRÖST, FÖGA TRÖST... 
              
nr 1  1981         
    Det har blivit ett välsignat tjat om pattar på sistone. 
    Ja, förlåt att jag uttrycker mig på ett brutalt mansgrisspråk, men så säjer grabbar när det resoneras grabbar emellan. Längre har vi nämligen inte kommit i nobless, vi som understundom kallas för Nordens fransmän.
    Kära barn har många namn, byst, bomber, pattifikationer, rattar. . . uttrycken är många, lite vårta på vårta, om även det uttrycket tillåts. “Liljekullar”, sa Tegnér som skaldade på den poetiska tiden. “Barm” sa våra föräldrar, som levde på den puritanska tiden, när kvinnorna var snörda i korsett och därigenom fick barmen upphissad i sådan grad, att de i festliga sammanhang kunde ställa ifrån sig drinken på behagen.
    Det lär ha varit en känd artisttjejs operation av hängbrösten som satte igång den senaste tidens diskussion om kvinnobröstens roll i spelet mellan man och kvinna. Flickebarnet har uppenbarligen framträtt i någon damtidning och berättat om hur lycklig hon blivit efter operationen, trots att den var dyr, 3.000 kronor bara för hyra av operationssalen!
    Risken är väl bara, att en massa damer ur folkets djupa led följer hennes exempel och springer till klinikerna för att få mindre bröst. Alla är inte så bemedlade som svensktoppsartister, de får väl starta en insamling av medel bland sina bekanta och efter operationen gå om kring med en skylt om halsen där det står “Vännerna reste bysten”.
    — Sakta i backarna, säjer en dam som glor över axeln på mig, när jag skriver detta. “Så lättmanipulerade är inte vi kvinnor”.
    Ha, säjer jag.
    Hur var det med Twiggyepoken för 12 år sen? Helt plötsligt lanserades en mager flicktrana som kvinnoideal. Hon hade inga bröst alls, såg ut som Gösta Ekman i tjejkläder. Var och varannan gymnasietjej började banta för att likna detta utropstecken, psykklinikerna fylldes med unga vrak som bantat på sig depressioner.
    Nog kan kvinnor manipuleras, de är lika svaga för nya bystideal som killar är för nya häftiga bilmodeller.
Om det redan är kö vid det plastkirurgiska klinikerna, så ska ni inte bli förvånade.
    Bara under det ringa antal år man själv kunnat överblicka, har bystmodet haft betänkliga svängningar och de tjejer man känt har troget hängt med i varje piruett. 40-talet t ex. Då skulle flickorna ha två spetsiga horn framtill. Att dansa med dem i folkparken var som att frontalkrocka med en getabock. Det amerikanska behåmodet behärskade Sverige. Bysthållarna bestod av två noskoner med hängslen och knäppe i ryggen. Undra på att killarna kallade liljekullorna för bomber.
    Sen kom de amerikanska bystdrottningarna på bio, en produkt, sades det, av den amerikanska mannens modersfixering. Flickor skulle ha två mjölsäckar framför sig. Anita Ekberg, Gino Lollobrigida, Jayne Mansfield och andra produkter av trenden blev idoler. Jag minns en bildtext från 50-talet: “Jayne Mansfields filosofi är enkel, det är egentligen bara två saker hon vill framhålla för sina medmänniskor’’.
    Låt vara att kvinnor anser sig vara mindre lättmanipulerade än män, men faktum var ju att 50- och 60-talen myllrade av svenska tjejer som ville att det skulle gunga när de gick. I USA blev mindre nogräknade plastik- kirurger, som kunde förstora bröst genom att pumpa dem fulla med paraffin, stenrika på ett halvår. Här hemma, där plastikkirurgerna hade viktigare saker för sig, fick det räcka med fyra nummer för stora bysthållare och fetvadd.
    Baddräkter utan “stoppning”, dvs. insydda lösbröst av skumgummi, gick ett tag knappt att sälja. Därpå kom ytterligare en våg, kvinnan skulle kasta behån och släppa bysten fri, vilket i de flesta fall innebar att den flyttade en våning ner.
    För unga kvinnor gick modet an, mogna kvinnor, äldre till åren men ännu unga i sinnet, råkade plötsligt ut för misstanken att vara med tvillingar.
    Som vi ser har kvinnans bröst åkt upp och ned i en takt som det s.k. “modet” har föreskrivit. Tänk, att det s.k. “modet” aldrig tröttnar! Inte vet jag, arme karl, vem som styr detsamma, men har det aldrig förespeglat vederbörande att det enda som är väsentligt är vad människor känner för varandra? Förmodligen får man utgå ifrån, att dessa modeskapare ännu lever kvar i den något föråldrade synen, att kvinnan vill förnya sig för att behaga mannen. 
    Har moderskaparna då aldrig förstått att vi män, i varje fall lejonparten av dem jag känner, och det är en hel armé , har helt andra värderingar? Det är klart, att vackra kvinnor väcker uppseende, att vissa kvinnor rent utseendemässigt kan vara mera attraktiva än andra, men när det kommer till kritan, och dit kommer det alltid, så är det mänskliga egenskaperna kvinnan har som drar oss till henne. Vi killar fungerar inte så som mytbildningen påstår att vi gör. Vad inbillar man sig, att vi bryr oss om bröst, om de är stora eller små, om de är uppkäftiga eller hängande? Vem fan gifter sej med ett par bröst?
    Vad bryr vi oss om några kilon för lite eller för mycket, några år för mycket eller för lite eller om stjärten är päronformad eller platt? Fräknig eller brun, rödhårig eller blond, blaj-blaj!
   “Män har i alla tider nedvärderat kvinnan och sett henne som sexobjekt”, heter det i den kvinnopress som aldrig tröttnat på att på detta vis nedvärdera oss män.
    Uppriktigt sagt ger vi fullkomligt fan i hur kvinnan ser ut, en vacker dag möter vi henne, hon som får änglarna att pingla med små klockor i vår själ. Det är kanske en fråga om våglängder, radioaktivitet eller kismet, vad vet man? Man vet bara att man är blixtkär. Det där med bröst, stjärtar, ben och sånt är bara charkuteridetaljer som man kollar först efteråt och alltid accepterar.
    Så är det.